RIKSBANKEN: Penningpolitiska pinsamheter

Efter att ha läst riksbankens inflationsrapport är det svårt attkomma till någon annan slutsats än att inte ens riksbanken självtror särskilt mycket på sina prognoser. Riksbanken målarnämligen upp ett närmast idealiskt scenario för de närmaste tvååren, givet oförändrad reporänta.Ändå bedömer vice riksbankschef Lars Heikensten det som myckettroligt att reporäntan måste höjas under nästa år.

Inflation nära målet

Inflationen väntas enligt inflationsrapporten ligga mycket näramålet på två procent. Den tros stiga gradvis för att i december2001 ligga mycket nära två procent, både mätt som KPI och enligtdet underliggande måttet UND1X.Mot den här bakgrunden borde den givna slutsatsen vara attriksbanken verkligen tänker hålla reporäntan oförändrad underöverskådlig tid. Så är det uppenbarligen inte alls. Och om det inte voreför millennieskiftet så skulle den nog ha höjts litet grand redannu. Men eftersom det trots allt finns en viss risk förstörningar på de finansiella marknaderna i samband medårsskiftet så valde riksbanken att höja räntan redan i november.Därför går det nu att kosta på sig att avvakta till i februari,när nästa penningpolitiska möte hålls.

Styrelsen ser längre

Hur kan det komma sig att riksbanken trots den ljusa prognosentror sig behöva höja räntan? Lars Heikensten framför som ettskäl att man helt enkelt har kommit litet längre fram i tiden.Riksbanken har ju alltid ett perspektiv som sträcker sig två årframåt i inflationsrapporten. När direktionen träffas för attdiskutera penningpolitiken nästa gång har det gått några månadertill. Och riksbanken räknar ju med att inflationstrycket är påväg uppåt. Därför kommer banken kanske fram till att inflationeni slutet av perioden då ligger ytterligare en bit över tvåprocent. Man kan få intrycket att de penningpolitiska slutsatserna ärmycket välgrundade och bygger på nästan vetenskapliga sanningar.Den bilden stämmer dock inte alls. Riksbanken är säkert minstlika bra som andra prognosmakare, men att göra prognoser förinflationen två år framåt i tiden är svårt och mycket osäkert.Det räcker att titta två år bakåt, i den inflationsrapport somgjordes i december 1997, för att få en god illustration tilldet. Sedan dess har inflationen i stort sett inte ens varit idet osäkerhetsintervall som riksbanken räknade med då.

Osäkerheten ökar

Den lärdom som riksbanken har dragit tycks vara att den nuräknar nu med ett betydligt större osäkerhetsintervall. I densenaste inflationsrapporten beräknas den underliggandeinflationen med 90 procents sannolikhet ligga mellan en halvprocent och drygt fyra procent i slutet av år 2001. Ändå tycksriksbanken på fullt allvar mena att det är rimligt att redan omnågra månader börja höja räntan eftersom prognosen pekar mot eninflation på 2,2 procent i december 2001. Den har till och medräknat ut att om man höjer räntan helt i enlighet medförväntningarna på räntemarknaden så skulle den underliggandeinflationen pressas ner till just 2,0 procent i december 2001.Frågan är om det ens är vettigt att räkna med en tidshorisont påjust två år. Det är svårt att isolera effekterna avpenningpolitiken och alla de antaganden som måste göras innebäratt resultaten i de studier som har gjorts inte är särskiltövertygande. Det är inte heller säkert att sambandet är stabiltöver tiden. I Sverige borde ju till exempel det faktum att såmånga hushåll har gått över till rörlig ränta under de senasteåren innebära att penningpolitiken får snabbare effekt äntidigare. Inflationsrapporten framstår som ett långt och komplicerat sättför riksbanken att signalera vad de tänker göra med reporäntanunder den närmaste framtiden.