Riskabelt riskkapital

År 1921 hade Affärsvärlden klarat av sina första tjugo årgångar. Det blev ett förfärligt år i efterkrigsdepressionens tecken. Följande lilla notis om numera glömda Bankir- och Emissions AB Mälaren säger en del om stämningen:

“Företaget har satts i konkurs. Med kännedom om den katastrofala utveckling som förekommit för alla i emissions- och aktiemarknaden arbetande företag, särskildt för dem som sakna direkt bankstöd torde det inträdda icke innebära någon öfverraskning.”

Den ekonomiska historien intresserar inte många utanför en trängre krets av specialister. Kanske skulle varningsklockorna ha ringt tidigare för 1980-talets finansbolag och för vår tids riskkapitalbolag om historien om emissionsbolagen varit mer känd och utredd.

Bara två överlevde

Det vimlade nämligen av emissionsbolag under de spekulativa börsåren under första världskriget. De hade namn som Emissionsinstitutet, Emissions AB och Industri Emissions AB. Vart enda ett av dem utom Emissionsinstitutet och Investor skulle försvinna, även om Industri Emissions år 1921 behåller sin utdelning på 12 procent av det inbetalade kapitalet.

Emissionsbolagen hade som affärsidé att tjäna pengar på företagsförädling. Genom att utveckla företag och sedan sälja dem på börsen tjänade de stora pengar så länge spekulationstiderna varade. Sedan tog allt slut.

Jo, förresten det fanns ett undantag till, byggnadsföretaget Kreuger & Toll som just detta år gjorde den ena manövern efter den andra. Fastigheterna i Hufvudstaden särskiljdes, det amerikanska dotterbolaget köptes in. De många nyheterna dolde en svag ställning. Den 41-årige byggentreprenören och nyblivne tändstickskungen Ivar Kreuger valde att hålla masken och försöka rida ut kriserna. Det fanns en amerikansk sparmarknad med enorma kapitalresurser för den som kunde spela spelet. Kreuger skulle snart bli mästare.

I övrigt är det öppet dystra rapporter från nästan alla bolag. SKF:s lilla konkurrent Nordiska kullager var på fallrepet precis som Separators konkurrent Pumpseparator. Det var bara två av de många utmanare som emissionskapitalisterna hade hjälpt att komma fram.

I knät på bankerna

Bankerna hade inte bara gjort ena strukturaffären efter den andra. De eldade också på aktieintresset med generösa lån. Nu föll det ena nödlidande bolaget efter det andra i deras ägo, sådana som Norrlandskustens trävarubolag, en rad järnverk, verkstadsbolag som Bolinders och Karlstads Mekaniska, kemibolag som nya Reymersholm och Stockholms Superfosfat. Listan var mycket lång.

Det svenska löneläget var efter krigets inflation högre än i övriga Europa och kronan återknöts till guldmyntfoten. Det skulle bli ett stålbad som skapade arbetslöshet och nöd, men som också förde upp svenska företag i en produktivitet som närmade sig den amerikanska.