Regering i viloläge

Näringsminister Björn Rosengren förhandlar med företagsledareoch pratar energiskt, men Göran Persson och Erik Åsbrink verkarinte särskilt intresserade av åtgärder som kan sätta fart påekonomin.Socialdemokraterna tycks befinna sig i viloläge och verkar mesteftersträva att överleva som regeringsbärande parti efter detkatastrofala valet som dessutom gav ett närmast omöjligtminoritetsläge i riksdagen. De verkar hoppas att vänsterväljarnaska hitta tillbaka till sitt gamla parti om de inte störs av nyapåfund. Man kan se två andra skäl till statsministerns ochfinansministerns passivitet. Det ena är att regeringsunderlagetknappast lämpar sig för en politik för att främja företagandeoch investeringar. Det andra är att det också finns sakliga skälatt vara försiktig så att vi inte på nytt raserar densamhällsekonomiska balansen.

Lamslaget

Socialdemokraterna har tvingats söka parlamentariskt stöd hospartier som i viktiga avseenden vill driva en helt annorlundapolitik. Den gamle centerledaren Gunnar Hedlund sade när hanregerade i koalition med socialdemokraterna på 1950-talet attman lagt partiskiljande frågor åt sidan.Skillnaden i dag är att de partiskiljande frågorna är såväsentliga att politiken nästan lamslagits.Vänsterpartiet vill visserligen främja ökad tillväxt ochsysselsättning. Men detta skulle ske genom en mer expansivpolitik, som ökar efterfrågan. V vill också ha ökad omfördelningoch höja skatten på särskilt större företag, något som knappaststimulerar tillväxten.Miljöpartiet anser att ökad tillväxt skadar miljön eller medförutsugning av fattiga länder. Partiet anser därför att endastförkortning av arbetstiden kan ge ökad sysselsättning utanskadeverkningar. Också vänsterpartiet vill förkorta arbetstiden.Dessutom är många socialdemokrater lockade av både mer expansivpolitik och arbetstidsförkortning. Finansministerns huvudproblemär närmast det rakt motsatta, nämligen hur man ska få tillväxt iekonomin och samtidigt bevara balansen på arbetsmarknaden, såatt inte brist på arbetskraft inom vissa sektorer hotar attsätta fart på inflationen inom några år. Här tycks han också hastöd av LO:s ekonomer, som varnar för en brytpunkt där lägrearbetslöshet medför ökad inflation.

Skäl att vila

Det finns alltså också sakliga skäl till att regeringen avstårifrån att genomföra stora förändringar. Även om Sverige harhalkat efter andra länder i tillväxt och har ett starktunderutnyttjande av den ekonomiska potentialen genom högarbetslöshet och låga investeringar kan det finnas skäl attskynda långsamt, inte minst till följd av det osäkra politiskaläget. I själva verket har det genomförts stora politiska förändringari Sverige under 1990-talet i syfte att stabilisera ekonomin. Vihar i hög grad övergått till den normpolitik som länge förordatsav ledande nationalekonomer. Vi har nu starka normer omöverskott i budgeten, tak för de offentliga utgifterna,balanskrav för kommunerna och en självständig riksbank somblockerar varje försök från politikerna att vidta åtgärder somhotar inflationsmålet. Den så kallade Lindbeck-kommissionen kom för sexår sedan med förslag till förändringar av politiken i 113 punkter. Det ärfaktiskt förvånansvärt många av dessa punkter som har infriats,särskilt när det gäller stabiliseringen av ekonomin.

Skydd mot dumheter

De införda normerna för politiken, som inte minst finansministerÅsbrink nu så starkt håller fast vid, innebär ett skydd i ettläge då det annars efter ett turbulent val kunde vara lockandeatt försöka erbjuda snabba lösningar som samtidigt innebärfördelar för många väljare.De områden där ekonomikommissionens punkter minst har uppfylltsgäller arbetsmarknaden och lönebildningen. Med nuvarandemajoritetsförhållanden i riksdagen finns knappast någonmöjlighet till de reformer på detta område som Assar Lindbeckoch hans medarbetare ansåg nödvändiga. Därmed blir det ocksåäventyrligt att driva en politik som ökar efterfrågan i ekonomini snabbare takt än den som ändå kommer till stånd enligt deflesta prognoser.

Och de skattesänkningar som är mest angelägna är inte de som gerhushållen mera pengar att konsumera för, utan sådana som gör detmera lönsamt att utbilda sig och öka sina arbetsinsatser.Finansministern har rätt i att marginaleffekterna i många fallär höga för låginkomstagare med barn eller arbetslösa, som oftainte får behålla mer än 30-40 procent av en inkomstökning. Menrisken för inflationsdrivande flaskhalsar är större i yrken somställer krav på hög utbildning. Det är också den senare gruppensom är viktigast för den tillväxt som krävs för att Sverige skakunna hämta in en del av eftersläpningen till andraindustriländer.