Revolution i mäklarpalatset

Carnegies huvudkontor, Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm, är ett monument över det glada 20-talets excesser och storstilade drömmar. Härifrån ledde Ivar Kreuger Tändsticksbolagets expansion över världen.

MÅSTE SPARA: Vd Karin Forseke.

Kanske var det symptomatiskt att det var just hit Carnegies dåvarande koncernchef Lars Bertmar valde att flytta huvudkontoret 1999 då den värsta börsyran sedan just Kreugers tid rasade i Stockholms finanskvarter. Inga kostnader sparades när inredningsarkitekter kallades in för att lyxutrusta lokalerna inför Carnegies stundade börsintroduktion.

I dag är huvudkontoret liktydigt med det som är Carnegies problem, för dyrt, för stort, för flådigt.
Under slutet av 1990-talet dubblades Carnegie i storlek på några år. Mäklarfirman gick från att vara ett bolag med cirka 450 till som mest över 900 anställda. Runt senaste sekelskiftet passerade Carnegie ärkekonkurrenten Enskilda både när det gäller vinst och omsättning.

Under de här åren var det bara intäkter som gällde, vittnar flera anställda om. När verksamheten växte, steg också kostnaderna rejält. Enorma summor investerades i datasystem. Ett annat exempel är att Lars Bertmar anställde en säkerhetsstyrka som blev en egen avdelning inom Carnegie.

När han 2001 tvingades dra i bromsen var det enligt många för sent och för lite.

I mars 2003 lämnade Lars Bertmar över vd-stolen till Karin Forseke, som tvingades fortsätta nedskärningarna. Dagarna med fantasibonusar, som 2001 då mer än en handfull Carnegieanställda kunde kvittera ut över 20 miljoner vardera, är förbi.

Flera avhopp
Och det senaste året har det också börjat storma inom Carnegie. Ett 50-tal personer har lämnat firman, varav en lång rad nyckelpersoner som var starkt bidragande till det sena 1990-talets framgångar. Nyligen hoppade hela avdelningen för pensionlösningar av för att starta eget. Tradingavdelningen som dragit in stora vinster, har också slutat.

Skälen är flera, men de hänger alla i någon mån ihop med Carnegies historia och situation. Många har slutat just i år därför att den inlåsning, det vill säga att de anställda är bundna till firman en viss tid efter börsnoteringen 2001, har upphört.

Men samtidigt har uppsägningarna i många fall utlösts av den nya ledningen. Karin Forseke genomför något av en kulturrevolution inom Carnegie, där företaget går från att vara ett demokratiskt, löst sammanhållet rike av självständiga feodalstater, till att bli en republik med stark styrning.

Och det passar inte alla. Så här säger tre före detta anställda:

– Karin arbetar som man gör på internationella investmentbanker, hon är en administratör – duktig på processer och styr upp verksamheten. Hon är väldigt tydlig och krävande. Hon är en av de hårdaste förhandlare jag någonsin sett, även mot kunder.

– Lars Bertmar petade aldrig i verksamheterna, vi arbetade under frihet med ansvar. Karin styr upp via den ansvariga chefen. Hon arbetar mer auktoritärt än vi var vana vid.

– Det blev mer som en bank, mer formellt.

Själv beskriver Karin Forseke utvecklingen så här:

– Vi har gått igenom ett jätteförändringsarbete, där vi har använt nedgångsperioden till att anpassa vår verksamhet till de ökade kraven på kvalitet och kompetens. Vi har också anpassat vår verksamhet till lägre marginaler och ökat kostnadseffektiviteten. Ett krav för framgång är alltid en klar och tydlig strategi och en förutsättning är att alla strävar åt samma håll.

Men bakom avhoppen ligger också rent ekonomiska motiv. Många av dem som lämnat firman har gjort analysen att Carnegies kostnader ligger, och inom överskådlig framtid kommer att fortsätta ligga, alldeles för högt. De gör bedömningen att det är omöjligt att dra in tillräckligt stora intäkter för att det ska räcka till den bonusnivå de vill ha.

Ingen hävstång ännu
Under första halvåret i år uppgick Carnegies kostnader till 0,75 gånger intäkterna, efter vinstdelning. Det är nästan dubbelt så högt som under de goda åren. Marknaden är ännu inte så stark att man kan räkna med en stark hävstång på intäktssidan, alltså måste kostnaderna hållas nere.

Samtidigt är det alltfler som attackerar Carnegies position som etta. Ärkerivalen, SEB-ägda Enskilda satsar under en ny ledning, Handelsbanken har flyttat fram positionerna framförallt inom företagsaffärer, och de utländska husen är aggressiva. I en rankning över de största rådgivarna i Norden i år hamnar Carnegie på femte plats efter bland andra jättar som Morgan Stanley och Goldman Sachs. Uppstickare som isländska Kaupthing är på frammarsch.

Så vart är Carnegie nu på väg – kan bolaget behålla sin plats i solen trots avhoppen och en delvis ny företagskultur?

Carnegie har svarat med en rad nyrekryteringar, där man bland annat lockat över SEB:s chef för så kallad private banking i Luxemburg.

Det visar också att tyngdpunkten kan komma att förflyttas. Målet är att private banking, rådgivning till förmögna privatpersoner, ska växa, liksom kapitalförvaltningen.

Det är en verksamhet som inte alls är lika individberoende som corporate finance och aktiehandel.

Den utvecklingen skulle också kunna bli nyckeln till att lösa ägarbilden i Carnegie.

För det är väsentligt mycket lättare att sälja ett kapitalförvaltningsbolag än en investmentbank, där kapitalet går ut genom dörren varje kväll och man inte vet om det kommer tillbaka dagen därpå. Carnegie har haft många friare, och de fortsätter att strömma till.

Saknar huvudägare
Carnegie saknar i dag en tydlig huvudägare. Storägare är personalen, men där flera chefer med stora aktieposter lämnat företaget.

År 2000 satt Lars Bertmar och övriga ledningen i långt gångna förhandlingar med amerikanska Salomon Smith Barney om en försäljning. Ledningen backade dock när det stod klart för dem att Carnegie skulle slaktas, amerikanerna var exempelvis inte alls intresserat av analysdelen.

I vintras försökte isländska Kaupthing Bank (före detta JP Nordiska/Aragon) ta över kontrollen genom att köpa en majoritetspost i Singer & Friedlander, som då fortfarande var största ägare i Carnegie. Hela Carnegie var för dyrt, men ett ask-i-ask-ägande hade löst problemet. Men när Kaupthing hade börjat köpa upp sig gick Singer & Friedlander plötsligt ut och sålde sina sista aktier i Carnegie. Upplägget sprack.

Tidigare i år köpte Kaupthing danska FIH för 9 miljarder kronor. Nu ryktas det om att Kaupthing har en ny stor nordisk affär på gång.

Rykten har också pekat ut norska DnB Nor som intresserat av Carnegie.

__________________

FLYKTEN FRÅN CARNEGIE
Exempel på folk som slutat på Carneige under 2004:
Pensionsavdelningen: Åtta personer, inklusive chefen Gustaf Rentzhog .
Försäkringsmäklare: Fem, bland andra chefen Dick Simonsson.
Corporate finance: Samir Kamal till Nordic Capital.
Londonkontoret: Peter Crona till Handelsbanken.
Kapitalförvaltning: Svenska chefen Göran Nordström.
Asset management/private banking: Chefen Bertil Hult (har fortfarande uppdrag för Carnegie), Johan Solbu Braaten, chef för Asset management i Norge, Nils Roth, vd och chef investment banking Carnegie Danmark.

__________________

LÅNGT FRÅN TOPPÅREN
Carnegie,mkr (12 mån) 2003 2002 2001 2000
Intäkter 2 081 2 392 3 440 4 247
Kostnader före bonus 1 472 1 786 1 738 1 450
Bonusar 287 277 784 1 514
Res. f. skatt 315 339 852 1 533v