Riskkapital och Kina – en kärleksaffär värd många (osynliga) miljarder

Trots rekordstora handelsöverskott började den kinesiska centralbankens utländska valutareserv minska från 2014, och har sedan 2017 legat stadig på strax under 3 000 miljarder dollar. Istället har tillgången på utländska valuta i två statliga investeringsfonder blivit nästan lika stor.

State Administration of Foreign Exchange (Safe), som förvaltar centralbankens valutareserver, förfogar nu över 1 100 miljarder dollar i utländsk valuta. Vidare har valutatillgångarna i China Investment Corporation (CIC), en statlig investeringsfond etablerad 2007, vuxit till 1 350 miljarder dollar.

Brad Setser vid Council of Foreign Relations, som tidigare varit ekonom i USA:s finansdepartement, beskrev i fjol dessa tillgångar som ”skuggreserver”. De har bland annat använts för att låna ut hundratals miljarder dollar till Kinas policybanker, som sedan går till jättelika investeringar i Kinas nya sidenvägar.

Samtidigt har de kinesiska investeringarna i USA och Europa minskat betydligt sedan toppen 2016, då de låg på 46 miljarder respektive 36 miljarder dollar. År 2022 uppgick de till knappt åtta miljarder dollar i EU och Storbritannien, och ännu mindre i USA.

Men denna officiella statistik innefattar inte de belopp som Safe och CIC pumpar in i västerländska riskkapitalbolag.

Riskkapital utan transparens

Politisk oro och ökade krav på granskning har på senare år försvårat för kinesiska aktörer att investera i väst. Istället har utländska valutatillgångar avdelats till Safe och CIC, som kan göra helt andra investeringar än landets centralbank.

Riskkapital omfattas inte av samma regler kring transparens som direktinvesteringar från den kinesiska staten eller landets privatföretag. Det innebär att statliga kinesiska pengar kan fortsätta flöda till sjukvård, teknologi och andra känsliga industrier i väst. Detta trots en ökad ambition att granska investeringar från Kina och minska det ekonomiska beroendet av landet – särskilt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Att investeringarna ofta sker via utlandsbaserade entiteter (offshore vehicles) eller i annat namn än investeringsfonderna gör det extra svårt att bedöma omfattningen. Men en fingervisning är att Safe och CIC i fjol, enligt västerländska uppgifter, hade omkring en fjärdedel av sina dollartillgångar i så kallade alternativa investeringar. Det vill säga icke-likvida investeringar som domineras av riskkapital. CIC själva uppger att 47% av tillgångarna är placerade i “alternativa investeringar”.

Upplägget beskrivs av flera inblandade förvaltare som ett säkert vis att anskaffa kinesiskt kapital utan att erbjuda plats i styrelserummen eller annan bestämmanderätt. Dock får de kinesiska fonderna mer inflytande i själva riskkapitalbolagen ju större investeringar de gör.

Det finns även exempel på hur investeringarna leder till kontroll över strategiska tillgångar. 2016 förvärvade CIC en 20% stor ägarandel av hamnen i Melbourne tack vare en investering via riskkapitalfonden Global Infrastructure Partners.

Betydande risker

Till skillnad från den olja som ligger till grund för statliga investeringsfonder i Norge eller Mellanöstern, så finansieras CIC via obligationer från finansministeriet. Dessa används för att köpa utländsk valuta från Kinas centralbank.

Etableringen just innan den globala finanskrisen var perfekt timing, då CIC under denna tid kunde använda sin växande pengakista för att bygga viktiga relationer i riskkapitalbolag världen över.

Marknaden för riskkapital utgör i dag närmare 13 000 miljarder dollar inom alla tänkbara industrier och områden. Det möjliggör för Peking att fortsätta köpa strategiskt inflytande i känsliga sektorer oavsett mekanismer för granskningar av kinesiskt kapital – och samtidigt få betydligt bättre avkastning än på de krisande inhemska marknaderna.

Skuggreserverna innebär vidare att Kinas utländska valutareserv är dubbelt så stor som de 3 000 miljarder dollar centralbanken uppger. Förutom de egna valutareserverna har Safe även överfört utländskt kapital till landets policybanker och kommersiella banker som inte heller syns i centralbankens statistik.

Kina har alltså större potential att låna ut, investera och förändra de globala finansmarknaderna än vad den officiella statistiken ger vid handen. Detta är särskilt viktigt i tider då väst använder dollarn som ett politiskt vapen i och med sanktionerna mot Ryssland.

Riskkapitalbolagens roll i denna ekvation riskerar göra västerländska ekonomier beroende av statliga kinesiska pengar på ett vis som blir svårt att upphäva. Det försvårar i sin tur implementeringen av sanktioner mot Kina om den geopolitiska rivaliteten med Peking blir till skarpt läge.