Red Valör: Scenförändringens år

Signaturen har ägnat många år åt näringslivsbevakning, men detta år är tveklöst det mest intressanta hittills. Trots att det inleddes med att ingenting hände. Du kanske inte minns, men någonting som alla krönikörer och skribenter med självaktning hade förutspått var att året skulle inledas med en magnifik år 2000-krasch, men så blev det ju inte alls.

Det nya millenniet började i stället som ett idéernas år. Internetkulturen fick sitt definitiva genombrott på alla plan. Informationen flödade över alla bräddar, inte minst tack vare chattsidornas millisekundsnabba uppdatering, där signal och brus varvades utan sållning.

Att starta företag blev jättelätt. Om man tidigare behövde investera i svarvar, fräsar, smältugnar, industrilokaler och transportmedel räckte det nu med ett par schyssta datorer, som tillverkaren i regel höll med. Att finansiera företag blev ännu lättare. Om man tidigare behövt målmedvetet uppbyggda bankkontakter, branscherfarenhet och en allmänt erkänd historia som företagsledare räckte det nu med en elegant powerpointpresentation för att riskkapitalet skulle börja flöda. Det fanns till och med företag som uppstod med ett enda syfte: att hjälpa de riktigt penningstinna pensionsförvaltarna att snabbare sprida sitt kapital över behövande investeringar. Inkubatorer kallades de. Och om någonting var en bristvara i denna gyllene informationsålder, var det förmågan att snabbt komma på idéer. Kreativiteten flög snabbt upp i toppen av listorna över nödvändiga egenskaper för att lyckas i näringslivet. Idoliserandet av idégivarna fick många gamla strukturer att rämna, till och med de allra senast uppbyggda. Johan Staël von Holstein, om någon minns honom, markerade kulmen på den utvecklingen genom att i en tidningsintervju retoriskt fråga någonting i stil med “om jag får en idé som är värd tio miljoner kronor på planet – vems är den då? Min eller företagets?” Och därmed började även hans egen äldsta struktur – internetkonsulten Icon Medialab – att vittra.

Myriader av (mestadels) unga, kreativa personer lämnade sina gamla, trista jobb för att smaka gräset i den andra änden av ekonomin, den som hade hur gott om resurser som helst och tillät vilka beteenden som helst, ju högre kuf-faktor, desto bättre. Den mest bemärkte var kanske Fabian Månsson som lämnade posten som VD för H&M (som många nog skulle mörda för att få) för chansen att bli en portalfigur i Spraygänget.

Under sommaren blev det alltmer uppenbart att goda idéer inte var tillräckligt. Och efter företagsrapporterna för de tredje kvartalet framstod idéerna som ett “nödvändigt men ej tillräckligt” villkor för gott företagande. Det tidigare så föraktade genomförandet – alltså att på ett resurseffektivt sätt sköta utveckling och förvaltning av en affärsidé – blev på modet igen. Floskler av typen “nu har jag genererat idé och finansiering, resten är ju bara genomförande” byttes mot floskler av typen “idéer och finansiering är nog bra, men hur är det egentligen med genomförandeförmågan?”

Hela ekonomin förvandlades under detta fantastiska år till det “The world’s greatest lab”, som internetguruerna torgförde.

Var det bra eller dåligt? Bra, trots allt, hävdar Valör.

De gamla, stela företagen har fått känna på hur lätt det är att förlora personal som man inte tar hand om systematiskt. Entreprenörerna, unga som gamla, har fått ett års intensivkurs i uppgång och fall. Småspararna har lärt sig vad ordet riskkapital egentligen betyder och hur liten skillnaden mellan folkaktier och vanliga aktier är. Proffsinvesterarna har lärt sig hur värdelösa deras finansanalytiker egentligen är och därtill varit tvungna att lära sig litet om andra saker än basindustrierna.

Och sist men inte minst: Vad hade vi krönikörer gjort utan hela den här utvecklingen?