RED VALÖR: Förnedrade farbröder

Våren kommer ofta, likt uppgången i cykliska aktier efter enlågkonjunktur, litet tidigare än de flesta har väntat. Man kanskylla det på externa faktorer (varför inte växthuseffektenrespektive dollaruppgången?) men det är oftast svårt att förnekafaktum. Således var det en ljummen fredagseftermiddag i börjanav våren som såg Signaturen promenera över Norrmalmstorg iStockholm.

Valörs uppmärksamhet fångades av en man i dyrbar kostym. Hanbetedde sig inte som liknande män brukar. Han låg på knäna ochgrät, bitterligen därtill.

Signaturen har aldrig varit den som varit den. En klapp på axelnoch några vänliga ord brukar hjälpa direktörer med hjärtesorg.-Så så, gaska upp sig, han!-Ett enkelt koncept, men svårt att implementera, fnös mannen.-Åjovars! Mannen reste sig: det var Den Svenske Företagsledaren.Den en gång så självförtroendefyllde stod där rödgråten, medslitna byxknän, koppelmärken på halsen och flackande blick.-Det är inget kul längre, konstaterade mannen trotsigt.-Hur då?-Du skall veta att jag inte alltid varit så här solkig ochrödgråten. För ett par decennier var jag kung. Eller kanskefinare än kungen. Jag och regeringsföreträdarna åkte eka ochbyggde landet. En och annan demonstrant fick man väl tåla,liksom deras prat om profithunger och sånt pellejönseri, men pådet stora hela var vi alla statsmän. Respekterade. Oss självanok.

-Och nu?-Ja, men ser du inte hur vi har det?! Politikerna gör inte somvi vill längre och bespottar oss i media. De anställda har ingenrespekt för oss. De pratar i stället om livskvalitet ochalternativa karriärer. De begär frihet, hierarkilöshet ochmedbestämmande – med bibehållen lön. Och vad tror du att dekräver av mej?-Vad kräver dom av dej?-Kolla mina fotsulor! Jag har varit på managementkurs ochpromenerat på glödande kol. Jävelusiskt ont gjorde det. Veckandessförinnan blev jag stajlad till punkare. Men jag kanskeförstår dom där hästsvansade sajberkillarna litet bättre nu,

osäkert hur bara. Det är ju dom som har befälet i min frånvaro.Vi marknadsför oss bara virtuellt numera. Ledningensstatussymboler är avskaffade. Det handlar inte bara omdirektörsmatsalen: Vi har delat ut huvudkontoret tillaktieägarna och hyrt in oss i en lagerlokal i hamnen. Tjiekboaserade sammanträdesrum längre.

Fast vi sammanträder (styrchattar, fnös han) ändå bara övernätet. När man ber folk om saker och försöker samordna grejor,(ordergivning – hette det förr) skall man bete sig som om mandeltog i ett jazzband, jamsession är ju den nyasamordningsstilen, enligt managementböckerna. Vart tog in searchof excellence vägen?-Å, hej! (Någonting märkligt inträffade, en annan kostymkläddkom gående, varvid Företagsledaren bugade sig så djupt att hannästan slog pannan i gatstenen i det han rabblade: Vi skaparvärde för ert bästa!)

-Vem var det där?-Å, bara en aktieägare. Jag arbetar ju på hans och de andrasuppdrag. Vi skapar värde och förvaltar deras pengar, det lillade låter oss ha kvar efter alla utdelningar de kräver.-Å, hej! (Ytterligare en aktieägare passerade. Företagsledarenmässade på: Vi renodlar kontinuerligt, herre.)-Inte får man göra som man vill heller. Vår branschdefinitionsmalnas av hela tiden. Förr var man industriman. Nu är vi ettnischserviceföretag i konsumentvarubranschen, och må hålen taoss om vi så mycket som sneglar åt en annan bissniss. I förraveckan var vi tvungna att dela ut vaktmästeriet. Det var idistributionsbranschen och det var inte resten av företaget.Någon annan kunde sköta det effektivare och skapa mer värde.Vete fan hur det går om aktieägarna (här sänkte direktörenröststyrkan högst avsevärt) får reda på att vi fortfarande haren direktionstoalett. Vi kanske får dela ut den också, eftersomden är i avfallshanteringsbranschen.

Berätta förresten inte för någon kund att jag har talat med dig.Kunderna kräver numera totalt fokus på dem. Och om du ursäktarmig (tillade direktören med kuvad min och gned sig om halsen)måste jag nu gå och skapa mer värde.