Rör inte mitt vaktbolag!

Det finns saker som man bara inte gör. En av dessa är att kritisera världens bästa säkerhetsbolag, Securitas. En ung journalist på en av de kulörta morgontabloiderna försökte till och med få bolaget att framstå som mer ohederligt än andra börsbolag när det gäller resultatredovisningen. Sådant gränsar till hädelse.

Securitas är det bolag som aktiemarknaden lärt sig att hålla fast i när stormarna på världens finansmarknader brakar lös. Securitas är stadigare än ett medelsvenskt dansband och dunkar på med sina 20-25 procent i vinstförbättring varje år. Ett tillväxtbolag, således, men ändå så behagligt defensivt som placering betecknad. Det ligger en trygghet i en spikrak vinstutvecklingskurva, och om den har tillkommit på något oegentligt sätt vill marknaden inte veta det. Journalisterna – med ett undantag – älskar bolaget. Finansanalytikerna hyllar det. Placerarna klamrar sig fast vid det.

Valör vill påstå att den som törs skrapa på de tre gyllene kronorna i Svea rikes vapen kommer att finna de karaktäristiska tre lingonen där bakom. Åtminstone om marknaden själv får bestämma.

Securitas har på något märkligt sätt överlevt debacle som skulle ha skjutit andra företags trovärdighet på aktiemarknaden i smulor. Redan vid börsintroduktionen höjdes kritiska röster kring den dåvarande verkställande direktören, Melker Schörlings ersättning. Och bolaget har gång efter annan gått på pumpen. Här är några exempel: felrekrytering av chefer i Tyskland, inledande problem i den franska rörelsen, flytt av huvudkontoret till England, ett kostsamt slag om den spanska värdetransporteringen. Därtill kommer den på senare tid ovissa legala situationen kring flygplatsbevakningen i USA. Ett väl generöst belöningsprogram för den nuvarande ledningen fick dras tillbaka. Den högste chefen tvingades nöja sig med någonting som ungefär motsvarar vad Percy fick behålla av sin rundhänta ABB-ersättning.

Ändå älskar vi Securitas. Vad kan det bero på?

Den spikraka vinstkurvan är förstås en orsak. Få företag utanför fastighetsbranschen omges av så homogena förväntningar från marknaden. Men det är också få noterade bolag som under så lång tid levererat exakt, eller nära nog exakt, vad som utlovats.

Det främsta skyddet mot misstro från marknaden är emellertid den charmanta kapitalmarknadsstrategin.

Företagets ledning har alltsedan farbror Melkers dagar tillhört marknadens mest tillgängliga. När det dramatiska vd-bytet till “doldisen” Thomas Berglund ägde rum backade kursen inledningsvis med 15 procent under några hårda handelsdagar. Då åkte Berglund på Eriksgata, träffade alla som bevakade bolaget under långa, öppenhjärtiga, personliga möten. Och… Just det – all negativ effekt från vaktavlösningen pumpades ur kursen.

Därefter byggde bolaget vidare på förtroendet, lingon för lingon. Grupper av placerare, analytiker och journalister bjöds på trivsamma resor till de nyförvärvade enheterna i södra Europa, där “Securitasmodellen” gicks igenom i detalj under sena, mysiga middagar. Därefter har man fortsatt på den inslagna rutten, med genomtänkta kapitalmarknadsdagar och bombmattor av ledningsframträdanden i samband med rapporterna.

Securitaschefen har i dag kultstatus på aktiemarknaden. Där kan man snacka om goodwill. Och det är kanske inte så svårt att förstå, för vilken annan vd är så medelsvenssonskt reko? Han kombinerar Kikki Danielssons folklighet med Björnen Baloos kroppsbyggnad och Bingolotto-Lasse Kronérs diskreta briljans. Det är lätt att föreställa sig Berglund som deltagare i dokusåpan Expedition Robinson med sin ständige vapendragare, den jovialiske skånske finansdirektören, som “personlig sak” – överlevande öråd efter öråd.

En sådan kille tafsar man inte på!

Ett sådant bolag rör man inte!

Hederlighet. Vaksamhet. Ärlighet. Renlighet. Diskretion. Hederssak.

Och en spikrak vinstutvecklingskurva.