(s) vinglar vänsterut

Partistyrelsen beslutade strax före starten av densocialdemokratiska partikongressen i Sundsvall att de resursersom kommer att frigöras i statens budget från 1999 och framåt iförsta hand måste användas till att förbättra vården, omsorgenoch skolan. Välfärden måste säkras inför framtiden. I sittinledningstal på kongressen sade också statsminister GöranPersson att man kommer att ge kommuner och landsting 4 miljarderkronor vardera under åren 1999 och 2000.

Detta strider mot formuleringarna i vårpropositionen omanvändningen av det väntade budgetöverskottet där detuttryckligen sägs gälla överföring från den offentliga till denprivata sektorn, i efterföljande uttalanden preciserat tillskattesänkningar.

Omsvängningen syftar troligen både till att undvika enuppslitande strid på kongressen och till att locka åter väljaresom flyktat åt vänster och till miljöpartiet. Kanske tror manatt chansen att få tillbaka väljare från vänsterpartiet har ökatefter Gudrun Schymans nya påtvingade bortavaro. Däremot bedömdesantagligen utsikterna till framgång små om man hade antagitmoderaternas utmaning om skattesänkningar. För några veckorsedan skrev Affärsvärlden att det artade sig till SM iskattesänkning. Men den tävlingen drar sig alltsåsocialdemokraterna ur. Också internt har den socialdemokratiskapartiledningen kritiserats för att inte ha någon klar linje. Denhär gången har den i alla fall tagit ställning på ett sätt somkan få avgörande betydelse för svensk politik under kanske långtid framåt. Röstar en majoritet av svenska folket i nästa valför en politik som utlovar ökade offentliga utgifter ochfortsatt höga skatter bör man kanske räkna med att denna linjeockså kommer att bestå, fastän socialdemokraterna som vanligthar lämnat en hel del krypvägar öppna för i framtiden ändå kunnasänka skatterna.

Trots att det är frågan om ett mycket medvetet strategibyte avsocialdemokraterna talar det mesta faktiskt för att det kommeratt gynna den borgerliga sidan. Undersökningar tyder på att depolitiska attityderna hos partiets väljare ligger till höger ompartiledningens och ännu längre till höger om man jämför med dengrupp trogna partianhängare som befolkar kongressen. När partietnu flyttar sig vänsterut, och tydligare än förut markerarblockgränsen till de borgerliga, förefaller det mest troligt attman vinner väljare på vänsterkanten, men förlorar sådana som idag vinglar mellan blocken, tvekar mellan vänster och höger.

En orientering åt vänster borde alltså göra partiet starkare, påfrämst vänsterpartiets bekostnad, men samtidigt försvaga flankenmot de borgerliga och ändra balansen mellan de bådatraditionella blocken. Moderaterna prövar ju samtidigt denmotsatta taktiken, nämligen att glida mot mitten, vilket förövrigt medför att partiet på samma sätt som skett försocialdemokraterna drar på sig kritik från de mer radikala ochrättrogna. Men rent valtaktiskt bör det förstås vara bättre attförsöka attrahera marginalväljarna i mitten än att hålla sig påsin kant.

Det kan finnas flera förklaringar till att socialdemokraternaväljer denna strategi, trots de stora riskerna. En är attpartiets tidigare högerorientering, med sänkningar avmarginalskatter och kapitalskatter, avregleringar, EU-ansökanoch så vidare, har inneburit så stora påfrestningar att detkrävs en rejäl återgång till det gamla för att medlemmarna inteskall revoltera. Ett parti kan inte ändra kurs hur som helst,mot de trogna sympatisörernas önskan. Socialdemokraterna är heltenkelt tvungna att korrigera sin politik, även omregeringsmakten hotas.

Till detta kommer att socialdemokraterna inte kan tänka sig attregera ihop med vänsterpartiet. Dels skulle det inte gå att föranågon vettig politik, dels skulle vänsterpartiet legitimeras somsamarbetspartner och kunna bli ännu större.

Det brukar ju talas om en skatterevolt och att moderaterna medsitt löfte om att sänka skatterna för särskilt låg- ochmedelinkomsttagare har attraherat många före dettasocialdemokrater. Man kan väl säga att de svenska väljarna nufår tydligare alternativ att välja mellan.

Samtidigt kan man förstås undra hur socialdemokraterna skallkunna förena hög tillväxt och väsentligt minskad arbetslöshetgenom att återgå till den traditionella politik som väl deflesta ekonomer anser vara grunden till våra nuvarande problem.Visst kan det tyckas förnuftigt från den enskildes synpunkt attdet krävs höga skatter om han vill ha en god offentlig service.Men om resultatet blir sämre tillväxt kommer också denoffentliga verksamheten att bli lidande.