Red valör: När idéekonomin tar över

Malte Krängtegen satte sig till rätta i Signaturens bästa soffa efter en rundsmörjning av kråset. Som noggranna läsare av denna spalt redan vet, dyker detta kreativa affärsgeni upp i Valörs burgna förort någon gång per kvartal för att göra värden och världen uppmärksam på nya, tänkbara affärsidéer. Och denna gång var inte olik de andra.

– Jo du, gamle Valle, började han sin berättelse. Pete Best hade just ersatts av Ringo Starr som trumslagare i The Beatles när jag fick mitt första praktikjobb på ett svenskt exportföretags fakturaavdelning i Berlin. Filialchefen var en elak rackare. Fet och illaluktande var han dessutom, men han hade emellertid en stor fördel, sin förmåga till slagkraftiga formuleringar. När jag en dag undrade om hela praktikperioden skulle ägnas åt rå bokföring utan något större tankeinnehåll fick jag blixtsnabbt en motfråga: “Skulle det inte vara underbart att få sitta på ett stort, mjukt moln och bara tänka stora, strategiska tankar hela tiden utan någon som helst praktisk insats?”

– Vad svarade du?

– Jag höll förstås med, och på den vägen har det varit sedan dess. Men nu börjar jag får problem med min livsstil.

– Vad då för storts problem?

– Konkurrens. Allt fler börjar komma på mitt trick och gör likadant. Min analys är att vi är på väg mot en kollaps för den improduktiva livsstilen. Och alltsamman är förstås den nya ekonomins fel.

– Hur menar du då?

– Det finns för mycket kapital och för många idéer. Alla duktiga IT-analytiker och dito -journalister hoppar av sina bedömarjobb för att skapa “innehåll” till det som teknikerna byggt. Företagsledare från den gamla ekonomin tackar för kaffet och blir verksamhetsutvecklare, affärsänglar eller allmänna ägardjävlar. Vad tror du händer? Jo, B-laget befordras, vilket gör det ännu lättare att skaffa kapital till nya idéer, vilket leder till att ännu fler hoppar av och så vidare.

– Är det något problem?

– Ja, i förlängningen. Om du tittar på de nya företagen är det väldigt få som gör det riktiga jobbet själva. Alla skaffar riskkapital för att anställa någon annan som gör grovjobbet medan de själva intar något slags “vice ordförande- och affärsutvecklarpost” i sitt nya företag. Envar sin egen Staël von Holstein, IT-gurun som säger ungefär så här: “Jag har fått tiomiljonersidén och resten är bara exekution (genomförande, alltså)”. Och vart för det oss?

– Jag har på känn att du tänker berätta det för mig.

– Till den totala idéekonomin, min vän. Om den här omställningen av nationen fortsätter enligt samma trend som hittills kommer vi, enligt mina beräkningar, om exakt fem år, tre månader och åtta dagar att inte att ha någon kvar i hela riket som sköter praktiska ting.

– Hur möter du det här?

– Jag har en plan. Jag har i största hemlighet köpt på mig sexton gamla flyktingförläggningar i Värmlandsskogarna. Dit har jag fört cirka 5.000 praktiskt begåvade herrar och damer. Jag tänker underhålla deras färdigheter i att laga mat, stryka skjortor, skotta snö, lägga fiberkabel, tanka bilar och öppna dörrar med vanlig nyckel. När den dagen kommer då alla praktiker är slut, är jag redo. När alla sitter med sina fina idéer på sina riskkapitalfinansierade moln och säger: “Allt är, i princip, på plats och resten fixar sig”. Då kommer jag.

– Och ditt företag heter?

– Den Store Fixaren Sig, så klart.