Reformivrare medsvårflirtad publik

Vem älskar regeringen? En krympande skara, att döma av opinionstrenden sedan valet.

Missnöjet kommer från båda sidor om alliansen: De som är missnöjda med att regeringen genomför sin reformagenda och de som anser att samma reformagenda är för klen. Svenskarnas relation till reformpolitik är minst sagt motsägelsefull.

Förändringsbenägenhet och trygghetsnarkomani blandas och skapar ett samhälle som är så avantgardistiskt att svenska marknader används som testplats för nya produkter och samtidigt så trångsynt att utländska läkare och ingenjörer alltför ofta återfinns bakom taxirattar och städvagnar.

Egentligen kan man dela in politiska reformer i tre grupper: “murbräcksreformer”, “krisreformer” och “kameleontreformer”. Reformer slutar lyckligt eller olyckligt och de kan vara återställningsbara eller irreversibla.

Alliansens politik för att öka arbetskraftsutbudet via sänkt inkomstskatt och skärpta bidragsvillkor är en typisk murbräcksreform: Majoriteten har identifierat ett problem, konstruerar och sätter in åtgärder och hoppas på framgång. Kritik pareras med argument från utredningssfären (vanligt tidigare) och resultat från den akademiska världen (dominerande sedan 1980-talet).

Det som kallades “århundradets skattereform” i början av 1990-talet var också en murbräcksreform. Även om det började i samförståndsanda slutfördes den av socialdemokraterna och folkpartiet. Men många av reformens portalparagrafer slets senare i stycken av 1990-talskrisen.

Om murbräcksreformerna genomförs i uppmärksammade former, är det precis tvärtom med kameleontreformerna. De smyger sig in utan större uppmärksamhet eller diskussion, men visar sig senare ge mycket goda eller dåliga effekter. En god kameleontreform är till exempel den kombination av regelförändringar som bidragit till att sätta fart på produktivitetsutvecklingen och prispressen inom dagligvaruhandeln sedan 1990-talets första del. Förändrad plan- och bygglag möjliggjorde nyetableringar av nya aktörer, konkurrensen hårdnade när cirkaprislistor och andra typer av branschsamarbeten attackerades från politiskt håll.

Olycksaliga kameleontreformer var avregleringen av kreditmarknaden och valutamarknaden på 1980-talet. Reformerna var visserligen välbehövliga, men i kombination med den ekonomiska politiken bidrog de till en fastighetsbubbla som sedan briserade i form av bankkrisen 1991-1994. Först i efterhand debatterades reformerna.

Den ekonomiska krisen i Sverige under en stor del av 1990-talet slog upp reformfönstret på vid gavel. Den uppstramade statliga budgetprocessen, pensionsreformen, EU-medlemskapet och riksbanksreformen är typiska krisreformer. De hade knappast blivit verklighet under stor samstämmighet om inte både väljare och politiker blivit så chockade av krisåren.

I princip kan de fyra nämnda reformerna rivas upp, men en hel generation av partipolitiker, exklusive vänster- och miljöpartiets företrädare, står bakom dem och det är en stark garanti för att de blir kvar.

De reformer som annars är svårast att backa är de reformer som föder en ny bransch och därmed ett nytt särintresse.

I skuggan av 1990-talskrisen genomförde den förra borgerliga regeringen två sådana reformer: friskolesystemet och licenserna för kommersiell radio. En marknad av producenter och konsumenter uppstod och de har stått upp för sina intressen trots senare reformförsök.

I dessa dagar föds ett nytt särintresse i Sverige: den vita hushållsnära servicesektorn. Skatteavdraget och kommande lägre arbetsgivaravgift innebär fler anställda, fler företag och ökad konsumtion av denna sortens tjänster. Jag vågar prognostisera att det blir en bransch som stannar med närmast oförändrade villkor, även om nästa statsminister heter Mona Sahlin.

Det som förenar all reformpolitik är att argumentationen är stark och förändringsivrarna envisa, alternativt att man genomför reformpolitiken i små steg under den radarskärm som medier och särintressen utgör.

Men tidpunkten måste också vara rätt. En borgerlig finansminister kommer till exempel inte att kunna avskaffa överskottsmålet i den offentliga sektorn. Borgerliga regeringar klarar inte att släppa på budgetdisciplinen efter deras närkamper med underskotten under Fälldin-regeringarna 1976-1982 och Bildtregeringen 1991-1994.

Arbetsrätten är ett annat reformområde där den här regeringens moderata ministrar låst sig för hårt vid dagens regelverk för att det ska bli en uppluckring. EMU-medlemskap är en tredje låst reformfråga.

Yttre störningar såsom nya personer i ledande ställning eller oväntade händelsekedjor stänger eller öppnar politiska fönster. 1998 gjorde socialdemokraterna sitt dittills sämsta val. Men några få år senare hade Göran Persson gjort sig till internationell profil, konjunkturavmattningen blev relativt mild trots it-kraschen och i valet 2002 sopade socialdemokraterna banan med motståndaren moderaterna. Det är därför för tidigt att döma ut regeringen och Fredrik Reinfeltds chanser vid valet 2010.

Cecilia Skingsley, analyschef på Swedbank Markets.