Reinfeldt sitter kvar

Ja.

Har Fredrik Reinfeldt förtjänat det?

Nej.

Spelar det någon roll?

Knappast.

När det borgerliga blocket låg under med sådär 15 procentenheter i mätningarna 2007 skrev jag en kolumn med rubriken “Alliansen vinner 2010”. Det var som att sätta sina sista pengar på Halte Svarten med platsoddset 500 på V75.

Folk skrattade och ville slå vad om att jag hade fel. Statsvetarna försäkrade att ingen har hämtat in ett sådant underläge.

Själv tyckte jag att det var solklart. Drevet mot Reinfeldt skulle förr eller senare vändas i sin motsats, med mediernas vanliga logik att krama och slå ihjäl om vartannat. Statsministerns stela stil skulle vinna respekt med tiden, då bevisbördan i regeringsfrågan hamnade på den stockholmstuggande Mona Sahlin.

Under ytan pågick också en sociologisk förändring, tydligast i storstäderna. När över 600 000 svenskar har privata sjukförsäkringar börjar den gamla socialstaten – på ont och gott – knaka i fogarna.

Kunder är mera osentimentala än medborgare.

Moderaterna ritade om den politiska kartan och krympte Socialdemokraterna till ett parti vilket som helst, tvingade i lag med en skakig koalition för att matcha sammanhållningen på högerkanten.

De feta opinionssiffrorna 2006-2008 blev Mona Sahlins förbannelse, eftersom de gav arbetarrörelsen det felaktiga intrycket att dess politik inte behövde förnyas.

Göran Persson var illa sedd på slutet och fick duga som syndabock för valförlusten 2006, men han ingav dock respekt. Det gör inte Sahlin.

Detta må vara hur orättvist som helst – en misstro mot kvinnor och Nackadialekt, en långsint fixering vid den lilla Tobleroneaffären för femton år sedan – men faktum kvarstår:

Reinfeldt leder förtroendematchen mot Sahlin med 56-28, medan Anders Borg leder förtroendematchen mot Thomas Östros när det gäller att ratta ekonomin med 46-27.

En annan viktig faktor är vem som får flest negativa omdömen. Här ligger Vänsterpartiet solklart i topp med 40 procent. Något sänke av den kalibern finns inte inom alliansen.

Tror verkligen svenska folket att de rödgröna är så mycket bättre på att leverera jobb och välfärd, att det väger upp denna hisnande förtroendeklyfta?

Det vore faktiskt en överraskning, eftersom det ena rimligen hänger ihop med det andra. Därför kan Halte Svarten – mot alla odds – vinna med en noslängd om fem månader.

Om man ser till strategi och konsekvens har lag Reinfeldt möjligen förtjänat förnyat förtroende, men näppeligen om man ser till resultat. Löftet var att bryta utanförskapet, och nu omfattar det 70 000 fler människor än 2006.

Detta beror inte bara på finanskrisen. Jobbskattesänkningarna har inte gjort tillräckligt åt marginaleffekterna eller ökat lusten att anställa. Tvärtom har arbetskostnaden per timme stigit från 250 till 280 kronor de senaste fyra åren. Nära 60 procent av företagarna tycker inte att det har blivit enklare att utöka personalstyrkan.

Stora frågor har hanterats nonchalant av regeringen, som a-kassan, fastighetsskatten, rättssäkerheten, Vattenfall, las, sjukförsäkringen, FRA-lagen, försvaret och Dawit Isaak. Ett halvdussin av ministrarna får IG.

Den rödgröna politiken – så som den hittills presenterats – är förstås ännu sämre när det gäller jobb och utanförskap. Men historiskt har det sällan hänt stora saker utan Socialdemokraterna, som avregleringarna av kredit- och finansmarknaderna, den stora skattereformen och pensionsreformen.

I Mellanöstern finns ett talesätt som lyder “Inget krig utan Egypten, ingen fred utan Syrien”. I svensk inrikespolitik gäller “Inget skydd mot socialistiska experiment utan liberalerna, inga liberala reformer utan Socialdemokraterna.”n