REDERIER: Kampen om flaggan

Trycket från sjöfarten på politikerna ökar. Redare och derasorganisationer driver en till synes väl samkörd kampanj där deställer allt högre krav för att låta rätt flagga vaja i akternoch anställa något eller några tiotal sjömän per fartyg. I taktmed ökad konkurrens och ökade möjligheter att handla och ageraöver nationsgränserna skärps tonläget.

Politikerna skall övertyga oss om att vi skall vara kvar ilandet. Inte tvärtom som det varit hittills, konstaterar FolkePatriksson, VD för och en av huvudägarna i Bylock & Nordsjöfrakt.Vi flaggar ut sex fartyg till Norge i år. Nästa steg blir attflytta.Vad många rederiföreträdare nu begär av övrigaskattebetalare är i praktiken total skattebefrielse, helstsockrat med extra stöd åt näringen. I utbyte loc-kar man medjobb och nationell säkerhet.

Med dagens regler betalar rederier sällan någon företagsskatt.Kraven nu är att också slippa de ombordanställdas löneskatteroch dessutom få ner bemanningen på fartygen till (och, hävdarbl.a. facket, under) den säkerhetsmässiga minimibesättningen.Med en besättning med blandad nationalitet, där en stor del gårpå låga asiatiska löner och en mindre del på skattebefriadeuropeisk lön, kan kostnaderna halveras. Lönekostnaderna ärvisserligen bara en mindre del (5-30%) av kostnaden, men deövriga, kapital, drivmedel m.m, är i stort sett lika i allaländer. Den låga företagsskatten för rederier är något som ocksåkan utnyttjas som affärsidé. Genom att skapa olika former avsamägande kan också andra än de traditionella rederierna fåglädje av den gynnsamma skattesituationen.

En återgång till de gamla reglerna för partrederier hägrar nufår många redare. De hoppas då kunna finansiera nya fartyg genomatt sälja avdrag till kapitalstarka privatpersoner. I trycketmot Europas regeringar ingår också kravet på EU att upphävabeslutet att avskaffa skattefriheten för försäljning ombord påfärjor och flygplan.

I utbyte erbjuder redarna skattebetalarna i Europas ländertiotusentals jobb som annars försvinner och tryggheten i att haen egen handelsflotta. Båda argumenten är egentligen rätt svaga.För Sveriges del handlar det om en av landets minsta branschermed ett par tusen anställda. En del av jobben ombord försvinnerhur som helst, eftersom redarna helst bara vill betala asiatiskalöner. Många av de jobb som hotas om skattefriheten för färjoroch flyg slopas bör rimligen återuppstå rätt snart. De som köptsin sprit på båten lär ju inte slänga sina pengar i sjön istället utan konsumera dem på annat vilket bör leda till nya,förhoppningsvis, lönsamma jobb någon annanstans.

Tryggheten för ett land i att äga en egen handelsflotta liggerpå det psykologiska, eller kanske historiska planet. Sverige lärinte få vare sig mer eller mindre sjötrafik oavsett vem som ägerfartygen. Vi får de anlöp vi betalar för. Varken fler ellerfärre. Och de säkerhetspolitiska argumenten om att behöva fartygi krig och beredskap är lika föråldrade som tron på att kunnaklara Sveriges försörjning under flera år med någon typ av 1940–talets lejdtrafik.

EU försöker nu äntligen komma till skott med en samordnadsjöfartspolitik. Lätt blir det inte. Regelverken och synenskiljer sig åt i de flesta länder. Redare i olika länderutnyttjar detta och pekar i sina argument på det land som gerbästa förmåner och kräver dessa för egen del. För närvarandepekar de flesta svenska redare på Norge och hotar flytta tillOslo om de inte får som de vill.

Och det kanske är lika bra. Näringen står nämligen inför entotal förändring som förändrar förutsättningarna för företagen.Kombinationen av snabba fysiska och elektroniska kommunikationeroch en allt mer avreglerad marknad gör att traditionellarederier snart inte finns mer. Det blir allt mindrekostnadseffektivt att beställa, äga, driva, bemanna och befraktastora dyra fartyg från ett och samma ställe och i en och sammaorganisation.

Tvärtom blir det allt oftare ett företag som beställer fartyget,ett annat som äger, ett tredje som driver, ett fjärde som hyr inbesättningen och ett femte som ordnar frakt. Och alla kan väljaatt ligga på den plats på jorden där kostnadsfördelarna blirstörst.Det kan bli ganska dyrt för de regeringar som försökererbjuda alla rederidelar alla fördelar och avstå från allbeskattning i kampen om jobb och företagsformer som kanske ändåär på väg ut.