Rövarbaroner – förr och nu

Kapitalismen har varit ifrågasatt alltsedan Karl Marx på 1800-talet förutsåg dess snara undergång. Men kapitalismen har överlevt, trots sina kriser och tillkortakommanden, inte minst för att alternativen inte varit så uppmuntrande.

I USA anser en majoritet fortfarande att kapitalismen är det bästa ekonomiska systemet. Men i Europa har en viss attitydförändring inträtt, i synnerhet bland de yngre. Alternativet socialism ses inte längre som så avskräckande, tvärtom förefaller intresset växa för alternativ som bygger på jämlikhet, solidaritet, miljöansvar och liknande.

Det har kommit en rad böcker om kapitalismen under senare år. Ska man generalisera så handlar de som skrivits av amerikanska författare ofta om hur kapitalismen ska räddas. I Europa används i stället begrepp som post-kapitalism, livet efter kapitalismen och framtiden utan kapitalism. De handlar mer om att ersätta än att rädda det marknadsekonomiska systemet.

Helt klart har det kapitalistiska systemet hamnat i en förtroendekris, särskilt efter finanskrisen 2008–2009. Tillväxten har försvagats, inkomstklyftorna har vidgats, skuldsättningen vuxit och nyföretagandet minskat. Därtill använder de stora bolagen sina växande kassor till förvärv, återköp av egna aktier eller extrautdelningar i stället för att investera i forskning och utveckling.

Ledande affärstidningar som The Economist och Financial Times har uttryckt oro över utvecklingen. Det som oroar mest är storföretagens agerande, att de köper upp små innovativa och potentiella konkurrenter och på det sättet försämrar konkurrensen. Hur ska vi rädda kapitalismen från ­kapitalisterna?, frågade en krönikör i Financial Times för en tid sedan?

Vad gäller USA återkommer ofta en jämförelse med den utveckling som skedde under slutet av 1800-talet då ”rövarbaronerna” härjade. Den tiden påminner en hel del om dagens situation. Ny teknik, i form av elektricitet och ångmaskiner, gav skjuts åt näringar som järnvägstransporter, stålframställning och oljeutvinning. Och det skapades enorm makt och förmögenhet åt personer som Cornelius Vanderbilt (järnvägar), John D Rockefeller (olja), Andrew Carnegie (stål) och J P Morgan (bankir). De utnyttjade sina nischer, slog ut sina konkurrenter och höjde priserna.

Det bildades truster för att hålla konkurrensen borta, inte bara i dessa branscher utan även i mindre, som socker, whisky, bly, linolja, tågvirke och många fler. Flera företag samlades under en och samma paraply för att stärka sin monopolsituation.

År 1890 kom en första antitrustlag, Sherman Act, som förbjöd trustbildning, och år 1914 kom en ny skärpt antitrustlag, Clayton Act, som förbjöd priskrig som syftade till att slå ut konkurrenter och skapa monopol.

Under president Theodore Roosevelt (1901–1909), ”trustknäckaren”, bröts också ett par stora truster upp, bland annat Rockefellers Standard Oil.

Vilka är då dagens motsvarigheter till 1800-talets truster och ”rövarbaroner”? Det räcker att titta på listan över högst värderade företag i världen. Av de tio främsta är samtliga amerikanska och hälften av dem nätverksjättar med ledande positioner i sina ­nischer: Apple, Alphabet (Google), ­Microsoft, Amazon och Facebook. De brukar ­kallas The Big Five och har en monopol- eller ­duopolliknande ställning på sina respektive marknader. De tillhandahåller plattformar för olika former av ­datorbaserade tjänster, ibland talar man om plattformsmono­polism.

Utmärkande för dessa företag är att de har skaffat sig en maktposition som gynnar konsumenterna, åtminstone kortsiktigt. Nätverk har ju den egenskapen att ju fler medlemmar de lockar till sig, desto större blir värdet för användarna. Vinnaren tar allt. Därför är det mycket svårt att konkurrera med företag som Google och Facebook.

Men går det att jämföra Vanderbilt, Rockefeller och Carnegie med Bill Gates (Microsoft skapare), Jeff Bezos (Amazon), Mark Zuckerberg (Facebook) och Larry Page/Sergey Brin (Google)? Jo, åtminstone i ett avseende. De kommer att skänka stora summor till välgörande ändamål för att blidka sina kritiker.

Annars är naturligtvis skillnaderna stora. De gamla 1800-talsmonopolen kontrollerade produktionen, medan dagens monopolister kontrollerar nätverk. Men det de tillhandahåller är en form av privat infrastruktur, vilket inte är helt oproblematiskt. Eric Schmidt, styrelseordförande i Alphabet, Googles holdingbolag, har sagt om kunden: ”Vi vet var du är, vi vet var du varit och vi kan mer eller mindre veta vad du tänker på.”

En annan skillnad är att de gamla ­monopolen var nationella. De blev så mäktiga i USA att politiker fick ingripa flera gånger för att minska deras makt. De nya mono­polen är internationella och kan spela ut länder mot varandra, exempelvis vid val av skatte­hemvist, datorhallar, forskningsenheter och liknande. Sannolikt krävs samordnade internationella insatser, främst på skatteområdet, för att minska de nya baronernas makt. Och det i sin tur gör att man kan fråga sig om inte dagens monopol är mäktigare än de gamla rövarbaronerna.

Plattformsbolagen investerar mycket på lobbyverksamhet för att slippa de problem som historiskt sett drabbat äldre företag i it-branschen med en dominerande marknadsposition. Företagens skräckexempel är IBM, som i slutet på 1960-talet stämdes för brott mot Shermanlagen. Företaget ansågs ha försökt monopolisera datormarknaden. Den processen pågick i 13 år och försvagade IBM för alltid. I dag ligger IBM på plats 35 bland världens högst värderade företag. Microsoft är ytterligare en it-jätte som fick anpassa sig för att blidka både amerikanska och europeiska myndigheter.

Apple, världens högst värderade företag, har på senare tid fläckats ner av sitt skatteplanerande, där vinster utanför USA lagts i skatteparadiset Irland. EU-kommissionen har krävt att bolaget betalar tillbaka en del av de vinstmedel som företaget undanhållit i skatt. Även Google har gjort på ett liknande sätt och därigenom fått en obetydlig skatt på sina vinster utanför USA.

Gemensamt för plattformsbolagen är att de gjort flera förvärv och ingått allianser med små innovativa företag, vilket minskat antalet uppstickare på marknaden. Det har dränerat den amerikanska marknaden på nya bolag och gör de stora spelarna än mer dominanta.

En annan av kapitalismens baksidor är att många företag de senaste åren lagt pengar på att återköpa aktier snarare än att investera i nya projekt.

Apple är ett exempel på ett företag som uppmärksammats för att företaget, trots sin starka finansiella ställning, utnyttjat den låga räntan till att låna för att kunna återköpa aktier med syftet att hålla aktiekursen uppe. Det är inte en handling som brukar utmärka företag i dynamiska framtidsbranscher. Många tror att Apples framlidne ­skapare Steve Jobs inte skulle ha sanktionerat sådana affärer.

Å andra sidan kanske det är beviset på att ingenting varar för evigt. Även The Big Five kommer att få det tufft, kanske den dagen deras energiska grundare lämnar bolagen. Att stora bolag också kan bli små är de europeiska bolagen ett bevis på. Allt färre företag platsar numera bland de stora i världen, mätt i börsvärde. Bland världens 50 största finns bara åtta från Europa. Och det högst placerade, på 15:e plats (schweiziska Nestle, världens ledande livsmedelsföretag), ligger strax efter det största kinesiska företaget, Alibaba, som är etta i världen på e-handel.

Förr hade Europa två eller tre företag på tio-i-topp. Framöver blir det nog främst ­kinesiska företag som kommer att slåss med amerikanerna om topplaceringarna.

Europa har tappat inom främst det högteknologiska området. Det finns inget stort it-företag. Även inom läkemedel, bioteknik och medicinteknik ligger de europeiska ­företagen efter konkurrenterna i USA.

Och en blick tillbaka på hur det såg ut i början på 1900-talet visar att den ojämna inkomstfördelning som var då inte bestod. Tvärtom tappade de allra rikaste sin starka position fram till slutet på 1970-talet. Nu närmar sig nivåerna återigen de som rådde i början på 1900-talet. Det är långt ifrån ­säkert att de består.