Rockmiljardären trappar ned

En dag i februari 1984, när snön låg vit över Moskvas gator och temperaturen var minus 30 grader, klev Lars Enochson in på Sovjetunionens enda japanska restaurang, iklädd linnekostym. Han satte sig ned, ensam vid ett bord för fyra och blickade ut över Moskvafloden med det mäktiga Hotel Ukraina som fond. Restaurangen låg längst ned i Moskvas World Trade Center, eller “The Hammer Center” som byggnaden inofficiellt kallades för att den delvis var finansierad av den amerikanska miljardären Armand Hammer. Eller Arm & Hammer (symbolen för det amerikanska socialistpartiet SLP) som han ibland kallades av amerikaner som tyckte att han hade en alltför välvillig inställning till Sovjetunionen. I ett slutet land, ännu beläget bakom järnridån, kändes det internationella Hammer Center som en lämplig plats för en ensam svensk att inta sin middag.

I andra änden av lokalen satt Michail Watford och en annan ryss. De drack och talade affärer. Nyligen hade de blivit erbjudna ett stort lager olje- och kemiprodukter i Leningrad och de kände doften av rikedom. Men de hade ett problem: Hur skulle de sälja produkterna vidare? De ägde ett tyskt bolag, men det gick inte att använda för ändamålet. Sovjetunionens handel var kontrollerad av staten och styrdes i mångt och mycket av dess politiska avsikter. Att bedriva handel med ett Natoland sågs inte med blida ögon av de styrande. För Sovjetunionen var Finland, och även Sverige, långt lämpligare samarbetsparter. Men i de länderna hade ingen av de båda ryssarna på restaurangen några kontakter.

Männen lade affärsdiskussionerna åt sidan för en stund och betraktade den exotiske utlänningen ett par bord bort. De kunde inte låta bli att skratta. Inte bara åt linnekostymen, utan också åt det faktum att utlänningen och den ene av ryssarna bar likadana slipsar. Till slut tröttnade Lars Enochson på gycklet och vandrade över till deras bord.

– Vad är det som är så roligt? frågade han.

En öppningsreplik att minnas, för med de orden togs de första trevande stegen i det som skulle komma att bli en mångårig och mycket lyckosam relation mellan Enochson och Watford.

***

Lars Enochson är en av det svenska näringslivets verkliga doldisar. Han har på senare år omnämnts som aktieägare och en tid ordförande i klädföretaget J Lindeberg. 1994 skrevs ett par artiklar om den okände mannen som plötsligt dök upp som Sveriges största skattebetalare, större än profiler som Stefan Persson i H&M och Fredrik Lundberg i Lundbergföretagen. Men bortsett från det var det i det tysta som Lars Enochson under 1980- och 1990-talen gjorde affärer i Sovjetunionen, senare i Ryssland, och byggde upp en stor privat förmögenhet. Med en blandning av humor, intelligens, våghalsighet och förmåga att etablera kontakter lyckades han, tillsammans med sin partner, utveckla en verksamhet som omsatte över 2 miljarder dollar årligen.

Lars Enochson är uppvuxen i Kulltorps församling i södra Småland. Där arbetade pappa Folke på verkstadsgolvet, bland annat på Petterssons Järnförädlingsfabrik, medan mamma Alva var hemma och tog hand om de många barnen. Lars Enochson är mellanbarn i en syskonskara på fem. Han har en äldre syster och bror, samt två yngre bröder. Familjen var djupt religiös och pappa Folke var under många år ordförande i Kulltorps Missionsförsamling. Kyrkan var en självklar och frekvent besökt mötesplats.

Från rötterna i det frireligiösa Kulltorp till oljebusiness i det slutna Sovjetunionen kan steget tyckas långt. Men frikyrklighet och företagsamhet går inte sällan hand i hand. Den tyska sociologen Max Weber konstaterade redan för 100 år sedan att kristendom gynnade företagande, baserat på principen om arbete, flit och sparsamhet. Lägg därtill att Kulltorp bara är beläget ett par mil från det småländska entreprenörsundret Gnosjö, så kanske Lars Enochsons väg inte är så outgrundlig ändå.

Företagandet har alltid varit en del av hans liv, både före och efter livet i öst. Hans första business sägs ha varit att sälja ädelstenar. Han lyckades till och med, enligt en av Affärsvärldens källor, sälja safirer till Electroluxlegenden Hans Werthén “den snålaste av alla”. Han skulle senare komma att sälja bostadsmoduler tillsammans med kompanjonen Ola Ekman, som berättar att goda kontakter och en stor talang för att sälja gjorde Enochson till en strålande partner. Och så har Lars Enochson sålt Kristi budskap.

Den religiösa uppväxten satte sin prägel på den unge mannen. Som 17-åring reste Lars Enochson som tolk omkring med det så kallade Jesusfolket, en grupp från USA som predikade det “glada evangeliet om Jesus Kristus som uppstånden och livs levande”.

***

Mötet på restaurangen i Moskva var början på en helt annan resa för Lars Enochson. Det dröjde inte länge innan Lars Enochson hade Michail Watford i luren. Ryssen ville göra affärer. Watford hade sedan ett par år en brittisk fru, därav det engelskklingande efternamnet. Och därför betraktades han som utlänning och kunde göra affärer i Sovjetunionen. Watford hade i sin dåvarande verksamhet, export av pellets, kommit i kontakt med den Leningradbaserade handelsorganisationen Lenfintorg. Via sådana organisationer bedrevs all sovjetisk handel. Men på Lenfintorg fanns inga pellets att köpa, däremot kunde han få köpa oljeprodukter: diesel, bensin och petrokemiska produkter.

Affärerna började i liten skala. Lars Enochson köpte oljeprodukter och sålde vidare till slutkund, inledningsvis till finska oljejätten Neste och oljebolag i Holland. Att importera olja från Sovjetunionen var i sig en lönsam verksamhet. Men Sovjetunionens export och import var baserad på byteshandel. Det land du sålde till, kunde Lenfintorg eller andra statliga handelsorganisationer också köpa produkter ifrån. När Lars Enochson hade köpt stora lager oljeprodukter, fick han därför rätt att också sälja till Sovjet. Om ett oljeraffinaderi var i behov av pumpar kontaktades Lenfintorg som i sin tur anlitade Lars Enochson. Han kunde leta upp bra tillverkare av oljepumpar i väst, och sedan sälja vidare till sovjetiska företag. Det var goda affärer.

– De första åren tjänade vi mer pengar på att sälja västerländska produkter till Sovjetunionen än på att sälja själva oljeprodukterna, berättar Lars Enochsons före detta partner Michail Watford.

***

Enligt obekräftade uppgifter var det också genom en sådan affär som Lars Enochson för första gången handlade med Sovjetunionen. Han hade köpt oljeutrustning i Jugoslavien via sitt dåvarande bolag Bröderna Leopold och sålt vidare till Sovjetunionen. Det dröjde inte länge förrän han hade den sovjetiska ambassaden på tråden.

Det var fortfarande kallt krig och 1980-tal när samtalet kom. Affärsmän från Sovjetunionen var på väg till Sverige, berättade ambassadfolket, och de ville besöka den nya partnern.

Att visa upp sitt oansenliga kontor skulle inte duga och några fabriker fanns inte. Lars Enochson hyrde därför en yacht och ett arbetsrum på timbasis i Wennergren Center. Han visade upp Stockholms skärgård och bjöd på champagne. Det blev början till Lars Enochsons äventyr i Sovjet och det var också anledningen till att han befann sig i Moskva den där kalla februaridagen 1984. Ett bättre mottagande hade ryssarna aldrig fått.

Med tiden intensifierades arbetet i Sovjetunionen. Lars Enochson och hans kompanjon upprättade kontor i flera sovjetiska städer och relationer etablerades med ansvariga på raffinaderier som Ufa, Perm och Jaroslav för att nämna några. I dag är dessa alla delar av stora ryska oljebolag som Lukoil, Yokus Oil och TNK-BP.

– Ryssarna gillade honom. Han var rolig, han var vd och han var utlänning. Det var en bra kombination, berättar Michail Watford.

Även om relationerna från början inte ledde till några stora affärer, skulle de bidra till den stora framgången när landet blev friare.

– Vi skötte våra affärer, levererade och betalade i tid. Verksamheten bara växte och växte. Det var den roligaste perioden i mitt liv och Lars Enochson är den bästa partner jag någonsin haft, säger Michail Watford.

Utöver handeln med själva oljeprodukterna hade Lars Enochson och hans partner byggt upp ett system för att på ett billigt sätt transportera oljan från raffinaderier, via S:t Petersburg, vidare till väst. I S:t Petersburg lastades oljan om från små och smidiga, men långsamma oljepråmar till större fartyg som kunde transportera oljan ut i världen. Att föra över oljan var ett riskabelt arbete som tog många timmar. Men kompanjonerna behärskade processen. På den billiga frakten tjänade kompanjonerna multum. Pengarna rullade in. Livet lekte. Lars Enochson och Michail Watford köpte privatjet, en BAE 800A, och gjorde big business i hela landet. Då, 1997, bestämde sig Lars Enochson för att lägga av.

Han tyckte han hade tjänat tillräckligt, berättar Michail Watford, som efter tolv år fortfarande låter besviken över att Lars Enochson valde att sluta när han var mångmiljonär.

– Han kunde ha blivit dollarmiljardär, säger Michail Watford på engelska med rysk brytning.

Men vid den tidpunkten växte osäkerheten i Ryssland, det juridiska läget var oklart, och riskerna blev större. Samtidigt var Lars Enochson ekonomiskt oberoende och hade fru och tre barn att tänka på. Han hade fått nog. Från och med det året påbörjade han avvecklingen av sin verksamhet i Ryssland.

***

Om sitt liv och sitt företagande vill Lars Enochson inte själv berätta för Affärsvärlden. Hemlighetsmakeriet är stort.

“Hallå”, svarar han i telefon när man ringer. Eller så går telefonsvaren på: “lämna ett meddelande”. Något namn uppger han aldrig.

Bara hans namn är en historia i sig. Lars Enochson föddes som Lars Enoksson och hade länge en konsultfirma vid namn Konsultfirma Lars Enochsson. När Affärsvärlden når honom på telefon säger han att han stavar sitt namn Enochson och att han har gjort det länge. Anledningen är att han hade ett bolag som han döpte till En & Son.

Om han var inspirerad av Armand Hammer (Arm & Hammer), centret där kompanjonerna möttes, förtäljer inte historien, men klart är att delar av Lars Enochsons verksamhet låg i ett svenskt bolag vid namn En & Son AB. Bolaget registrerades i slutet av 1994 och omsatte det förlängda räkenskapsåret 1995 över 3 miljarder kronor. Var verksamheten bedrevs dessförinnan har Affärsvärlden inte kunnat fastställa.

Offentlighetens ljus har aldrig lockat Lars Enochson och ljuset har heller inte nått honom, i varje fall inte i någon större utsträckning. Detta trots att han har varit mycket framgångsrik, att han rör sig mellan hem i Spanien, Stockholm och tidigare New York och att han umgås i de mest offentliga av kretsar.

Han var för några år sedan med i kungens jaktlag, tillsammans med såväl grevar och baroner som kända näringslivsprofiler, bland andra Assi Domäns dåvarande vd Lennart Ahlgren och Saabs Bengt Halse.

Sin andra fot har Lars Enochson i musikvärlden där svenska storstjärnor som Mats Ronander, Marie Fredrikson och Mikael Bolyos tillhör hans bästa vänner. Men även i USA:s musikelit lär han känna sig hemma, där minglar han bland världsstjärnor som Lionel Richie, Julian Lennon och David Gilmore från Pink Floyd.

Googlar man Lars Enochson är informationen begränsad. Högst upp kommer sajten Stureplan.se, som följer livet på nattklubbarna i Stockholms city. Där omnämns han som Sveriges coolaste riskkapitalist. “Karismatiske Lars har en excentrisk business-stil och klär sig uteslutande i kreationer från världens mest exklusiva designers. Att ha vänner som Elton John, flyga eget jetflygplan och att ha en hip dj-son som heter Marcus Enochson bidrar till kultstatusen”, kan man läsa.

De som känner honom talar om honom som en begåvad person med massor av humor, med breda intressen och ett stort hjärta. Ett alldeles speciellt rum i det hjärtat är reserverat för musiken och han uppges vara en skicklig pianist. Han har producerat musik, den mest kända är “I believe in those love songs ” till soulstjärnan James Ingram.

– Han gillar slick West Coast-musik, berättar Mats Ronander.

– Amerikansk västkust, snyggt och polerat. Gärna gospelinspirerat, det gillar Lars.

Tillsammans med honom ägde Lars Enochson länge en musikstudio vid namn Little Big Room. Studion hade ett fantastiskt mixerbord och var utrustad med den allra hetaste tekniken. En av Stockholms bästa studior, enligt Mats Ronander.

Även i konstvärlden har Lars Enochson haft inflytande. Han sägs vara en flitig besökare på auktionsverken i Stockholm och under en period i början på 1990-talet, när konstkrisen var ett faktum, gick han in som ägare i det kända Göteborgsgalleriet Galleri Ferm.

***

I Sverige är Lars Enochson mest uppmärksammad för sitt ägande och ordförandeskap i det skandalomsusade klädföretaget J Lindeberg. I många år försökte han få ordning på bolaget, men problemen hopade sig och sommaren 2007, när Proventus gick in med 72 miljoner kronor och blev största ägare, lämnade han över ordförandeklubban till Proventus vd Daniel Sachs. Förutom några engagemang i vilande musikbolag och en slumrande roll som partner i handelsbolaget Bostadsmoduler i fyra städer är Lars Enochson så gott som borta från Bolagsverkets register.

Han har investerat i en del fastigheter, men han uppges i dag framför allt ägna sig åt golf och jakt, gärna på andra sidan jordklotet. Och så tar han väl hand om barnbarnen.

Vilodagen tycks ha infunnit sig.

Hade eget flygplan

Ålder: 54 år.

Familj: Gifte sig 1974, strax före sin 20 årsdag med Elisabet. Tre söner födda 1975, 1977, 1981 och barnbarn.

Tro: Gick ur Svenska Kyrkan 1972.

Transport: Ägde ett jetplan mellan 1995 och 1997.

Sagt om Lars Enochson

Peter Ferm, gallerist: “Han är kunnig inom konsten. Han har god smak och bra koll. Jag tror att han snarare har hängt upp konsten på väggarna än gjort snabba klipp, men han har nog gjort bra konstaffärer. Han hade en sympatisk inställning till sitt engagemang i Galleri Ferm. Han är väldigt rolig, sarkastisk, intressant och påläst.”

Mikael Bolyos, svensk musikstjärna: “Vi lärde känna varandra på golfbanan. Lars är en duktig musiker och en mycket god vän. Han har en lite subtil humor. Han är en fantastiskt rolig person.”