Riksbankens stora dilemma

Efter torsdagens reporäntehöjning har kritiken mot Riksbanken inte varit nådig.

– Man måste ha deflation för att kompensera den höga importerade inflationen från olja och livsmedel. Man måste åstadkomma en kraftig avmattning i Sverige och stigande arbetslöshet. Jag tycker att det är feltänkt och oacceptabelt, sade Stefan Fölster till Nyhetsbyrån Direkt efter beslutet.

LO:s Dan Andersson är inne på samma linje:

– Det är lätt att förstå vad Riksbanken gör om man bara tänker på inflationsmålet. Men Riksbanken säger samtidigt att de inte tar hänsyn till ekonomin i övrigt. Vad det innebär är att man måste ta ned tillväxttakten och öka arbetslösheten för att få ned löneökningarna, sade han till Direkt, och fortsatte:

– Då måste man ha högre arbetslöshet för att mota oljepriserna. Jag tycker inte det är legitimt att göra så. Man måste acceptera att det kommer chocker som man inte kan påverka.

Riksbankens primära mål är, som undertecknad nämnt i tidigare krönikor, prisstabilitet. I Sverige har vi som mål att ligga omkring 2 procents inflation procent. Utöver det bör också Riksbanken försöka bidra till stabil real produktion, hög sysselsättning och stadig tillväxt men bara så länge detta inte kommer i konflikt med prisstabilitetsmålet.

Den utbudschock vi ser i världen idag, till följd av kraftigt stigande råvaru- och oljepriser, ger ett ekonomiskt läge som kan skapa stora dilemman för centralbanker. Stagflationen på 70-talet kom till följd av en utbudschock på olja orsakad av ett minskat utbud av OPEC. Trots OPEC:s kartellåtgärder för ökat oljepris var dåvarande oljepris ändå lägre än dagens, som mest uppgick priset då till motsvarande 100 dollar (med 2006 års dollarvärde) fast det var inte förrän 1981 oljepriset nådde upp i dessa siffror.

På 70-talet skapades alltså en recession till följd av höga oljepriser som ändå inte var i klass med dagens oljepris. Idag använder vi dock, i jämförelse, inte lika mycket olja, vilket gör att vi inte hamnat/hamnar i samma kris som för 30 år sedan så till vida inte oljepriset stiger avsevärt även från dessa nivåer. Men vi ser ändå att dagens oljepris vållar stora problem och bekymmer i världen.

När det gäller centralbankers politik måste man ha i åtanke att de verkar med eftersläpningar och att det tar ett- två år innan ett beslut får full effekt Hur som helst finns det två sätt för en centralbank att parera en utbudschock (därav dilemmat). Antingen att driva en ackomonderande politik, med andra ord att sänka räntan, vilket teoretiskt sett ska medföra att produktionen och arbetslösheten håller sig kvar vid jämviktsnivå till priset av konstant ökad prisnivå i landet samt risk att skapa förväntningar om hög inflation även i framtiden.

Det andra alternativet är att höja räntan kraftigt för att parera den ökade inflationen. Det medför i sin tur kraftigt ökad arbetslöshet och än sämre konjunkturläge än vid bibehållen räntenivå. Riksbanken kan alltså välja att vara en “inflation nut” och enbart bry sig om inflationen. Riksbankens “oväntade” höjning i våras samt höjningen av räntebanan i torsdags visar att detta är vägen de tänkt att gå. Även ECB verkar ha valt denna väg för att parera nuvarande råvaruchock.

I nationalekonomiska föreningen har ett hett debattämne varit hur Riksbanken ska parera utbudschocker. Hur hårt skall inflationsmålet tas, tillfälligt verkar det rimligt att tillåta högre inflation, men hur mycket och hur länge? Hur snabbt ska man ta sig tillbaka till målet? När skadas trovärdigheten och hur snabbt stiger inflationsförväntan?

Med tanke på de senaste dagarnas kommentarer angående europeiska centralbankers agerande för att motverka inflationsstegringen verkar det som att konsensus är för en viss förändring av Riksbankens mandat. Frågan är inte om det också finns skäl att hålla med om att det. Kanske går det inte att vara en “inflation nut” i samtliga lägen. I USA har man en centralbank som även väger in andra parametrar till grund för sina beslut.

I den bästa av världar skulle Riksbanken ha rättighet att ta hänsyn till annat än bara inflationsmålet. Samtidigt har vi sett att det, i USA, lett till att olika intressegrupper, exempelvis banker och politiker, med uttalanden försöker påverka räntebesluten åt “rätt” håll.

Det finns dem som anser att USA:s för expansiva penningpolitik under början av detta millennium har medfört en överlikviditet på marknaden vilket i sin tur har haft del i den finanskris vi nu ser. Hade Fed enbart haft ett överordnat mål hade de kanske haft en stramare politik.

Med andra ord är det kanske, trots allt, bäst att enbart ha ett överordnat mål även om det, som ovan nämnt, vore ultimat om Riksbanken vid extraordinära tillfällen kunde rucka lite på målet för att inte skapa onödig nedgång i ekonomin. Och att de, istället för att pressa ned inflationen med åtstramningar och kraftigt ökad ränta för att parera en utbudschock, i några år kunna acceptera lite högre inflation än målet, exempelvis under den råvaruchock vi ser nu.

Samtidigt finns dilemmat i bakgrunden, risken är att Riksbankens rykte försämras och att inflationsförväntningarna inom landet skenar. Kostnaden att parera ett sånt scenario är högre (såväl vad gäller åtstramningar som längd) än ett beslut att kortsiktigt strama åt under en utbudschock.

nullnullnullnull