Rosa reformer bränner pengar

Efter EU-valet söndagen 25 maj 2014 klev Gudrun Schyman (FI) upp på det rosa podiet inför jub­lande anhängare.

– Det finns en sådan kraft i det här att vi nästan är ostoppbara, sa hon.

Samma kväll talade statsminister Fredrik Reinfeldt (M), troligen besviken över Moderaternas valresultat, om ”en helt ny motståndare, en svensk vänster till vänster om Socialdemokraterna”. Feministiskt Initiativ hade fått sitt stora genombrott i svensk politik.

Medvind i opinionen? Ja. Mediefavoriter? Definitivt. Lockar ungdomar? Jajamen. Karismatisk ledare? Absolut. Ekonomisk politik? Nja.

När Feministiskt Initiativs siffror började stiga i våras och partiet syntes alltmer i offentligheten började också kritiken komma.

– Jag tycker det är mycket märkligt att man helt viftar bort att man inte har någon ekonomisk politik. Man lovar enorma utgifts­ökningar utan någon som helst idé om finansiering, sa Fredrik Reinfeldt till Afton­bladet.

Journalisten och författaren Niklas Ekdal ser saken från ett annat håll.

– Argumentet att FI inte har någon ekonomisk politik tror jag inte biter riktigt på FI:s väljare. När Reinfeldt säger att partiet är oansvarigt kan det snarast tas som en merit bland unga väljare. FI söker en annan typ av röster, säger han.

Själv har Gudrun Schyman flera gånger sagt att Feministiskt Initiativ inte haft resurser att göra en skuggbudget eftersom partiet inte har några utredningstjänster eller anställda. Partiet har ingen speciell ekonomisk talesperson och Schyman har hellre pratat ideologi än budgetposter. Partiet hävdar dock att det tagit fram en rapport om sin ekonomiska politik, men partistyrelsen vill vänta med att presentera den till Almedalsveckan i början av juli.

– FI vet nog att det måste fram realistiska kalkyler. Det finns de med erfarenhet i partiet som vet vad som krävs, säger ­Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göte­borgs universitet.

Hon påpekar även att Socialdemokraterna skulle bli sårbara för kritik från Alliansen om den tänkbara partnern inte har ordning på siffrorna.

Men visst finns en del fakta i målet. Feministiskt Initiativ vill bland annat successivt sänka arbetstiden till 30 timmar i veckan – med bibehållen lön.

Dessutom vill partiet införa fri förskola och gratis kollektivtrafik.

När tidningen Expressen lät nationalekonomen Stefan Fölster räkna på de här förslagen kom han fram till att de skulle kosta upp till 275 miljarder kronor. Som jämförelse är statsbudgeten för i år nästan 870 miljarder kronor. Men enligt Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativs ekonom och riksdagskandidat Kenneth Hermele behöver inte kortare arbetsdag ge minskade skatteintäkter. Det finns mycket att tjäna på en minskad arbetstid med bibehållen lön, bland annat skulle sjukfrånvaron sjunka och kvaliteten öka, hävdade de i kvällstidningen.

Förslag att korta arbetstiden finns också hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Runt millennieskiftet drev även falanger inom Socialdemokraterna frågan men partiet övergav den ungefär samtidigt som Alliansens arbetslinje segrade i valet 2006. Frankrike införde 35-timmarsvecka år 2000, en reform med ifrågasatta effekter.

På den andra sidan av skalan tvekar Feministiskt Initiativ inte att höja skatterna. Partiet vill avskaffa både rot och rut – ”en subvention av rika människors livsstil” – och införa en skatt på aktier och derivat efter europeiskt mönster. Restaurangmomsen och arbetsgivaravgifter för unga ska återställas, skolan förstatligas och välfärden ska inte vara vinstdrivande. Partiet vill även reformera pensionssystemet och ”kapa försvarsbudgeten”.

Flera av förslagen delar Feministiskt Initiativ med andra partier, framför allt till vänster, men visst har partiet även en egen agenda.

Det ambitiösa partiprogrammet innehåller fler än 800 punkter, fördelade på 17 områden över 87 sidor. Okontroversiella förslag som förenkling för småföretag trängs med mer udda, som förbud mot djur på cirkus. På alla områden läggs ett feministiskt perspektiv, eller som partiet skriver, ”den saknade dimensionen”. Ordet jämställdhet förekommer närmare hundra gånger i olika kombinationer.

Bedömare har flera förklaringar till den plötsliga framgången. En är det flitiga användandet av sociala medier – under en vecka i våras var FI det mest omtalade ­partiet av alla. En annan de många ”homeparties” där Schyman föreläst och värvat medlemmar. Den som kan samla ihop 15 personer i en lokal får dit talespersonen. ”En formidabel succé”, enligt Schyman själv.

Niklas Ekdal har ytterligare en förklaring till lyftet för partiet.

– När partierna blir för lika och det blir för utsmetat, då proteströstar många och gärna på mediefenomen. Minns Sarajevolistan i ett EU-val på 1990-talet, Piratpartiet eller Miljöpartiet på 1980-talet. En 20-åring vill något hippare än att rösta på S eller Alliansen.

Enligt vallokalsundersökningar var det framför allt unga välutbildade kvinnor i storstadsregionerna som röstade fram Feministiskt Initiativ. I vissa distrikt i Stockholm, Göteborg och Malmö fick partiet närmare 30 procent av rösterna.

Även statsvetaren Stig-Björn Ljunggren lyfter fram mediernas intresse som förklaring till genombrottet, men också politisk uthållighet, en organisation som flugit under radarn samt ett behov av ”ett anständigt miss­nöjesparti”.

Och så Gudrun Schyman. Alla är överens om att en stor del av partiets framgång beror på henne personligen.

– Schyman betyder jättemycket. Hon har lång erfarenhet och trovärdighet, dessutom entusiasmerar hon inåt i partiet. Forskning visar att just erfarenhet är viktigt för en parti­ledare, säger Marie Demker.

– Hon har mycket stor betydelse, kanske två tredjedelar. Nu valdes ju Soraya Post in i Europaparlamentet, så idén kanske delvis står på egna ben. Men Schyman är ett geni på det här, hon är så slipad, säger Niklas ­Ekdal.

– Gudrun Schyman är en politisk superstjärna. Men framgången beror inte bara på henne. FI svarar mot en frustration som finns över att det inte går framåt med jämställdheten, säger Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet.

Schyman är inte helt ovan vid politisk framgång. Som ledare för Vänsterpartiet fick hon 12 procent i valet 1988, den med god marginal högsta siffran för partiet någonsin. Redan där drev hon jämställdhetsfrågor och kallade så småningom V för ”ett feministiskt parti”. Hennes nya skyddsling kan ses som en förlängning och renodling av det engagemanget.

Efter tio år som partiledare för Vänster­partiet lämnade Gudrun Schyman posten 2003 efter att ha yrkat avdrag i deklarationen för utgifter hon inte haft. Ett år senare lämnade hon också partiet varpå hon satt i riksdagen som politisk vilde fram till valet 2006.

När Schyman i april 2005 bildade Feministiskt Initiativ fick det omedelbart stor uppmärksamhet, likaså när flera nyckelpersoner kort därefter hoppade av i interna motsättningar. För att inte tala om när Gudrun Schyman satte eld på 100 000 kronor i Almedalen 2010 för att visa på löne­skillnader mellan kvinnor och män. Men det var inte förrän under Schymans andra ­period som talesperson som partiet lyfte.

I våras stod det klart att något höll på att hända. I Sifomätningen i januari fick ­Feministiskt Initiativ knappt 0,5 procent, i mars 1,4 ­procent, i EU-valet i maj 5,5 ­procent och i senaste Demoskop från juni 4,4 procent.

Samtidigt har medlemssiffrorna exploderat – från 1 500 i oktober 2013 till 16 000 i maj, eller ungefär lika många som Folkpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet.

Statsvetaren Marie Demker anser att den traditionella vänster-höger-skalan inte riktigt räcker till för att beskriva nya partier. Men att Feministiskt Initiativ befinner sig till vänster när det gäller ekonomiska frågor (se ovan) råder det ingen tvekan om. Därmed skulle partiet kunna ingå i ett samarbete med S, MP och V efter valet i höst.

Flera politiska bedömare som Affärs­världen har talat med tror att Feministiskt Initiativ kommer in i riksdagen. De flesta tror också att partiet får ett reellt inflytande.

– Ja, eftersom FI troligtvis blir en viktig del av regeringsunderlaget, säger Stig-Björn Ljunggren.

Marie Demker är inne på samma linje.

– Jag tror att FI skulle få inflytande om det blir en ny regering. Långt in i det borgerliga lägret finns en positiv inställning till frågor som FI lyfter. De förslag som kan passa ihop med andra partier kan FI driva, säger hon.

Men Karin Pettersson är tveksam till om partiet tar sig in i riksdagen.

– Det är extremt svårbedömt. I EU-valet vågar väljarna vara mer våghalsiga. Det är inte säkert att man har samma beteende i riksdagsvalet där mycket kommer att handla om regeringsfrågan, säger hon.

– Men FI har redan fått inflytande i och med att de har fått upp jämställdhetsfrågor på agendan, tillägger hon.

De politiska motståndarna tvingas spela på Feministiskt Initiativs planhalva vare sig de vill eller inte. Till den stora kvinnokonferensen Nordiskt Forum i mitten av juni, där Feministiskt Initiativ presenterade sitt valmanifest, hade nästan alla partier skickat sina toppnamn för att visa upp sig som goda feminister.

Om den rosa rörelsen bär ända in i Riksdagshuset visar sig den 14 september.