Riksgälden göder blancolånen

Tillväxten för de mindre och medelstora svenska finansinstituten, som har rätt att låna in pengar från allmänheten med en insättningsgaranti från Riksgälden, har varit mycket stark de senaste åren. Nischbanker som Collector och Klarna har tredubblat sin in- och utlåning sedan 2015. Några mindre institut som Qliro, Avida Finans och Aros Kapital har vuxit ännu kraftigare.

Med tillgång till billiga pengar har dessa mindre aktörer kunnat expandera sin befintliga affär på både längden och tvären, samt lägga till nya områden. Det kan handla om traditionell fakturabelåning och rörelsekapitalfinansiering till mindre och medelstora företag, det vill säga områden där storbankerna har visat ett allt ljummare intresse. Blancolånen till hushåll har också vuxit kraftigt, där efterfrågan på topplån för fastighetsköp har ökat efter Finansinspektionen har infört belåningstak för bankernas bolån. Finansiering av avbetalningsköp har ökat, inte minst inom e-handeln.  Därutöver har inlåningen även använts för förvärv av dåliga krediter. 

Drivkraften för denna inlåningsmarknad kan spåras i den allmänna svenska kreditexpansionen. Det är ju ett faktum att krediter skapar nya krediter, där nya lån i banksystemet skapar ny inlåning. Det är storbankerna som kan skapa nya pengar, inlåning, genom att ge ut nya lån, där de nya pengarna backas upp av säkerheter i framför allt bostadsfastigheter.

Storbankernas inlåningsränta har emellertid varit stadigt parkerad på noll sedan Riksbanken sänkte reporäntan till noll under hösten 2014 och sedan införde minusränta från februari 2015. Därför har det inte har varit några problem för de mindre instituten att locka till sin inlåning genom att erbjuda någon form av positiv ränta, men med ett förbehåll. Detta förbehåll har varit att det ska finnas en insättningsgaranti från Riksgälden för att det stora flertalet sparare ska känna sig trygga att flytta pengarna från storbankerna till de mindre aktörerna. Insättningsgarantin innebär att det inte finns någon risk för att spararna ska förlora sina pengar om inlåningsinstitutet skulle fallera. Insättarna behöver således inte heller göra någon egen kreditriskbedömning av de individuella instituten, utan kan koncentrera sig på erbjuden räntenivå och eventuell bindningstid.

Garantin omfattar insättningar på upp till 950 000 kronor, men även högre belopp för likvider från bostadsförsäljningar och försäkringsersättningar. Den omfattar från såväl privata som juridiska personer.

 För detta betalar institutet en garantiavgift som i genomsnitt ska uppgå till 0,1 procent av det garanterade beloppet. Hur mycket som det enskilda institutet ska betala varierar beroende på hur riskfyllt det bedöms vara enligt de mallar och kriterier som EUs banktillsynsmyndighet EBA (European Banking Authority) har ställt upp.

Men avgiftsskillnaderna mellan olika institut är inte särskilt betydande eller avskräckande. De institut som bedöms som minst riskfyllda betalar en avgift på 0,07 procent, medan de som bedöms som mest riskfyllda betalar 0,18 procent. Men ett räntepåslag på max 18 räntepunkter lär inte avskräcka något företag där alternativet oftast är att finansiera sig genom marknadsupplåning eller genom andra institut, som storbankerna. Konsekvensen har blivit att hel del av bankernas nyskapade inlåning har vandrat iväg från bankerna till de så kallade nischbankerna, där inlåning från allmänheten är den helt dominerande finansieringskällan. Kinnevikkontrollerade Qliro har lägst andel inlåning, 69 procent, i förhållande till sin utlåning, medan den för Forex andel är så hög som 139 procent.  Studerar man Hoist Finance bokslut så är det uppenbart att den billiga inlåningsfinansieringen är en nödvändighet. Skulle man skruva upp riskpremien på sin egen refinansiering med ett par procentenheter så förvandlas det lönsamma bolaget till något högst mediokert. En så firad inrättning som Klarna, vars utlåning till 73 procent matchas av inlåning. Av Klarnas årsredovisning är det mycket svårt att se var och hur man tjänar sina pengar. Lönsamheten är inte heller särskilt hög, även om den naturligtvis dras ner av den snabba expansionstakten.

Det går således att argumentera att migrationen av inlåning från storbankerna till nischbankerna har höjt risken i hela systemet och att insättningsgarantin har en stor del i detta. Men kanske kommer det en ändring och då kan det bli tuffare tider för nischaktörer, men ett införande av riskbaserade avgifter i syfte att sänka risktagandet bland instituten.

Men för att uppnå detta krävs en rejäl ökning intervallet för insättningsgarantiavgiften. Riksgälden har utlovade en översyn av systemet under 2019 eller 2020. Riksgälden uppger för Affärsvärlden att man har påbörjat en sådan översyn.

-Detta är ett omfattande arbete som innefattar såväl analys som remittering av förslag och föreskriftsarbete och som också kan komma att påverkas av externa faktorer såsom EBA:s översyn av sina riktlinjer, som ska ske minst var femte år. Riksgälden kan i nuläget därför inte med säkerhet presentera en exakt tidpunkt för när detta arbete kommer att vara klart, säger Malin Hasselblad Wennström, pressansvarig på Riksgälden.

Detta är en kortversion av Riksgäldens garanti göder finansinstitut. Prenumeranter kan logga in och läsa hela artikln här.