Saablar vilken expansion

Tidskriften The Economist varnar för “Big Government”, med statens jätte Gluff-Gluff på omslaget, i färd med att tugga i sig den lille medborgaren.

Detta är gårdagens nyheter, för den svällande staten är redan här. Och den ser annorlunda ut än du tror.

I USA och Storbritannien har “Big G”

varit synonymt med överreglering, höga skatter och offentligt slöseri. Reagans och Thatchers ideologiska motstånd mot sådana politiska excesser dominerade länge dagordningen, men har under 2000-talet förpassats till museum.

Staten Kalifornien, där Reaganomics började sitt segertåg, är bankrutt. När världens mest välmående, välsignade strandremsa inte kan finansiera ens sina småskolor har något gått rejält snett.

Högerspöket George W Bush ökade de offentliga utgifterna mer än någon president sedan Lyndon Johnson på 1960-talet. Bushadministrationen producerade i genomsnitt tusen sidor nya federala regleringar om året.

I Storbritannien växte statens andel av BNP från 37 procent år 2000 till 52 procent 2010. I stora områden i norr svarar brittiska staten nu för en större kaka av ekonomin än i de forna kommunistländerna före 1989.

Berlinmuren föll men socialismen flyttade västerut, kan det tyckas. I spåren av finanskrisen har stater tagit över ansvaret inte bara för banker och bilindustri, utan för produktionen som helhet genom att med konstlade medel hålla medborgarnas efterfrågan uppe.

Sverige är en del av denna trend, och ändå inte. Som andel av BNP sjönk skatterna här från runt 57 procent till runt 47 mellan 1990 och 2008. Symbolerna för statens “klåfingrighet” har ofta varit harmlösa insatser för folkhälsan, medan de stora systemfrågorna mötts av gäspningar.

Jag har aldrig förstått det där. Föreslå en fett- och sockerskatt, för att Sverige inte ska bli som USA där varannan individ i stora folkgrupper kommer att få diabetes som unga, och varenda frihetsälskande liberal går upp i falsett.

Tunga statliga system som verkligen socialiserar inkomsterna och livsstilen, typ föräldraförsäkringen, förbigås däremot med tystnad. Vi silar geléhallon och sväljer kombibilar.

Saabaffären bär syn för sägen. Moderata Svenska Dagbladets ledarsida berömmer ett upplägg där högerregeringen ställer upp med en lånegaranti på 4 miljarder kronor, händelsevis lika mycket pengar som Saab förlorade under 2009.

Okej, nu handlar det kanske inte om principer, utan om riksdagsvalet 2010 och chansen till ytterligare en mandatperiod för regeringen Reinfeldt. Det hade varit politiskt självmord av Maud Olofsson och alliansen att inte bevilja lånegarantin, men var finns alla ståndaktiga marknadsliberaler i dag?

Visst är detta ett oemotståndligt lyckligt slut, för tillfället, när biltillverkaren i Trollhättan får en sista chans att slå världen med häpnad. Ingen missunnar väl Saabfolket möjligheten att av egen kraft (och med statens hjälpande hand på kofångaren) putta svensk bilindustri in i ett nytt årtusende.

“Ingenting görs för sina fels skull”, som diktaren Thomas Thorild påpekade. Det är inte de goda avsikterna som är problemet, utan det sluttande planet där lösningen på varje nytt problem alltid är större statliga åtaganden.

Så som oppositionen agerat i denna affär kan vi vara övertygade om att svenska staten kommer att fortsätta kasta goda pengar efter dåliga, om nu dysterkvistarna till experter skulle få rätt om Saabs framtidsutsikter.

Alla politiska knutar löses numera med mer politik. Tänk om valrörelsen kunde ge oss en ärlig diskussion om vilka saker som bara staten kan och bör göra – och på vilka områden jätten Gluff-Gluff bör lägga i backen.