Så möts de till sist

Utsikten från hörnrummet på andra våningen på Grand Hôtel i Stockholm slår det mesta denna sensommarafton. Solen lyser från en klarblå himmel, en Waxholmsbåt stävar mot Slussen och det blinkar från Stadsgårdskajens trafikljus. Stämningen i Carl Larsson-rummet, med mörka orientaliska mattor på golvet och oljemålningar i taket, är försiktigt uppsluppen. Livréklädda kypare bjuder på champagne och det hälsas och småpratas på engelska.

ABB:s informations- och pr-avdelning har lämnat huvudkontoret i Zürich i Schweiz och åkt på svensk charmturné. På programmet står besök i Ludvika, Västerås och Karlskrona – tre av ABB:s viktigaste produktionsanläggningar i Sverige. Och så däremellan ett möte med den svenska ekonomipressen. De inbjudna journalisterna bjuds på trerätters middag med det svensk-schweiziska bolagets koncernchef, tysken Ulrich Spiesshofer.

En kvart in i tillställningen anländer kvällens huvudperson, glad och pratsam. Det skålas och skämtas om att jättekoncernen med 140 000 anställda och verksamheter över hela världen inte alls är så komplex och svårförståelig som många tycks tro. När förrätten har dukats ut håller Herr Dr. Spiesshofer ett anförande, det verkliga skälet till besöket; att kommunicera nästa steg i ABB:s nya strategi: effektivare organisation, närmare samarbeten med kunderna och högre förändringstakt.

Journalisterna ställer hyfsat initierade frågor om ABB:s finansiella mål, den dykande konjunkturen i Kina och framtida företagsförvärv. Men denna kväll finns något annat som ligger under ytan och bränner. Står bolaget inför en styckning, orkestrerad av ABB:s nye storägare aktivistfonden Cevian med Christer Gardell i spetsen?

Ulrich Spiesshofer blir märkbart obekväm när han till slut får frågan.

– Jag visste att det samtalsämnet skulle komma upp förr eller senare, säger han och pausar. Att dela upp ABB i två enheter där vi separerar automation och kraftöverföring är i dagsläget inte en rimlig väg framåt.

***

investor och familjen Wallenberg har en lång historia som aktieägare i ABB-föregångaren Asea. Sedan 1930-talet har den svenska finansfamiljen, dess bolag och stiftelser, varit dominerande ägare. I det sekretessbesatta Schweiz, där ABB har sitt säte, är ägarlängder inte lika tillgängliga som i Sverige, men i årsredovisningen för 2014 anges i alla fall de ägare som hade mer än 3 procent i bolaget vid utgången av året. Det fanns två stycken: den amerikanska fondförvaltaren Black Rock, med drygt 3 procent, samt Investor med 9 procent. Inte så mycket kan tyckas, men värdet på posten uppgår till 38 miljarder kronor. Det är mindre än vad Investors innehav i Atlas Copco och SEB är värda, men mer än posterna i Saab, Husqvarna, Electrolux och Ericsson tillsammans.

Under våren har dock Christer Gardells Cevian under stort hemlighetsmakeri köpt på sig ABB-aktier. Den 4 juni passerades 3 procent av aktierna och Cevian tvingades därmed flagga för innehavet, i enighet med Zürichbörsens regler. Knappt tre veckor senare, den 23 juni, passerades nästa flaggningsgräns, 5 procent, och ett nytt pressmeddelande gick ut. I september tillkännagav ABB att Cevian ägde totalt 119 miljoner aktier och hade en ägarandel på 5,2 procent.

Det är inte första gången Christer Gardell under viss dramatik går in som storägare i ett av flaggskeppen på Stockholmsbörsen. Han har tidigare gjort det i fordonskoncernen AB Volvo, sparbolaget Skandia och teleoperatören Telia Sonera, för att nämna några.

Det är heller inte första gången som Wallenbergarnas Investor utmanas i ett av sina kärninnehav, eller ens i ABB. Det skedde år 2001, när schweizaren Martin Ebner blev störste enskilde ägare i verkstadsjätten.

Den uppkomna situationen är alltså inte ny, vare sig för kusinerna Wallenberg eller Christer Gardell. Men det är första gången dessa två kraftfält i svenskt näringsliv möts i samma bolag.

Investor utmålar gärna ABB som ett av sina viktigaste innehav. Tillsammans med tio andra bolag presenteras ABB på hemsidan under rubriken Noterade kärninvesteringar. Investeringshorisonten för dessa innehav beskrivs som ”lång”. Men verkligheten är mer komplicerad än så. I själva verket är ABB, liksom läkemedelsbolaget Astra Zeneca, en lite udda fågel i Investors portfölj.

Delvis för att man sitter på en så förhållandevis liten ägarandel som 9 procent, vanligen har wallenbergarna 20–40 procent av rösterna i kärninnehaven. Men också för att det är ett schweiziskt företag med en delvis annan bolagsstyrning än vad som är vanligt i Sverige. Den makt och det inflytande som Investor kan utöva i bolag som verkstadskoncernen Atlas Copco, vitvarutillverkaren Electrolux och försvarsföretaget Saab reducerades i och med samgåendet mellan Asea och Brown Boveri år 1988.

ABB var i mångt och mycket en skapelse av den karismatiske Percy Barnevik, som var vd för Asea och sedan ABB under större delen av 1980- och 1990-talen. Och så länge Barnevik var kvar uppfattades koncernen som förhållandevis svensk, i alla fall i Sverige. Fast samtidigt fick den kraftfulle Barnevik agera mycket efter eget huvud och under honom lades grunden till det tjänstemannastyrda och byråkratiska konglomerat som bolaget är i dag. När Percy Barnevik snöpligt gjorde sorti från ordförandeposten i Investor 2002 var ABB konkursmässigt och schweizaren Martin Ebner hade seglat upp som huvudägare.

Investor höll en mycket låg profil. Men trots att den högbelånade Ebner också försvann så småningom lyckades Investor aldrig riktigt hala in kopplet igen.

ABB har alltså blivit alltmer självständigt i förhållande till sin störste ägare. För självständigt, menar vissa. En av dessa är Cevian, med grundaren och vd:n Christer Gardell. I hans plan ingår att både styrelsen och bolagsledningen ska knytas närmare ABB:s två största ägare: Investor och Cevian.

***

investors styrelseordförande Jacob Wallenberg är i dag inte bara ensam svensk i ABB:s styrelse, han är också ensam om att sitta på mandat från huvudägaren. Det kan jämföras med Atlas Copcos styrelse där fem av elva styrelseledamöter har kopplingar till Investor och övriga Wallenbergsfären. Till skillnad från sina styrelsekolleger i ABB saknar också Jacob Wallenberg industriell erfarenhet, förutom att han är ledamot i telekomkoncernen Ericsson och flygbolaget SAS.

I våras ska Investor också ha misslyckats med att lägga beslag på ordförandeklubban i ABB. Enligt uppgift till Affärsvärlden stämmer dock inte de rykten som har cirkulerat om att det var Jacob Wallenberg själv som var påtänkt för ordförandeklubban. I stället pekas Gunnar Brock, tidigare vd i Atlas Copco och i dag ledamot i Investors styrelse, ut som Investors kandidat. Det framgångsrika Atlas är Wallenbergarnas favoritbolag och har varit plantskola för rader av chefer och styrelseledamöter i näringslivet. Även Christer Gardell har för övrigt uttryckt beundran för bolagets slimmade, marknadsnära organisation och starka kassaflöde. Han skulle sannolikt inte ha något emot att den gamle Atlas Copco-vd:n Brock tog över som ordförande i ABB.

Att den störste aktieägaren också får tillsätta styrelseordförande anses som en självklarhet i svenska börsbolag. Men i ABB fungerar det alltså annorlunda. I schweiziska bolag finns ingen extern valberedning utan det är styrelsens egen nomineringskommitté som föreslår ledamöter och ordförande. Det var alltså inga problem för direktörerna att vifta undan propåerna från Arsenalsgatan och i stället utse schweizaren Peter Voser, med bakgrund främst i oljejätten Shell, till ordförande.

På Investor håller man god min i elakt spel.

– Vi har ett mycket bra inflytande i ABB sedan länge, och vi har ökat vårt ägande i bolaget de senaste åren. Investors ordförande Jacob Wallenberg är dessutom vice ordförande i ABB, han är djupt engagerad i bolagets strategiska arbete både vad gäller process och beslut, säger Investors informationschef Stefan Stern.

Tillsammans med Cevian skulle Investor ha omkring 15 procent i ABB. Och när det saknas andra storägare med maktambitioner skulle det kunna räcka för att ta kontroll över ABB på stämman, i synnerhet om de två får stöd av andra svenska institutioner som sitter på några procent av aktierna.

Den stora frågan är förstås om den anrika familjen Wallenberg kan tänka sig att arbeta ihop med den otålige uppstickaren och bråkstaken Christer Gardell. Och vad ska de i så fall hitta på tillsammans?

***

pressmeddelandena om Cevians köp i ABB satte omedelbart fart på spekulationerna i Finanssverige. Mediernas första reaktion var att Christer Gardell nu hade blivit så styv i korken att han till och med utmanade självaste Wallenberg om makten i ett av sfärens största innehav. Svenska Dagbladets krönikör Carolina Neurath skrev efter Cevians uppflaggning i slutet av juni att ”det är upplagt för en strid om ägarmakten i ABB mellan Wallenberg och Gardell”.

Slutsatsen är inte långsökt. Christer Gardell och Cevian har retat upp de etablerade storägarna i de flesta bolag de har köpt in sig i. Det tydligaste exemplet stavas AB Volvo. Där tvingades Gardell bråka och vänta och bråka ännu mer i nästan tio år innan han äntligen lyckades få in en ledamot i styrelsen i våras.

Och sex dagar efter att ABB i september tillkännagav att Cevian hade 5,2 procent av aktierna i verkstadskoncernen flaggade Investor för att man köpt ABB-aktier för ytterligare 2,5 miljarder kronor och därmed kontrollerar 9,5 procent av röster och kapital. Där och då tydde en hel del på att en maktstrid mellan Investor och Cevian var under uppsegling. Gardell köpte in sig – Investor svarade med att köpa på sig ännu mer.

Men riktigt så enkelt verkar det inte vara. Wallenbergarnas inställning till Christer Gardell är tvehågsen. Å ena sidan ses han som en intressant samtalspartner, å andra sidan betraktar man hans uttalanden i medierna och allmänt höga svansföring med skepsis. Dessutom har Gardell rykte om sig att vara opportunistisk som investerare, vilket inte passar Investor.

– Investor och Cevian har helt olika investeringshorisonter. Wallenberg kommer att vara kvar som ägare i ABB under överskådlig framtid. Men Gardell följer aktiekursen och cashar in så fort han har fått upp värdet dit han vill, säger en källa med god insyn.

Gamla Investor-industrialister som ovan nämnda Gunnar Brock och tidigare SKF-vd:n Tom Johnstone lär också vara skeptiska till Gardells finansiella syn på företag. I Göteborg, där Johnstone bor, har ingen glömt att Gardell när han gick in i Volvo förordade att större delen av kassan på 50 miljarder kronor skulle delas ut till ägarna.

– Vi ska ha klart för oss att om man lyckats med sina ambitioner att dela ut Volvos kassa till aktieägarna så hade bolaget gått i konkurs 2009, säger Hampus Engellau, verkstadsanalytiker på Handelsbanken.

En annan källa säger att Wallenbergarna också störs av att en känd aktivist och företagspirat som Gardell ger sig på ett av deras företag. Det solkar den bild som de själva har av investmentbolaget som en skicklig ägare och värdeskapare. Vafalls? Skulle vi inte göra ett bra jobb i ABB?

Samtidigt har Christer Gardell lärt sig en hel del genom åren och de vassaste kanterna har slipats av. De utdragna striderna med Industrivärden om Volvo var kontraproduktiva och – framför allt – kostsamma. Cevian har över 15 miljarder kronor bundna i fordonskoncernen och aktien har stått och stampat sedan den första investeringen år 2006. Börsindex har gått mer än 50 procent bättre under perioden.

Bättre då att samarbeta och övertyga huvudägaren om nödvändigheten av åtgärder. Och den insikten har Gardell använt i ABB-investeringen. Han har en gammal och god relation med Investors förre vd Börje Ekholm, som lämnade i maj i år. De känner varandra privat och har jobbat som managementkonsulter på McKinsey samtidigt.

Det var också Börje Ekholm som Christer Gardell kontaktade för att diskutera ABB. Under Ekholms sista tid som vd hade han och Gardell flera möten. Och Investor-vd:n lyssnade både artigt och intresserat. Investors informationschef Stefan Stern tonar dock ned bilden av att Gardell och Ekholm satt i hemliga möten för att göra upp om ABB:s framtid. Men han vill inte heller beskriva Investors aktieköp nyligen som en markering mot Cevian.

– Investor har gjort tilläggsinvesteringar i ABB under en längre tid. Vi anser att bolaget är undervärderat och har framtiden för sig. Jag kan bara konstatera att Cevian verkar dela den analysen, säger Stern.

När Johan Forssell efterträdde Ekholm vid stämman i våras lades dock dialogen i byrålådan. Gardell fick vackert vänta, den nye Investor-vd:n behövde bli varm i kläderna först.

Under sensommaren 2015 sattes så bollen åter i rullning.

***

på aktiemarknaden finns det sedan lång tid en besvikelse över ABB. Aktien har fått stryk av OMX30-index både på ett och fem år.

– Det är bara att konstatera att ABB har varit ett bortglömt bolag de senaste fem åren. Jag har läst mer om Indutrade och Haldex än om ABB i såväl media som analyser. Investerarna betraktar bolaget som komplext, spretigt och svårförståeligt, säger Mathias Leijon, chef för Nordeas nordiska och globala förvaltningsteam.

Cevians intåg väcker därför visst hopp om att det ska bli fart på företaget.

– Det är väl alltid bra med en ny ägare som vill in och förändra saker till det bättre, säger Hampus Engellau på Handelsbanken.

På börsen blev dock glädjen över den nya ägaren kortvarig. Efter beskedet i juni klättrade aktien, men sommarens och höstens marknadsoro har tryckt ner kursen och aktien har gått 10 procent sämre än index de senaste tre månaderna. Det verkar nämligen inte riktigt som om styrelsen och ledningen är lika intresserad som Cevian och Investor av att förändra bolaget. De vill göra det på sitt sätt.

Grovt förenklat kan man säga att ABB har två huvudben: det ena sysslar med energiproduktion, det andra säljer avancerade industrirobotar. Bolaget är, exempelvis, världens största leverantör av motorer och drivsystem till industrin, generatorer till vindkraftsbranschen samt kraftnät. ABB har fem affärsområden: Power Products, Power Systems, Discrete Automation, Low Voltage Products och Process Automation.

Försäljning och marginaler är ungefär lika stora i de fem delarna. Inget affärsområde kan egentligen stoltsera med några fantastiska siffror som överglänser de andra. Och det är det som är problemet. De flesta aktieanalytikerna vill se betydligt högre marginaler inom den del som levererar automations- och robotteknik till industrin. ABB är världsledande på processautomation och industrirobotar, och ligger långt före konkurrenterna. Inom elproduktion och – distribution är konkurrensen desto hårdare. Här pressar aktörer som amerikanska General Electrics, tyska Siemens, japanska Fanuc och franska Alstom ned priserna, liksom nya aktörer från Kina.

– Automations- och roboticsdivisionerna är de delar av ABB som vi tror kan växa mest. Här verkar bolaget på en mycket mer konsoliderad marknad där man inte alls är utsatta för samma konkurrens, säger Mathias Leijon på Nordea.

ABB anses allmänt vara ett bolag med framtiden för sig. I takt med att alltmer energiproduktion går över från fossila till förnybara bränslen och behoven av elektricitet stiger i takt med att tidigare utvecklingsländer som Kina och Indien industrialiseras, väntas efterfrågan på bolagets produkter och tjänster öka stadigt. ABB är rätt positionerat på den komplexa marknad där tillvaron blir mer och mer elektrifierad och energieffektiviteten viktigare och viktigare.

Förra året omsatte ABB motsvarande 355 miljarder kronor och hade ett rörelseresultat på 48 miljarder. Det innebär en rörelsemarginal på skapliga 13,5 procent. ABB kan alltså sammanfattningsvis beskrivas som en stor och stabil vinstmaskin som verkar inom intressanta sektorer. Ändå är bolaget alltså inte intressant för investerarna. Dessa har under flera år grymtat över aktiens tröga utveckling och ledningens passivitet.

– Bolagsledningen har varit ganska lam när det gäller förvärv och återköpsprogram. Bolaget är spretigt men balansräkningen stark, säger Hampus Engellau på Handelsbanken.

I likhet med de flesta analytiker som följer verkstadsföretaget ser inte Engellau att ABB:s vinstutveckling skulle kunna driva upp aktien. Nej, för det krävs att något görs åt den övergripande strukturen. Då finns det två framkomliga vägar. Antingen styckas jätten i två eller flera självständiga bolag – eller så integrerar man de olika affärsområdena ännu mer. Christer Gardell är en gammal styckmästare som alltid har kniven nära till hands.

– Gardell vill dela upp bolaget. Han ser framför allt stora dolda värden i ABB:s automationsdel och är övertygad om att det kan fungera bättre som självständigt bolag, säger en källa.

Christer Gardell ser också framför sig att automationsdelen får huvudkontor i Västerås. Det är ett idé med tydlig adress till Wallenbergarna som ofta anklagas för att flagga ut den svenska industrins klenoder. Att i stället återbörda en gammal kronjuvel till fäderneslandet vore bra för imagen.

Cevians ”case” i ABB, alltså planen för att få upp värdet på bolaget, är för övrigt inte olikt det i AB Volvo. Båda koncernerna har en vidlyftig struktur med verksamhetsområden utan uppenbara synergifördelar. Och båda är byråkratiska med stora staber och många mellanchefer där det inte alltid är lätt att veta vad de bidrar med. Christer Gardells recept är även här att dela upp bolaget i enheter som är fokuserade och sedan sälja eller dela ut enheter som inte passar in. Och dessutom trimma huvudkontor, staber och mellannivåer så att de flesta som arbetar i bolaget antingen har kundkontakt eller arbetar i produktionen.

Men styckningstanken ger knappast Gardell några vänner i ABB:s bolagsledning och styrelse. 2013 lämnade amerikanen Joe Hogan vd-posten och efterträddes av schweizaren Ulrich Spiesshofer.

Hogan gjorde sig känd för att skruva upp tillväxten i bolaget och då främst i de asiatiska tillväxtekonomierna. Dessvärre blev marginalerna lidande samtidigt som de strukturella problemen kvarstod – de olika divisionerna och affärsområdena är dåligt integrerade och det är svårt att hitta samordningsvinster. För att komma bort från den konglomerat-liknande organisationen och möta den minskade efterfrågan på tillväxtmarknaderna lanserade Hogans efterträdare Spiesshofer sin ”Next Level”-strategi tidigare i år. Kortfattat går den ut på att ABB ska integrera sina automations- och roboterbjudanden i kraftdelen och bli en helhetsleverantör. Företagsledningens strategi går alltså stick i stäv med Christer Gardells styckschema som utgår från att de bägge affärsområdena Power och Automation skulle bli mer effektiva och lönsamma var för sig.

– Fler och fler av våra kunder efterfrågar stora helhetslösningar där både automation och kraftsystem ingår, säger Ulrich Spiesshofer.

På ABB:s kapitalmarknadsdag på Hilton i London i början av september utvecklade Ulrich Spiesshofer och finanschefen Eric Elzvik bolagets strategi för investerare och analytiker. Det var svårt att undgå det övergripande budskapet till aktiemarknaden: ut med tillväxt och priskonkurrens – in med konsolidering och effektivisering. På två år ska 8,5 miljarder kronor sparas i koncernen och då främst på tjänstemanna­sidan.

Samtidigt meddelade Spiesshofer att han inleder en omorganisation som i huvudsak går ut på att all verksamhet inom kraft och kraftöverföring samlas i den nya divisionen Power Grids. Fem affärsområden blir fyra.

– Vi har tagit initiativ till en strategisk portföljgenomgång av Power Grids-divisionen för att avgöra vad som är bäst för att säkerställa långsiktig framgång samt skapa värde för våra kunder och aktieägare, säger Ulrich Spiesshofer, men vägrade utveckla om det innebär att koncernen är på väg att delas.

Även Christer Gardell svarade diplomatiskt på frågan om detta var det första steget mot en framtida styckning av ABB.

– Jag välkomnar speciellt den strategiska översynen av den nyskapade Power Grids-divisionen, sa han till nyhetsbyrån Direkt.

***

enligt Affärsvärldens källor är Gardells huvudsakliga plan att bolaget först och främst måste väckas ur sin törnrosasömn och både bli mer affärsdrivet och mer lönsamt. Detta är något som Börje Ekholm höll med honom om. Gardell ska också ha uttryckt skepsis mot den nuvarande styrelseordföranden Peter Vosers förmåga att strukturera och effektivisera.

– Inget i hans cv talar för att han kan driva förändring, ska Christer Gardell ha sagt till Investor-folket.

Schweizaren Voser är 57 år gammal och har en lång karriär som toppdirektör i olje­jätten Shell bakom sig. Förutom ordförandeposten i ABB sitter han i läkemedelsjätten Roche, it-koncernen IBM och Singapore-fonden Temasek.

Christer Gardells möjligheter att driva igenom stora förändringar i jättebolaget på egen hand är begränsade. Och mycket tyder på att han är på god väg att reta upp både ABB:s bolagsledning och styrelse. Ett par dagar efter tillkännagivandet om att Cevian blivit näst störste ägare begav sig Christer Gardell till ABB:s huvudkontor i Zürich för ett personligt möte med Ulrich Spiesshofer. Till träffen med den korrekte och upptagne ABB-vd:n anlände Christer Gardell en timme försenad. När ABB:s nye storägare klev in var ABB-folket märkbart irriterade.

– Det uppfattades som ganska arrogant och oartigt. ABB-folket kommer ihåg en sådan grej, de glömmer inte i första taget, säger en källa.

Christer Gardell ska å sin sida ha åkt från mötet med en bekräftelse på det han redan visste – nämligen att ABB är ett komplext bolag där schweizer-tyska hierarkier är viktigare än affärsmannaskap och att overhead-kostnaderna är alldeles för höga.

– Lägg ner huvudkontoret. Det är alldeles för dyrt att ha huvudkontor i Zürich, ska han ha sammanfattat sina intryck.

Investor och Cevian har inte bara två olika investeringshorisonter – även deras syn på varandra som storägare i ABB skiljer sig åt. Christer Gardell betraktar Investor som en samarbetspartner, en defensiv ägare som behöver hjälp av en offensivt inriktad aktör som Cevian för att genomdriva nödvändiga men bitvis obehagliga förändringar i ABB. På Investor ser man däremot den kaxige Gardell som en aktör som har en del goda idéer och ett högt tonläge, men i själva verket inte är särskilt aktiv som ägare.

– Ibland kan det vara bra att få in en ny ägare som sätter press på bolagsledningen och styrelsen. Men jag upplever inte att det behövs i ABB. Ulrich Spiesshofer har bara varit vd i två år. Han är hungrig och duktig på att driva förändringar, säger en av Affärsvärldens källor.

Att först separera och sedan stycka upp ABB:s olika verksamheter i självständiga enheter är inget man gör i en handvändning. Det kommer att ta lång tid och kräva ett omfattande organisatoriskt arbete. Men frågan är kanske inte om Christer Gardell har nog med tålamod för att följa en sådan process utan hur mycket tålamod Investor och ABB:s styrelse har med Christer Gardell?