Red Valör: Ett anständigt liv

Redan när Signaturen kom in på favoritcaféet stod det klart att den unge mannen vid Valörs stambord genomled om inte samtliga, så åtminstone en rejäl andel av helvetets alla kval. Hans blekbeiga hy stod i bjärt kontrast mot de varmgula putsväggarna. En kallsvettigt blank panna bröt mot de matta bordsytorna. De skakande händerna fick Valör att associera till nervositet, ett intryck som förstärktes av mannens nålsuddssmå pupiller. I sitt ömkliga tillstånd såg han inte ut att kunna vara farlig, och Valör slog sig ned mitt emot honom. Har man ett stambord, så har man ett stambord, som en av släkten Valörs anfäder brukade säga. Efter att den socialt stadgade tystnadsperioden förflutit tog Valör till orda:

– Hur är det fatt unge man?

– Inte bra alls, ser du väl, fräste mannen ilsket och darrade demonstrativt med en bullkantsgripande hand.

– Vi har alla våra söndagseftermiddagar, tröstade Valör.

– Inte som den här. Inte halvvägs ens. Fy för den lede vilken abstinens.

– Är min herre möjligen missbrukare?

– Något så ini Blomstermåla. Jag behöver mera, nu, väste han och betraktade Signaturen med myntspringeögon.

– Jo, man läser mycket om missbruket i IT-branschen nu för tiden. Skulle man tro tidningarna är var och varannan datakonsult heroinist, kokainist eller amfetaminist.

– Du har fått läget om bakfoten, farbror. Jag är ingen IT-konsult, webbdesigner eller bredbandsguru. Jag är marknaden och jag behöver en hype. Nu!

– En hype?

– Vad som helst. Ge mig någonting nytt att tro på! Den unge spekulanten grep sig runt halsen och rosslade ominöst:

– För något år sedan kastade jag mig över nätverksbolagen. Sedan följde IT-konsulthypen, Linuxperioden, Content-is-king-tiden och en massa andra sköna rus. Fiberoptik, bredband, mobilt internet, ett tag var hela börsen en stor jäkla hype och det kändes så … så underbart. Det går inte att beskriva känslan när börsskärmarna flimrar i gång för dagen. Uppropet börjar och kurs efter kurs rullas upp på listan, förhoppningarna från terminsmarknaden infrias eller grusas. Allt är action, action, action. Och i en hype går kurserna hela tiden högre och högre, tills de slutligen övergår allas förstånd. Nirvana, på något sätt. Men nu?

– Ja, vad händer nu?

– Det känns som om vi har tappat riktningen. Gått vilse. Hypen har gått ur mig och jag mår så himla dåligt. Jag hade några verkstadsrallyn och några skogsrekyler undanstoppade i byrålådorna, men dom hittade marknadspolisens hypehundar och nu är jag helt tom på optimism. Uäh, ursäkta!

Ynglingen Marknaden försvann hastigt in på toaletten, varifrån det omisskännliga ljudet av en voluminös uppkastning snart ekade. Efter några minuter var han tillbaka i fåtöljen, ymnigt svettande, ytterligare någon nyans blekare och med ena handen krampaktigt tryckt mot mellangärdet.

– Snälla, bad han, ge mig någonting att tro på! Kan biotech vara någonting?- Mjaa, kanske, men …

– Inga kansken! Jag såg någonting om det i Affärsvärlden i förra veckan.- Alltså …

– Aouuu!! Jag pallar inte att vara utan! Ser du inte hur mina kurser går? Ger du mig ingenting snart, kommer mitt system att braka ihop, jag kollapsar, helt enkelt. Skulle man kunna tänka sig att bli upphetsad över kombinationen biotech och IT, biologiskt inbäddade systemlösningar för människor och djur kopplade till telenät, superdatorer och kylskåpsdatorer? Kan julförsäljningen stimulera handelsbolagen?

Marknaden lät sin bedjande blick flacka runt lokalen. Men de fåtaliga gästerna lät sig inte bevekas. De föreföll innerligt upptagna av att studera Mellanösternrapportering, räntefondnoteringar och ändrade bankräntor. Plötsligt reste han sig upp ur fåtöljen med besvikelsen utbytt mot lycka i blicken. Han pekade mot taket och föll sedan stilla ihop.

När ambulansmännen hämtade honom lyckades Signaturen uppfatta en sista rossling från den gula båren:

– Det är just när all … optimism … är … borta som det … vänder. Att jag mår … så här … dåligt … borde … få … mig att må … bättre … snart.