Riksbankens farliga önsketänkande

i grund och botten är jag en känslig kille. Till exempel har jag gråtit två gånger under de senaste veckorna. Ena gången var när jag såg den amerikanska katastrofrullen/snyftaren Armageddon där Bruce Willis räddar världen genom att heroiskt offra sig själv. Andra gången var när jag läste Riksbankens senaste penningpolitiska rapport.

Maken till önsketänkande har nog inte skådats sedan Ekonom-Sverige i november 1992 försvarade den fasta växelkursen. Det slutade, som vi nog alla känner till, med att kronan släpptes fri och genast föll med runt 20 procent. Men först sedan vi lassat ut några hundra miljarder kronor för det meningslösa kronförsvaret för att ekonomer och politiker inte förmådde inse att Sverige inte vara någon skyddad enklav av världsekonomin.

Samma brist på insikt präglar den penningpolitiska rapporten (tidigare inflationsrapporten) som Riksbanken presenterade i förra veckan. Enligt den räntebana som Riksbanken där presenterar behövs det bara en ytterligare räntehöjning under 2007 för att hålla tillbaka inflationstrycket i svensk ekonomi. Det skulle innebära en styrränta på 3,5 procent vid utgången av det här året, en synnerligen låg nivå med tanke på att Sverige befinner sig i en mycket stark konjunktur.

Samtidigt med den penningpolitiska rapporten presenterade Statistiska centralbyrån sysselsättningssiffror för januari. Enligt dessa ökade den svenska sysselsättningen med 158 000 personer, den största månadsökningen på över 30 år. Dessutom steg antalet arbetade timmar med imponerande 4,7 procent, vilket tillsammans med den största tillströmningen av nyanmälda jobb sedan 1960-talet talar för att sysselsättningsuppgången kommer att fortsätta med oförminskad styrka.

Till Riksbankens försvar ska dock sägas att inflationen är fortsatt låg. Men samtidigt kommer signaler om att allt fler företag numera tycker det är lättare att föra vidare sina kostnadsökningar till kunderna.

Dessutom ser det ut som om löneavtalen kommer att landa på högre nivåer än vid de senaste förhandlingsrundorna och till det kommer den löneglidning som garanterat kommer att genereras av en stigande brist på personal.

Men när Riksbanken skruvar fram sina prognoser utifrån det två- till treårsperspektiv som den jobbar med konstateras att den troliga styrräntan ligger på 3,75 procent i början av 2010. Detta trots att den svenska ekonomin ska rulla på i god takt de kommande tre åren. I mitt tycke en prognos som i naivitet faktiskt lyckas överträffa synen att det bara blir en ytterligare räntehöjning under 2007.

Riksbanksdirektionen tycks med andra ord befinna sig i stratosfären och jag är genuint ledsen för dess fyrkantiga räntepolitik. Den kommer att på sikt underminera legitimiteten för en fristående riksbank som bestämmer penningpolitiken. Inte minst för att jag tror att det finns alldeles för många “ekonomiska ingenjörer” på Riksbanken som på det här sättet försöker påverka utgången av avtalsrörelsen.

Tittar man på behovet av räntehöjningar utifrån strikt ekonomiska perspektiv kan det dessutom konstateras att flera länder under senare år har drivit lågräntepolitiken för långt och därigenom skapat stora strukturella problem inom olika områden. Dit hör USA, Storbritannien, Australien med flera. Och jag tror inte att Sverige på ett så radikalt sätt skiljer sig från dessa ekonomier att vi numera är ekonomivärldens Nangijala där inget ont kan hända.

Det troliga scenariot är dock att Riksbanken kommer att tvingas krypa till korset redan i slutet av mars när nästa penningpolitiska beslut ska presenteras. Då har ytterligare några månaders statistik rullat in och inte minst har vi fått en första preliminär BNP-siffra för helåret 2006. För det tycks som om Riksbanken även lyckats underskatta tillväxten mot slutet av fjolåret. Det som skulle kunna ändra bilden framöver är givetvis en radikal försämring av den internationella konjunkturen. Men det räknar varken vi eller Riksbanken med.