Redan ett förlorat år?

Finansmarknaderna kännetecknas av sin egen psykologi. När väl larmet går blir det trångt i dörren och rörelserna stora. Risken för att sitta fast med något dåligt är mer skrämmande än att följa strömmen. Överreaktioner är normala.

Förra året avslutades med att den amerikanska centralbanken Fed höjde räntan, vilket var ett efterlängtat tecken på att ekonomin är stark. Finansmarknaderna ställde in sig på att räntebotten var nådd och att räntorna så sakta skulle vända upp. Så blev det inte.

I stället inleddes det här året med stor turbulens. Kina hamnade i fokus då börserna föll, yuanen försvagades och oljepriset fortsatte ned i snabb takt. Oron spred sig snabbt och såväl börsindex runt om i världen som räntor med längre löptider föll. Bottennoteringar från sommaren 2015 passerades. Riskindex steg till höga nivåer.

Men allt är inte nattsvart. Makrodatan är, om än inte bra, så i alla fall hygglig, och det inger visst hopp.

I Kina var tillväxten 6,9 procent i fjol, helt i linje med förväntningarna och absolut godkänt. I skrivande stund går det kinesiska nyåret av stapeln och det är ofta startskottet för nya krafttag. Sittande makthavare lär göra allt för att skapa optimism. Visst finns det risker, men jag skulle bli förvånad om inte Kina bidrar bra till världs­tillväxten i år.

USA har haft hygglig tillväxt i snart sju år. Det är inte konstigt om vi börjar leta efter en vändpunkt, men recession känns inte aktuellt. Än så länge är avmattning isolerad till industrin (vilken utgör en mindre del av ekonomin). Euroområdet överraskar snarare positivt än negativt. Spanien börjar få betalt för sina reformer. Tysk ekonomi går bra, inte minst hemmamarknaden uppvisar styrka. En tillväxt på drygt 1,5 procent är mer än godkänt från euroområdet.

Svensk tillväxt på närmare 4 procent kan inte anses annat än som mycket starkt. Risken är snarare problem med flaskhalsar på arbetsmarknaden än att efterfrågan är svag.

Däremot oroar tillväxtländerna. Brasilien, Turkiet med flera står inför mycket stora utmaningar. Svag efterfrågan från dessa länder slår mot till exempel Tyskland. Men på det hela taget ser global tillväxt hygglig ut och det är inte efterfrågan som oroar.

Riskerna är snarare politiska och möjligen är de större och fler än vad vi sett på länge. Flykting­situationen är en mycket stor utmaning, inte minst för euroområdet, men även en eventuell Brexit kan skapa stor turbulens. Effekterna av konflikter och oroshärdar, som Rysslands agerande, Turkiet och IS är svåra att kvanti­fiera men kan snabbt ändra förutsättningarna. Kinas ambition att marknadsanpassa finansmarknaderna skapar stor osäkerhet då landets ledare rör sig på okänd mark och följdeffekterna kan bli stora.

Frågan är då om hyggliga makrodata kan skapa lugn på lite sikt eller om realekonomin i stället smittas av en ökad oro. En farhåga är att rädslan för att ta risk leder till dämpad investerings- och konsumtionsvilja i så hög grad att det slår på sysselsättningen och därmed får mer påtaglig effekt på realekonomin.

Mitt huvudscenario är att inflationen fortsätter att lysa med sin frånvaro. Det oroar på sikt, men i närtid innebär det mycket expansiv penning­politik. Kontentan från ett besök hos ECB nyligen var glasklar: centralbanken är fast besluten att göra allt för att få upp inflationen.

För investerare betyder det fortsatt låga räntor länge till. Tillsammans med hyggliga makrodata och korrigerade börser lär det tvinga ut investerare på banan och ta risk igen. Det betyder ingen klang och jubelföreställning, men med rätt psykologisk stämning blir 2016 ett okej år. Åtminstone vad gäller makro.

Även i Tyskland

Besökte Bundesbank – där uttrycktes en förhoppning snarare än en tro på att nå inflationsmålet. Tyvärr är jag rädd att centralbankens oro är befogad.