Rövarbaronerna som hotar den ryska börsfesten

Föreställ dig detta: Det är snart val och Göran Persson börjar reta sig på att Gustaf Douglas lägger sig i politiken genom att gynna oppositionen. Kanske funderar Douglas till och med på att bli statsminister. Som en markering grips och häktas därför Gustaf Douglas kollega Melker Schörling och anklagas för ett ekobrott som ska ha skett för snart tio år sedan. Lite senare grips också Ingvar Kamprad i Grekland och begärs utlämnad, och Göran Perssons regering – fullspäckad med före detta militärer och säkerhetspoliser – gör också allt för att komma åt Hans Rausing som är i landsflykt och högljutt klagar på sitt gamla hemlands regering. Samtidigt åker Fredrik Lundberg, nöjd över att ha fått stopp på en mordvåg bland skogs- och fastighetsdirektörer hemma i Norrköping, till England och köper sig ett fotbollslag.

Ungefär så har sommaren sett ut i Ryssland, Europas största demokrati. Den tilltagande kraftmätningen mellan Kreml och finanseliten, de så kallade oligarkerna, fick den annars så lysande Moskvabörsen att falla med 15 procent i juli. Än en gång har östinriktade affärsmän och placerare fått erfara att det finns någonting som heter politisk risk.

Det finns 17 ryska dollarmiljardärer, som tillsammans kontrollerar den absoluta lejonparten av Rysslands ekonomi och industri. En studie för två år sedan visade att över 50 av Rysslands 64 största företag kontrollerades av endast åtta ägare. Det drama som nu utspelas i Ryssland har att göra med dels hur dessa oligarker kunde bli så rika, dels vad de gör med sin makt och sina pengar.

Tidigare har president Vladimir Putin nämligen haft något av en pakt med dem: “Om ni låter bli politiken och sköter er så låter jag bli era affärer.”

Men den 2 juli i år bröts pakten definitivt då finansmannen Platon Lebedev arresterades och anklagades för förskingring och bedrägeri i samband med privatiseringen 1994 av konstgödningsföretaget Apatit. Enligt åklagaren ska ett bolag knutet till Platon Lebedev då ha köpt 20 procent av Apatit för motsvarande 225 000 dollar, samt löftet om att investera 280 miljoner dollar i det trängda företaget. Men investeringen kom aldrig, och om åklagaren får som han vill så ska en ersättning upp på bordet nu.

Att arresteringen av Platon Lebedev fick Moskvabörsens placerare att spilla borsjtj på manschetten är inte så konstigt. En höjdare som Lebedev arresteras inte utan Putins goda minne. Dessutom är fallet Apatit bara ett exempel på hur det gick till under privatiseringen av det gamla Sovjetimperiets tillgångar i mitten av 1990-talet.

Det som rent teoretiskt hade tillhört hela det ryska folket såldes för en spottstyver eller ännu mindre till en handfull klippare. Och även om staten desperat behövde alla pengar som kunde fås var det “bara idioter” – det vill säga hederligt folk – som betalade skatt medan oligarkernas förmögenheter växte i en hiskelig fart.

Så gick det till, och om Vladimir Putin på allvar har börjat gräva i gamla synder så vet alla att det är en Pandoras ask han öppnar, där så gott som alla privatiseringar måste ifrågasättas.

– I nio av tio fall uppstod de här miljardförmögenheterna för att man bröt mot rysk lag, sa den ryska dumans talman Gennadij Seleznev nyligen, och det är få som inte håller med honom.

Men sannolikt rör sig arresteringen av Lebedev bara om ett politiskt spel inför dumavalet i december och presidentvalet i mars nästa år. Enligt Putin var det oligarkerna som bröt pakten först, och detta genom att sponsra de oppositionella politiska partierna. Framför allt handlar det om Michail Chodorkovskij, Rysslands rikaste man som skänker kampanjpengar inte bara till liberala partier, utan enligt vissa uppgifter också till kommunisterna.

Michail Chodorkovskij själv säger att han vill gynna mångfald i politiken, men antagligen handlar det om att han vill minska Kremls makt och framför allt sätta stopp för planerade skattehöjningar för oljeexporten.

Eller så har Michail Chodorkovskij redan dragit i gång sin kampanj inför nästnästa presidentval år 2008, något som det också går konspiratoriska rykten om. Även om de ryska oligarkerna är ungefär lika populära som den sovjetiska kommunisteliten var, så ska deras potential inte negligeras. Det saknas inte direkt kampanjmedel, speciellt som Chodorkovskij är nära lierad med andra mångmiljardärer som Nevzlin, Brudno, Lebedev och Shachnovskij.

Vladimir Putin vågar nog inte ge sig på Michail Chodorkovskij direkt, och nöjde sig därför med dennes högra hand Platon Lebedev. Dessutom arresterades en av säkerhetscheferna på oljebolaget Yukos, grunden för Chodorkovskijs förmögenhet, som anklagades för dubbelmord. Signalen lär ha gått fram: Om inte Chodorkovskij håller sig undan från politiken kan det gå lika illa för honom som för ex-oligarkerna Boris Berezovskij och Vladimir Gusinskij, som båda lever i exil och har förlorat stora delar av sina förmögenheter.

Även om det finns gott om konspirationsteorier rörande Ryssland, speciellt från ryssarna själva, så ska man inte underskatta den kraftmätning som pågår. De oligarker som överlevde rubelkraschen 1998 är de som hade intressen inom råvaror, medan de finansiellt orienterade drog det kortaste strået. För närvarande driver dock regimen Putin en ekonomisk politik som syftar till att stärka rubeln, något som ogillas av alla med kortsiktiga exportintressen.

Insyltad i den ryska politiken är också Rysslands näst rikaste man, oligarken Roman Abramovitj. Han har en plats i duman, Rysslands riksdag, och är guvernör i en av regionerna. Men Roman Abramovitj beskrivs som lite smartare än andra, och har lyckats hålla sig på god fot med Kreml. Att han nyligen fick informellt tillstånd att lägga upp runt 1,3 miljarder kronor för att komma över den engelska fotbollsklubben Chelsea, beror sannolikt på att han lät sälja sitt oljebolag Sibneft till Yukos och inte till ett utländskt bolag som han hade tänkt.

Hur ska då en placerare på Moskvabörsen agera? Rysk politik är svår att förutspå, men det mesta tyder på att det som nu sker är ännu en del av propagandan inför vinterns val. I alla val under Rysslands korta tid som demokrati har de som haft makten också fått behålla den, och det genom att skrämma folket – 1993 skrämde man med hotet om inbördeskrig, 1996 med kommunisternas återkomst och för tre år sedan med tjetjensk terrorism. Nu är det oligarkerna, och därför är den senaste tidens attacker mot dem populära.

Och oavsett vem som styr har Ryssland bra mycket större problem än rubelns styrka, skatternas storlek och korruptionsnivån: Befolkningstillväxten är negativ, medelåldern sjunker och sjukdomar som hiv och tuberkulos ökar i epidemisk omfattning. Även alkohol är ett mycket stort problem, men det ligger någonting i det ryska talesättet: Oavsett om man dricker eller inte så ska man dö, så det är lika bra att dricka.

För vanliga ryssar har mycket lite gemensamt med sina landsmän oligarkerna.Michail Chodorkovskij
39 år gammal och god för uppskattningsvis
68 miljarder kronor.
Inledde sin karriär i Kommunistisk ungdom, men visade sig i slutet av 1980-talet vara ännu bättre skickad att klara av det kapitalistiska systemet. Vid 26 års ålder startade han banken Menatep, som 1995 organiserade budet på den statliga oljejätten Yukos. Med tveksamma metoder lyckades han behålla kontrollen över Yukos och få det att expandera.
Företaget betraktas i dag som rumsrent, och blir efter den pågående sammanslagningen med Sibneft världens fjärde största oljeföretag. Chodorkovskij är Yukos styrelseordförande och hans
Menatep, numera ett maktbolag, äger 61 procent av aktierna.

Roman Abramovitj
36 år gammal, 51 miljarder kronor rik.
Beskrivs som det föräldralösa underbarnet som hoppade av skolan och blev råvaruhandlare. Skrapade ihop ett ordentligt startkapital och fick 1995 en mentor i dåtidens oligark nummer ett – Boris Berezovskij. Under privatiseringsvågen tog de tillsammans över oljebolaget Sibneft för en spottstyver. Lyckades nyligen mäkla fred i den ryska aluminiumindustrin, en så lukrativ bransch att runt 100 direktörer fått sätta livet till i olika uppgörelser bara under 1990-talet. Roman Abramovitj är sedan dess storägare i Russian Aluminium. Äger även fotbollsklubben Chelsea och är guvernör i regionen Chuchotka. Gör sina affärer genom det brittiska bolaget Millhouse Capital.

Michail Fridman
38 år, god för 38 miljarder kronor. Har liksom de andra riktigt rika gjort sin förmögenhet på råvaror. Beskrivs i klassiska Gordon Gekko-termer: hårda affärsnypor, hög belåning, omorganiserar, styckar och säljer. Sålde nyligen sitt oljebolag TNK till BP, men har kvar sitt konglomerat Alfa, med positioner i telekom, dagligvaror, olja och bank.

Michail Prochorov
? 37 år, 14 miljarder. Arbetade med Potanin för att ta över tillgångarna i de banker som skötte utrikeshandeln under sovjettiden. Är ordförande i Norilsk Nickel, och den ende av oligarkerna som är ungkarl. Tillbringar därför en stor del av sin tid på franska rivieran.

Vladimir Potanin
42 år. Förmögenhet: 15 miljarder kronor.
En före detta politiker som bland annat varit finansminister. Förlorade sin bank i rubelkraschen 1998, men har klarat sig bra på metallföretaget Norilsk Nickel och sitt konglomerat Interros. Vill gärna bli kallad mecenat och filantrop och köpte sig nyligen en styrelseplats i Guggenheim Museum, New York.

Viktor Vekselberg
45 år och god för 21 miljarder kronor. En av dem som överlevde “aluminiumkriget” och dessutom gjorde sig en ordentlig hacka på att slå samman en rad smältverk och gruvor. Var med i samma TNK-affär som Michail Fridman.

Vladimir Jevtusjenkov
54 år, 13 miljarder. Plånboken började växa när vännen Jurij Lusjkov blev Moskvas borgmästare 1992. Är verksam inom det mesta och lyckas få många statliga kontrakt.

Oleg Deripaska
34 år, 13 miljarder kronor. Kontrollerar tillsammans med Roman Abramovitj jätten Russian Aluminium, och har börjat intressera sig för papper och massa. Har gift in sig i familjen Jeltsin.

Vagit Alekperov
52 år, 11 miljarder kronor. Var energiminister i den sista sovjetregeringen, och är sedan dess vd för Rysslands största oljebolag – Lukoil. Funderar mest på var finanschefen, som kidnappades för ett år sedan, är och hur det ska gå med de gamla irakiska kontrakten.

Alexej Mordasjov. 37 år, 10 miljarder. Vd för Severstal, Rysslands största stålföretag.

Jevgenij Sjvidler. 38 år, 10 miljarder. Vd för Sibneft, som är under samgående med Yukos. Arbetar nära Roman Abramovitj och dennes Millhouse Capital.

Leonid Nevzlin. 43 år, 9 miljarder. Står nära Michail Chodorkovskij och är storägare i Yukos. Politiskt aktiv som senator i Federationsrådet.

Vladimir Bogdanov. 51 år, 8 miljarder. Kanske den ende som beskrivs som både ärlig, kompetent och obrackig. Tog under privatiseringen kontroll över oljebolaget Surgutneftegaz.

Platon Lebedev. 46 år, 8 miljarder. Högt uppsatt i Chodorkovskijs maktbolag Menatep. Häktad sedan
2 juli, anklagad för ekobrott och förskingring.

Michail Brudno. 43 år, 8 miljarder. Följde med Nevzlin till Chodorkovskij.