Revolt mot elbolagen

Neelie Kroes, högste ansvarige i EU-kommissionen för konkurrensfrågor, har varnat de stora europeiska energibolagen. Era dagar kan vara räknade, sade hon nyligen. Bolagen kan komma att brytas upp så att konkurrensen ökar och energipriserna sänks. Nu blockerar de för nya konkurrenter att komma in på marknaden, enligt Kroes.

Vi påminns om utvecklingen i USA för nästan hundra år sedan. Då blev ett energibolag, Standard Oil, så mäktigt att högsta domstolen 1911 bestämde att det skulle brytas upp. Genom bildandet av en trust och senare ett holdingbolag kontrollerade Standard Oil, under ledning av John D. Rockefeller, i början av 1900-talet 90 procent av petroleumtillverkningen i USA.

Domstolen tvingade Standard Oil att sälja alla sina 34 dotterbolag. I dag känner vi några av dem under andra namn: Exxon, Mobil, Chevron, Conoco, Amoco, Sohio, Atlantic Richfield, Marathon. Några av dem är numera hopslagna med varandra eller med andra oljebolag.

Länge kunde Standard Oil leva vidare genom att lagstiftningen skiljde sig åt i de olika delstaterna. Bolaget flyttade exempelvis sin hemvinst från Ohio, där det hela började, till New Jersey som hade mildare lagstiftning. Men slutet kom med ny federal lagstiftning (Sherman Anti-Trust Act) och utslaget i högsta domstolen.

Det finns likheter med dagens utveckling i Europa på energiområdet. EU-kommissionen vill få makt att bryta upp de alltför dominerande företagen. Det vägrar tunga länder som Frankrike och Tyskland att acceptera. De vill ha kvar sina skapelser. Därför är det inte sannolikt att vi får någon uppbrytning av energibolagen under överskådlig tid. Det är goda nyheter för energibolagens aktieägare som kunnat se sina kurser stiga kraftigt under senare tid, men dåliga nyheter för konsumenterna som fått allt högre priser.

I Europa har energibolagen, inom el och gas, blivit allt mäktigare. Många energimarknader har avreglerats och det har blivit fritt fram att växa utanför de nationella marknaderna. Några av bolagen har på så sätt blivit riktigt stora och mycket vinstrika.

På alla marknader i Europa har det under senare år skett en förmögenhetsöverföring från konsumenter, alltså hushåll och företag, till de stora energibolagen. De olika staterna, särskilt i norra Europa, har också passat på att höja skatterna rejält på el och gas, vilket gjort att avregleringarna kommit i vanrykte. Konsumenterna ser inga fördelar med avregleringarna eftersom de bara gett höjda priser.

El och gas, liksom olja, är storskalig verksamhet. El och gas är ledningsbunden energi med höga transportkostnader vilket gör att verksamheten blir regional och mer skyddad, i motsats till olja som är billigare att transportera och därför en internationell produkt. Traditionellt har el och gas varit offentligt ägda regionala monopol.

Efter avregleringarna, som började på 1990-talet, har allt utom näten blivit konkurrensutsatt, alltså produktion, råvaruhandel och detaljhandel. Åtminstone gäller detta i teorin. I praktiken har vi fått både en horisontell och en vertikal integration vilket gjort att det inte alls blivit någon större konkurrens. Elbolag har köpt gasbolag, som i sin tur lagt beslag på elbolag. Producenter har köpt nätbolag och handelsbolag. Flera av de stora jättarna är helintegrerade, både vertikalt och horisontellt. De har både el och gas, och allt från produktion och nät till detaljhandel.

De konkurrensövervakande myndigheterna vill helst se en uppdelning, med fristående producenter och handlare och fritt tillträde till näten. Så är det inte i dag eftersom de stora bolagen har kontroll över hela kedjan. Det är egentligen bara i Storbritannien som det finns ett flertal fristående producenter och en fungerande konkurrens. Inget företag dominerar. Storbritannien var också först med att avreglera sin el- och gasmarknad i Europa (1990). Effekten har blivit att landet gått från att vara ett högprisland till att bli ett lågprisland vad gäller el och gas.

Normalfallet är annars att en marknad domineras av ett fåtal stora energibolag, både i produktions- och i handelsledet. Och koncentrationen har ökat genom att de stora företagen blivit ännu större. I Sverige har tre företag, statliga Vattenfall, tyska Eon och finska Fortum, nästan 90 procent av produktionen och 50 procent av slutkundsmarknaden. I våra grannländer är det likadant, Statkraft dominerar i Norge, Fortum i Finland och Dong i Danmark, samtliga statligt ägda.

Koncentrationen är störst i Frankrike, som varit sent att avreglera sina energimarknader. Två statliga monopolister dominerar el (EDF) respektive gasmarknaden (Gaz de France) och ett tredje företag, Suez, kontrollerar nästan hela den belgiska energimarknaden.

De stora energibolagen betraktas som nationella klenoder i alla länder utom Storbritannien. Därför är det ingen tillfällighet att det inte finns något brittiskt företag bland de riktigt stora i Europa, trots att Storbritannien är Europas största gasmarknad och den tredje största elmarknaden. Det är franskt och tyskt i topp.

Franska politiker har försökt stoppa italienska Enel från att komma åt Suez. Därför har man låtit Gaz de France lägga ett bud på Suez. I Spanien har politiker nyligen försökt stoppa tyska Eons försök att köpa landets största energibolag Endesa. De här energiaffärerna har väckt starka känslor. Frankrike och Spanien har anklagats för att agera nationalistiskt och protektionistiskt. Men de flesta länder ska akta sig för att ta till brösttoner. De har gjort vad de kunnat för att skydda sina klenoder.

I en omfattande genomgång av energimarknaderna nyligen konstaterar EU-kommissionen att det finns en rad hinder för en fungerande konkurrens: för stark koncentration i produktionsledet, för mycket vertikal integration, för lite handel över gränserna, brist på genomlysning av hur olika marknader fungerar, dålig information om hur olika priser uppstår.

EU är bra på att analysera sina egna problem och föreslå lösningar. Sedan händer inte så mycket.

Vi går mot en fortsatt koncentration på energimarknaderna. För att det inte ska leda till ytterligare försämringar för konsumenterna krävs förändringar. Det behövs fler elkablar, fler gasledningar och mer import med tankfartyg av flytande naturgas (LNG) från avlägset belägna gasfyndigheter. Annars växer beroendet av ryska gasbolaget Gazprom. Europa måste förenas bättre. De förbindelser mellan länderna som finns är otillräckliga för att konkurrensen ska fungera. Fortfarande finns isolerade “energiöar”, vilket ställer till med problem i krislägen. Den Iberiska halvön, alltså Spanien och Portugal, är en sådan ö, liksom Storbritannien.

Storbritannien har fått känna av sin isolering och den dåligt fungerande konkurrensen i Europa. I vinter har landet fått kraftigt höjda el- och gaspriser. Till en del beror det på att landet haft problem med lagring av gas och sinande egna gasfält. Det påverkar även elpriset eftersom en stor del av elproduktionen genereras i gaskraftverk.

Situationen har dock spetsats till av att det inte gått att få in gas från kontinenten, trots att det funnits kapacitet i ledningarna och LNG-terminalerna och trots att det höga priset borde locka över gas till de brittiska öarna. Men uppenbarligen är de vanliga marknadsmekanismerna ur funktion. Det brittiska övervakningsorganet Ofgem har bett EU-kommissionen och undersöka varför marknaden inte fungerar.

Ett mysterium för många är den senaste tidens kraftiga uppgång av elpriset. I skrivande stund ligger spotpriset på el på 50 öre per kWh, att jämföra med 27 öre som snitt för 2005, alltså nästan en fördubbling. Delvis är det en effekt av höjda priser på olja och gas.

Den huvudsakliga förklaringen är dock att handeln med utsläppsrätter höjt elpriset rejält. Utsläppsrätterna infördes inom EU den 1 januari 2005 och innebär att anläggningar som släpper ut koldioxid måste ha utsläppsrätter för att få producera. Sådana erhölls gratis i förhållande till historiska utsläpp. Den som vill öka produktionen utöver vad som täcks med utsläppsrätterna kan köpa nya på marknaden. Den som har mer utsläppsrätter än som behövs för produktionen kan sälja överskottet. Även privatpersoner kan köpa utsläppsrätter. Om en rätt annulleras har man dragit bort utsläpp motsvarande ett ton koldioxid från marknaden.

Genom att utsläppsrätter kunde handlas fick de snabbt ett värde och blev en kostnad som kunde lägga på priset.
Innan systemet infördes trodde många att priset på en utsläppsrätt skulle bli ett par euro per ton koldioxid och att det skulle påverka elpriset med maximalt något öre per kWh. Det blev i stället en kraftig uppgång till som mest 30 euro, i somras. Nu är priset 27 euro, vilket innebär att utsläppsrätterna höjt elpriset med uppskattningsvis 15 öre.
Höjningen är ännu större på kontinenten eftersom elsystemet där i högre grad är baserat på fossileldade kraftverk. I det nordiska systemet finns mycket vattenkraft och kärnkraft, som inte ger några koldioxidutsläpp.

Konsekvensen har blivit att producenter med mycket vattenkraft och kärnkraft, exempelvis Vattenfall, Fortum, Eon och EDF, fått kraftigt höjda vinster eftersom utsläppsrätterna höjt prisnivån utan att deras kostnader ökat. Det finns beräkningar som visar att elbolagen bara i Frankrike och Tyskland tillsammans gjorde “övervinster” i fjol på mer än 20 miljarder euro.

I fjol ökade exempelvis Fortum sin vinst med drygt 30 procent. Börskursen har på ett år gått upp 75 procent och fått värdet på ett hundratal chefers optioner att öka till 5 miljarder kronor. Cheferna belönas för händelser som ligger utanför deras kontroll, vilket har upprört många i Finland.

Frågan är om dessa vinster ska dras in till samhället på något sätt, eller finnas kvar i företagen. Om de blir kvar är risken stor att de används till fortsatta köp av andra energiföretag och ger ännu större koncentration och ännu sämre konkurrens. Att handeln med utsläppsrätter fått denna effekt beror på att det blivit knapphetsprissättning. Det har funnits betydligt fler köpare än säljare. Marknaden tycks inte ha fungerat särskilt väl. Små volymer har handlats och priserna har varierat kraftigt. Det tog tid innan marknaden kom igång fullt ut och det har funnits frågetecken kring regelverket, som inte varit enhetligt. Tilldelningen av utsläppsrätter har skilt sig åt mellan olika länder.

Många har kritiserat systemet att anläggningarna fick sina utsläppsrätter gratis vid starten. Ett alternativ hade varit att auktionera ut dem. Politikerna, som tog beslutet att genomföra systemet, hoppades att övergången skulle bli mjukare om rättigheterna gavs bort. Så blev inte fallet. I stället skapades ett stort problem med en omotiverad förmögenhetsöverföring från konsumenter till kraftproducenter.

Syftet med systemet är att få ned utsläppen av koldioxid på ett kostnadseffektivt sätt. Risken är att vi i stället får en utslagning av elintensiv industri, som förlorar sin konkurrenskraft på grund av det höjda elpriset. Konkurrenter utanför Europa, som inte omfattas av någon handel med utsläppsrätter, tar över med kanske ännu större utsläpp som följd. Därmed har klimatproblemet förvärrats.
_______________________________

Energijättarna:

EDF, det stora franska elbolaget, är Europas klart största energibolag, både mätt efter börsvärde och försäljning. I Frankrike är marknadsandelen 87 procent. En rad stora förvärv har gjorts i länder, som Storbritannien, Tyskland och Italien. Staten äger 87 procent.

Eon, det tyska bolaget som är ett resultat av en rad sammanslagningar (Preussen-Elektra, Bayernwerk, Powergen, TXU, Sydkraft, Graninge med flera) är näst störst i Europa på el och nummer tre på gas, genom Ruhrgas. Största ägare är delstaten Bayern med 3 procent.

Enel, det italienska elbolaget, har trots ökad konkurrens på hemmaplan fortfarande en marknadsandel på 55 procent i Italien. Enel är tvåa på gas i Italien, efter olje- och gasjätten ENI. Har köpt största energibolaget i Slovakien. Staten äger 32 procent av aktierna.

RWE är näst störst i Tyskland, efter Eon, både på el och på gas. Har mycket kolkraft och är “EU:s klimatdödare nummer ett” enligt Greenpeace. Ska avveckla sin stora vattenrörelse i Storbritannien och USA. Tyska kommuner äger 32 procent av aktierna.

Suez, ett franskt “multi-utility” inom vatten, avfall och energi, är nummer sex i Europa på el genom belgiska Electrabel, och nia på gas genom belgiska Distrigaz. Blir det fusion med Gaz de France får det nya företaget monopol på både el och gas i Belgien.

Gaz de France, är Frankrikes motsvarighet till EDF inom gas. GdF har i det närmaste monopol på den franska gasmarknaden. Staten äger 80 procent av aktierna. En fusion med Suez innebär att statens andel i GdF sjunker till 34 procent.

Endesa, Spaniens största elbolag, har nyligen utsatts för två uppköpsförsök, först från den inhemska gasjätten Gas Natural. Den attacken stöddes av den sittande regeringen. Men ledningen för Endesa vill hellre gå ihop med tyska Eon, som lagt ett högre bud.

Iberdrola, det andra stora spanska elbolaget, försökte för fem år sedan gå ihop med Endesa. Den sammanslagningen stoppades. Gas Natural har också försökt köpa Iberdrola, 2003, utan att lyckas och gör nu kanske ett nytt försök. Iberdrola har liksom Endesa inget statligt ägande.

Vattenfall, den svenska energijätten, är inte börsnoterad som de övriga. Sannolikt skulle värdet hamna i intervallet 25-30 miljarder euro, i nivå med Gaz de France och de spanska bolagen. Vattenfall är marknadsledande i Norden och fyra i Europa på el. Har köpt elbolagen i Hamburg, Berlin och östtyska Veag, plus några polska företag.

Fortum, ägt till 52 procent av finska staten, tillhör inte de riktigt stora energibolagen men är i alla fall värdemässigt större än Centrica, Storbritanniens största gasbolag. Fortum har expanderat i Norden och Baltikum och särskilt i Sverige genom köpen av Stockholm Energi och Gullspång.