Riesling, mon amour…

Enligt mitt tycke finns det inget motstycke om vi ser till druvans kvalitéer, hur väl den gör sig från de strama knastertorra till de parfymerade halvtorra till de förföriska söta versionerna. En stram och sval frukt med en ofta rakbladsvass syra, påtaglig mineralkaraktär, avsaknad av ek och ibland med en balanserande sötma som idag är så otrendigt. Druvans lagringsduglighet är väl obestridd, och vinerna håller i många fall minst lika bra som stora röda Bordeauxviner.

Detta beror bland annat på den höga halten av vinsyra och i synnerhet de höga halterna av ’torrextrakt’ vilket innebär glycerol, mineraler, syror, pektiner och fenoler. Den långa växtsäsongen låter dessutom smakämnena utvecklas till fullo och även om alkoholnivåerna är låga så uppnås en full “fenolisk mognad”.

Går det att hitta bättre viner till mat? Förmodligen inte. Här finns syran, kraften och renheten att ackompanjera inte bara färsk och naturella skaldjur utan också rika rätter som anklever, fågel och ljust kalvkött samt en vällagrad hårdost från alptrakterna. Ser vi till gastronomiska sammanhang så är Riesling i de flesta fall en förträfflig partner till mat då den friska syran, mineralkaraktären och avsaknaden av ek fint lyfter fram matens egen karaktär utan att dominera. Detta oavsett om vi pratar om en elegant och pikant sälta i de flesta naturella skaldjuren eller det härliga spelet mellan syra/sötma/hetta i de flesta asiatiska köken.

Björnstierne Antonson utsågs till årets sommelier i Sverige 2003. Han skriver om vin varje vecka på Affärsvärlden.se.