Risk för överhettning

Dagens låga prishöjningar tycks ha gjort att de flesta glömt att stora kostnadshöjningar och inflation har varit det helt överskuggande ekonomiska problemet i Sverige sedan slutet av 1960-talet. Så snart tillväxten tagit fart har vi fått stora löneökningar och ekonomisk kris som tvingat fram motåtgärder.

Skäl till oro

När nu socialdemokraterna lägger fram förslag till partikongressen i nästa vecka om kraftiga utgiftsökningar och skattesänkningar under de kommande åren finns det skäl att åter bli orolig. Enligt partiets egen tidning Aktuellt i Politiken ökar statens utgifter med 90-100 miljarder kronor om förslagen genomförs.

Åtgärderna är tänkta att genomföras under en femårsperiod. Partiledningens taktik tycks vara att samla ihop ett aptitretande reformprogram, som både ska locka tillbaka väljare från vänsterpartiet och få s-kongressen att säga ja till EMU.

Avgörande för politikens inriktning har numera blivit budgetens saldo. När underskottet var stort och arbetslösheten hög stramade man åt. Nu när vi i högkonjunkturen fått växande överskott anses detta skapa utrymme för både skattesänkningar och reformer. Detta är tvärt emot vad generationer av ekonomistuderande fått lära sig.

Krav på reformer

Men när nu överskotten växer i den offentliga sektorn växer alltså också kraven på olika slag av kostnadskrävande reformer eller skattesänkningar. Samtidigt är det närmast självklart att värdet av landets produktion (BNP) inte långsiktigt kan öka i samma takt som i dag utan att inflationen tar fart.

Att i dag utlova utgiftsökningar fem år framåt medför därför en risk för att tidpunkten sammanfaller med att det uppstår behov av att genom finanspolitiken kyla av tillväxten. Partiledningen och dess ekonomiska rådgivare är självklart medvetna om detta. Det sägs också i partistyrelsens förslag till kongressen att finanspolitiken måste »avpassas så att riskerna för överhettning motverkas«.

Men risken är stor att valtaktiska hänsyn tar överhanden. Socialdemokraterna klarar knappast att inom några år på nytt genomföra nedskärningar av de offentliga utgifterna.

Utöver de egna förslagen till utgiftsökningar kommer regeringen att pressas av att samarbetspartierna v och mp kräver förkortning av arbetstiden, tillsammans med socialdemokraternas eget kvinnoförbund. Kortare arbetstid skulle ytterligare öka risken för arbetskraftsbrist och överhettning. Det har också förts fram andra förslag om utgiftsökningar inom partiet än de som ingår i partistyrelsens förslag, bl. a. avskaffad karensdag och billigare tandvård, det senare förordat av Göran Persson.

En överhettning på arbetsmarknaden får nästa gång inte samma effekter som på 1980-talet. Riksbanken kommer att höja räntorna för att kyla av ekonomin. Detta har redan börjat ske, vilket gör det desto mer anmärkningsvärt att regeringen planerar expansiva åtgärder. Även om riksbanken felbedömt inflationsrisken, vilket kanske hittills varit fallet, kan inte regeringen dra åt andra hållet.

Finanspolitisk expansion och penningpolitisk åtstramning är från tillväxtsynpunkt den sämsta tänkbara kombinationen.

Tar intryck

Det är förstås inte säkert att det behöver gå så illa. Inflationen har ju i dag etablerat sig på en låg nivå. Kanske har löntagarorganisationerna för lång tid framåt tagit intryck av krisen och åtstramningarna i början av 1990-talet. De flesta andra länder gick igenom samma kur i början av 1980-talet, och det är helt enligt den ekonomiska teori som bl. a. Ronald Reagan och Margret Thatcher tillämpade att det krävs en rejäl svångremskur för att utrota inflationen.

Trots detta finns ändå en gräns för hur hög tillväxt ekonomin tål. Enligt den s.k. monetaristiska teorin är det efter en period av åtstramning riksbanken som har till uppgift att försöka styra ekonomin på en jämn tillväxtbana, för Sveriges del kring 2,5 procent.

Den »nya ekonomin«

Under en tid kan man, som i dag, överskrida denna långsiktiga tillväxt. Hur länge detta kan ske beror på om det finns en tillgänglig reserv av arbetskraft. När ökningen av antalet arbetade timmar går ned måste också tillväxten sjunka, för att inte inflationen ska ta fart.

Om den »nya ekonomin« med IT och ökad internationell konkurrens kan ge något varaktigt tillskott till tillväxten återstår att se. Effekten skulle bli att produktiviteten i ekonomin ökar. Detta skedde i viss mån under 1990-talet, men om det därefter blivit någon ytterligare ökning är osäkert.