Riksbanken: Statskuppen

När bostadsrätterna i Stockholm närmar sig ett snitt på 40 000 kronor per kvadratmeter börjar ränte­hökarna efter många år i utkant­en av debatten att planera sin comeback. I takt med att den svenska ekonomin går allt bättre, bostadspriserna rusar och hushållen lånar i allt högre fart växer kraven på Riksbanken att höja räntan, trots en i stort sett obefintlig inflation och fortsatt hög arbetslöshet. Riksbanken verkar också inställd på att fortsätta höjningarna. Men hur ska den motivera dem? Ett sätt att lösa knuten är att ändra målet för penningpolitiken, men det innebär samtidigt att riksbanken ökar sin makt över den ekonomiska politiken.
Det väcker frågor kring vilken typ av Riksbank vi egentligen vill ha. Hur mycket makt och oberoende det är rimligt att ge de sex tjänstemännen i Riksbanks­direktionen?

Riksbankens oberoende växte fram ur den stora finansiella krisen i Sverige, som avslutades med att försvaret för svenska kronan kollapsade i slutet på 1992. Då tvingades Riksbanken till drastiska åtgärder för att hitta en ny norm för sin penningpolitik, när den inte längre hade den fasta kronkursen som ankare. Utan politisk inblandning infördes ett inflationsmål enligt kanadensisk och brittisk modell. Inflationen skulle pressas ner och hållas på två procent med ett toleransintervall på plus/minus en procent. Det var egentligen först några år senare som politikerna formaliserade det oberoende som Riksbanken lyckades skaffa sig under de turbulenta åren efter finanskrisen. Så lyckan stod den djärve bi.

Även om de första åren med inflationsmål fungerade dåligt och Urban Bäckström rankades som världens näst sämste centralbankschef, med endast Ukrainas efter sig på listan, är införandet av inflationsmålet en fantastisk framgångssaga i svensk ekonomisk politik. Tillsammans med nya principer även för de offentliga finanserna, i form av utgiftstak för staten och balanskrav för kommunerna, har det skapat en närmast unik makroekonomisk stabilitet i Sverige. De senaste fem åren har de flesta hushåll samtidigt fått de högsta realinkomstökningarna sedan 1960-talet, trots låga nominella löneökningar.
Parhästarna Urban Bäckström och Lars Heikensten premierade öppenhet, tydlighet och förutsägbarhet genom den klara målsättningen att hålla inflationen på två procent på två års sikt. Den enkla tum­regeln var att höja räntan om inflationen såg ut att stiga över målet och att sänka om den var på väg under målet. En mycket framgångsrik inflationsbekämpning har gjort att det mest har handlat om att sänka och Lars Heikensten går till historien som den första Riksbankschef som aldrig höjde räntan. Något som han borde vara stolt över.

Riksbanksledamöterna pratar dock numera själva om att förlänga tidshorisonten för sina analyser av inflations­hotet och även ta hänsyn till andra faktorer, som bostadsmarknad och hushållsupplåning, när räntan ska bestämmas i framtiden. Men att modifiera normen med ett tvåprocentigt inflationsmål och en tvåårig tidshorisont är inte så okomplicerat som det kan låta.
Bara att förlänga prognoshorisonten till tre år ger Riksbanksdirektionens medlemmar en närmast unik grad av frihet. I stort sett alla internationella undersökningar visar att prognoser, i den meningen att det är förutsägelser av hur ekonomin faktiskt kommer att utvecklas, i stort sett blir meningslösa när tidshorisonten sträcker sig längre än ett år. Efter det minskar precisionen snabbt och ekonomiska prognoser är bättre att benämna som scenarier över en möjlig utveckling. Med treårssikten kan Riksbanken i stort sett måla upp vilket inflationshot som helst utan att någon kan argumentera emot. Dels stärker det Riksbankens ställning, dels innebär det en risk att den ränta svenska folket betalar över tid hamnar alldeles för högt eftersom riksbanken historiskt har tenderat att kraftigt överskatta inflationen.
Riksbankens ekonomiska analyser de senaste åren imponerar heller inte. De har missat nyckelfaktorerna bakom utvecklingen i svensk ekonomi:

l Produktivitetslyftet i svensk ekonomi

l Den svaga arbetsmarknaden

l Globaliseringens effekt på svensk prisbildning

l Ökad konkurrens inom exempelvis dagligvaruhandel

Mot den bakgrunden vore det snarare på sin plats att ge det korta perspektivet större tyngd i analysen. Dessutom är det främsta skälet till att vi har ett inflationsmål att det ska underlätta lönebildningen i Sverige. Mot bakgrund av de senaste avtalsrörelserna är det numera svårt att hävda att Riksbanken i någon sorts preventivt syfte ska höja räntan för att sätta arbetsmarknadens parter på plats och undvika överhettning. Med en öppen arbetslöshet på 5,4 procent, 126000 i arbetsmarknadsåtgärder och ungefär 200000 som fortsätter sin skolgång eller av andra skäl inte aktivt söker arbete på grund av bristen på arbetstillfällen, är det en bit kvar innan vi är där.
Att finanspolitiken samtidigt är expansiv är inget hinder utan snarast en förutsättning för att återhämtningen ska ske. När vi dessutom har överskott i de offentliga finanserna är det lämpligt att det kommer de svenska hushållen till del även om det är ett politiskt ställningstagande huruvida det ska användas till skattesänkningar eller utgiftsökningar. Från Riksbankens horisont är det dock tveklöst så att alla åtgärder som ökar arbetskraftsutbudet och håller ner inflationen är av godo, vilket talar för skattesänkningar.

Den andra nyheten som är på väg att införas är att Riksbanken numera ska ta större hänsyn till bostadspriser och hushållsutlåning. Men den före detta amerikanska centralbankschefen Alan Green­span har många gånger konstaterat att det i princip är omöjligt för en centralbank att upptäcka och förhindra bubblor. Mycket lite talar för att den svenska Riksbanken skulle vara skickligare på det än den amerikanska centralbanken.

Det finns en viss oro för att Sverige håller på att blåsa upp en bostadsbubbla, men mycket talar för att det inte är någon större risk. Efter avregleringen av bostadssubventionerna har det svenska bostadsbyggandet legat långt under både jämförbara länder och vad som enligt branschspecialister krävs för att hålla bostadsstocken intakt. Ett skäl är att priserna på andrahandsmarknaden varit så låga att det inte varit ekonomiskt försvarbart att bygga nytt i stora delar av landet. Först nu börjar vi närma oss de här nivåerna, vilket medfört att byggandet har börjat ta fart. Att i det läget hävda att Riksbanken måste ingripa för att stävja en osund prisutveckling är indirekt att inte tro på principerna för en fri marknad. Alternativet skulle ju vara att regeringen istället bör återinföra bostadssubventioner för att få igång bostadsbyggandet och minska bostadsbristen i storstäderna.
Dessutom finns andra åtgärder som skulle vara effektivare mot en eventuell bostadsbubbla än en räntehöjning. Framförallt är de riktade direkt mot målet och sänker inte resten av ekonomin;

lMinskad avdragsrätt på räntekostnader

lHöjd fastighetsskatt

lKrav på amorteringar

En avreglering av hyresmarknaden skulle också kunna öppna upp nya marknader både vad gäller bostadsbyggande och boendemöjligheter, framför allt i storstäderna där priserna stigit mest.

Att hushållen lånar i snabb takt har inte undgått någon. Hushållsupplåningen ökar numera i en takt på över 10 procent per år. Procenttalet skrämmer. Hushållen själva har dock inte märkt av någon lånebubbla eftersom räntekostnaderna stadigt har sjunkit. Kritikerna hävdar därför att den stora hushållsupplåningen riskerar att kraftigt dämpa tillväxten i Sverige den dagen Riksbanken måste höja räntan.

De har finanskrisen i början av 1990-­talet i backspegeln, men parallellen haltar. Hushållen var ju inte boven i dramat bakom den svenska ekonomins kollaps. Osund utlåning till finans- och fastighetsbolag, svaga offentliga finanser samt ett meningslöst försvar av den fasta växelkurs­en var det som sköt Sverige i sank. Banker, stat och kommuner var de skyldiga. Svenska hushåll stod för betydligt mindre än en tiondel av de totala kreditförlusterna.

Att bankerna nu dessutom ska redovisa de faktiska, i stället för de hittillsvarande påhittade, kreditriskerna i sin utlåning genom det så kallade Basel 2-direktivet har gjort att räntorna på lån till hushållen också har sjunkit oberoende av Riksbankens räntesättning. Stigande inkomster och generellt lägre räntor talar för att hushållen kan ta på sig en betydligt större lånebörda än tidigare. Någon räntechock à la 1992 är heller inte att vänta. Den brittiska centralbanken lyckades stävja såväl tendenser till osund utlåning som excesser på bostadsmarknaden med en ränta på 4,75 procent. Det är svårt att hävda att Riksbanken skulle behöva gå högre, från nuvarande 1,75 procent, den dagen man behöver strama åt.
Dessutom är det betydligt effektivare om bankerna, som står för drygt 90 procent av utlåningen till hushåll, sköter sin kreditgivning enligt sunda ekonomiska principer än att Riksbanken utför någon sorts kollektiv bestraffning i form av räntehöjningar för alla.

Det är svårt att hävda att det varit något fel på det inflationsmål eller de andra principer som Riksbanken hittills har arbetat efter eller att Riksbanken ska börja ta andra ekonomiska hänsyn än inflationen i sitt arbete. Vare sig historien eller det nuvarande ekonomiska läget talar för detta.
Dessutom är det inte oproblematiskt att Riksbankens “oberoende” har blivit likvärdigt med att den är “oberörbar” och fri att sätta egna normer för penning­politiken. Den är ju ytterst både en politisk och demokratisk fråga. Tvärtom måste Riksbankens arbete utsättas för en ännu hårdare granskning. Varför är det exempelvis ingen som kritiserat räntehöken Eva Srejber som närmast konstant har haft fel när hon förordat räntehöjningar eller motsatt sig räntesänkningar? Hade hon styrt över den svenska räntan hade företag, hushåll och det offentliga betalat drygt 20-30 miljarder extra i räntor under förra året.Hökprocent med konsekvenser
De svenska hushållen har lån på omkring 1 750 miljarder kronor.
* Höjd ränta med en procentenhet betyder för ett hushåll med en miljon i skulder en ökad räntekostnad på 10000 kronor om året före skatt.
* Höjd ränta med en procentenhet betyder att hushållens ränteutgifter ökar med drygt 15 miljarder per år. Det kan jämföras med exempelvis sänkningen av inkomstskatten i januari 2006 på 8 miljarder kronor. Indirekt är effekten ännu större eftersom den offentliga sektorn ränteutgifter också ökar med cirka 15 miljarder kronor. Totala effekten för svenska folket är alltså omkring 30 miljarder kronor för varje extra “hökprocent”.Långt ifrån en lånebubbla
* Svenska folkets samlade räntekostnader är i dag ungefär en tredjedel av vad de var 1990. Med andra ord krävs att skulderna trefaldigas för att räntekonsterna ska uppgå till nivån strax innan finanskrisen.
* På samma sätt krävs att Riksbanken höjer räntan med hela 10 procentenheter för att svenska folkets samlade räntekostnader ska uppgå till nivån från 1990.
* I dag kostar en genomsnittsvilla drygt två miljoner kronor i total byggkostnad. Medelpriset på andrahandsmarknaden ligger fortfarande lägre, cirka 1,5 miljoner kronor.