(S) och EMU: Kanske, kanske

Det är ett år kvar tills det stora urvalsbeslutet skall fattas,och vi får veta vilka länder som kommer att vara med i eurozonenfrån början. Och det är någon eller några veckor tills densvenska socialdemokratiska regeringen skall uttala sin politiskavilja i EMU-frågan.

Än kan förstås mycket hända, som ändrar sakernas gång. Men justnu är stämningarna mer positiva än tidigare. I Sverige har någratunga opinionsbildare trätt fram och uttalat sig oväntatpositivt för EMU, till exempel socialdemokraternas Mona Sahlin,Metallarbetarförbundets kongress och Metalls ordförande GöranJonsson. Riksbankens ledande företrädare missar numera inte etttillfälle att tala om att Sverige bör gå med från början. Tilldetta kan läggas finansminister Erik Åsbrinks uttalanden om attett svenskt deltagande i EMU inte kommer att leda till attSverige blir av med sin beskattningsrätt, något som tidigarehölls fram som ett huvudargument mot EMU.

I Storbritannien kommer regeringsskiftet att leda till en någotpositivare hållning till både EU och EMU. Nye premiärministernTony Blair har talat om konstruktivt engagemang iEuropapolitiken.

I Kontinentaleuropa har stämningen de senaste veckorna tippatöver mot att det blir en större valutaunion än många tidigarehar trott. Påverkade av det upprepade tyska talet om en strikttolkning av konvergenskriterierna, om en uthållig budgetbalanssom ett av dem, har många dragit slutsatsen att Tyskland aldrigkommer att gå med på en stor union. Ty med en sådan följerMedelshavsländerna med sitt historiskt låga förtroende och kortatid av konvergens, och därmed en svagare euro.

Men nu verkar det ha svängt. Mest avgörande är nog kommissionensprognos i slutet av april. I den förutses att 13 av EU:s 15länder klarar budgetkravet, som är det svåraste att leva upptill.

Om dessa tolkningar håller, och valutaunionen får uppåt 11deltagare, blir det svårare för Sverige att stå utanför.Metallarbetarförbundet hängde upp sitt ställningstagande nyligenpå valutaunionens storlek: Om EMU startar som planerat och omett stort antal länder ingår, skall Sverige vid lämplig tidpunktgå med.

Calmforsutredningen gjorde en rätt stor sak av sin bedömning ioktober-november 1996 att det troligen blir en relativt litenunion från början. En sådan union minskar de politiskakostnaderna för en vänta-och-se-politik. De blir förmodligeninte oacceptabla, som man uttryckte det.

Men hur blir det om unionen blir större? Faller då ett avCalmforsutredningens tyngre argument? Och öppnas då dörren förett ja till EMU från start även från andra håll än från Metall?Ja, men å andra sidan är opinionen fortfarande starkt negativinom den socialdemokratiska rörelsen, liksom inom stödpartietcentern. Att i ett starkt negativt laddat stämningsläge fattaett snabbt beslut kan, enligt Calmforsutredningen, leda tillsvåra påfrestningar i det svenska politiska systemet. Det ärsvårt att från finansdepartementet få svar på något som kan geen fingervisning om regeringens ställningstagande. Samtidigttror sig många bedömare veta att det måste bli en variant påvänta- och-se, kanske lika vidöppet formulerat som Metalls EMU–beslut.

Regeringen vet ju att Sverige så småningom kommer att vara med iEMU, därför att det i längden kommer att vara omöjligt för ettlitet perifert beläget land i Europa att stå utanför. Den vetockså att det kostar en del att inte vara med från början. EMU–stämningar är något mycket flyktigt; det har denhittillsvarande processen visat. Stämningarna för en störreunion nere i Europa kan därför mycket snart förbytas i sinmotsats. Som Affärsvärlden påpekade i förra numret, kan ensocialistseger i det franska nyvalet bli en tuva som faktisktstjälper hela lasset. Kommunisternas framgångar i de italienskalokalvalen kan göra det ännu svårare för regeringen Prodi att fåde tuffa nedskärningarna – som krävs för konvergensen – genomparlamentet.