Revolt med lergräshäst

Jag joggar genom ett uppvaknande Peking, med begynnande morgontrafik, hutongernas människomyller och rykande degknyten vid varje gatustånd, när en folksamling vid Himmelska Fridens torg fångar min uppmärksamhet. Halva plattan är avspärrad och människor med röda kepsar formar två enorma köer som slingrar sig flera hundra meter. En tidig protest mot 20-årsjubileet av massakern?

Fel, fel, fel.

Människomassorna visar sig vara blott en torsdagsdos mausoleumturister.

“Ingen tidning kommer att ens nämna massakern”, försäkrar en kinesisk journalistkollega senare.

Jag har just tillbringat min första månad på resande fot i Kina. Och måste erkänn att mötet med unga kineser har lämnat mig med en känsla av… besvikelse. Det ligger en aura av ytlighet över det här samhället.

– Kineser är bara intresserade av två saker, skrattar en utländsk korrespondentkollega, när jag klagar.

– Att äta och tjäna pengar.

Jag har varit särskilt nyfiken på folks mediekonsumtion. De flesta ser på tv, men den urbana eliten får sin nyhetsranson från nätet. Medvetenheten om källorna är dock låg. De flesta slänger ett getöga på nyhetsrubrikerna i portalernas sidospalt samtidigt som de kollar mejlen. Bara en av tio användare har hittills besökt en utländsk sajt. Den våg av upplysthet och protester mot partiöverheten som västvärlden väntade sig efter att blockaden av New York Times och andra kvalitetsmedier luckrades upp efter den 11 september, har lyst med sin frånvaro.

– Det finns en mental brandvägg, menar Patrik Lockne, som är medförfattare till boken Catching up fast, om pr och marknadsföring i Webb-2.0-Kina.

Den som inte känner utbudet vet inte heller vad han ska efterfråga.

– Kineser har ingen koll på medier. De som vi är uppvuxna med är matade av statsapparaten, så folk förväntar sig att alla medier är på det viset. Det är därför de inte bryr sig om vad de läser, förklarar en kinesisk journalist för mig.

Dessutom pratar inte kineser engelska; en effektiv tröskel mot oberoende journalistik. Men under ytan håller ändå saker och ting på att ändras.

Kinas it-population har just sprängt 300-miljonersvallen och av dessa är 100 miljoner aktiva i olika diskussionsforum på nätet, det överlägset populäraste sociala mediet.

– I dag håller 80-90 procent inte längre med regeringen, jämfört med 50 procent för bara fyra fem år sedan” berättar den kinesiske journalisten.

Det är inte tillåtet att lufta känsliga ämnen, som demokrati och Tibet, eller ens att svära. Men uppfinningsrikedomen för att kringgå nätcensuren är stor. Ett sådant exempel är det påhittade djuret Lergräshäst, som hamnade på allas läppar för ett par månader sedan. Dess kinesiska uttal låter precis som en grov svordom (knulla din morsa), men skrivs med andra tecken. Snabbt spreds en löpeldsartad subkult med barnsånger, serieteckningar och videodokumentär kring djuret, som låg i fejd med “flodkrabban”, vilket uttalas på samma sätt som ordet “harmoni” – ett annat uttryck för censur.

Gräsrotsuppror mot svordomsförbud kan tyckas trivialt, men det är ett tydligt exempel på pyrande missnöje bland ungdomar, som med internet fått en plattform för att hitta sina likar (hitintills har organisationsförbudet utgjort en effektiv bromskloss).

Och när kommunistpartiets devis “jobba hårt och lämna politiken åt oss så får du ett bättre liv” börjar fallera med global recession och växande arbetslöshet, så är det på nätet som folk ventilerar sin frustration.

Kanske är det just lergräshästar som är början på slutet för rödgardisterna.

****

Hanna Sistek är frilansjournalist med bas i New Delhi. Hon medverkar var fjärde vecka i Affärsvärlden och nås på hanna.sistek@gmail.com