Råvaruboomen slår tillbaka

Först var det femtio dollar. Sedan sjuttio. Nu pratar experterna om hundra till tvåhundra dollar för ett fat olja. Sedan förra året har den förmodade smärtgränsen för oljepriset ständigt flyttats uppåt. Och efter att oljan hämtat sig igen efter försommarens nedgång har allt fler börjat tvivla på att det finns någon gräns för hur dyr den kan bli.

– Jag tror inte smärtgränsen blir så definitiv den här gången heller. USA tycks till exempel inte vara speciellt känsligt för prishöjningar. Bensinen är rekorddyr där, men har de bara köpkraften så verkar det inte spela någon roll, säger Johan Wimmergren, mäklare på Svenska metallbörsen.

Försommarens dipp för råvarupriserna tycks över huvud taget ha glömts bort. Även metaller som koppar och zink ligger på fortsatt höga nivåer. Kopparpriset har i princip fördubblats sedan årsskiftet och är nu, efter bakslaget under försommaren och julitoppen på 8 233 dollar per ton, tillbaka på en stabil nivå runt 7 700-7 800 dollar per ton.

Priserna har drivits upp av den stora efterfrågan från bland annat tillväxtstarka länder som Kina och Indien. Men reserverna är knappa, framför allt vad gäller oljan. Produktionskapaciteten byggs inte ut i den takt som det skulle behövas för att möta efterfrågan. Störningar, som den 7 augusti då BP tvingades stoppa produktionen på sitt oljefält Prudhoe Bay i Alaska efter att ha upptäckt rostskador i en pipeline, ger därför omedelbara effekter på oljepriset.

Men utbud och efterfrågan räcker inte för att förklara de senaste månadernas slagiga prisutveckling på råvaror. Intresset för råvarusektorn har växt hos de stora pensions- och hedgefonderna. Att spekulera i kontrakt med råvaror kan fungera väldigt bra i en situation när utbudet är begränsat och efterfrågan stark. I teorin kan en finansiell aktör köpa kontrakt och därmed skapa en fiktiv oljebrist. Marknadens fokus hamnar då på vilka möjliga produktionshinder som finns – som rost i pipelines – vilket driver upp priset och öppnar för vinsthemtagningar.

Ingen vet exakt, men rykten gör gällande att de stora fonderna tillsammans har pumpat in runt 200 miljarder dollar på råvarumarknaden, varav 80 procent på oljemarknaden.

– Det finns ett enormt intresse för råvaror just nu. Det medför att det också trycks in mycket pengar. Oljeanalytiker har en tradition av att söka fundamentala förklaringar, men de prisrörelser vi sett nu kan också vara effekter av till exempel stora finansiella vinsthemtagningar. Så sent som i februari, mars i år var det fortfarande ganska små rörelser på marknaderna. Nu kan det ske enorma rörelser varje dag, vittnar Johan Wimmergren.

Om de flesta tror på ökat oljepris, så finns det tvivel om metallsektorn, framför allt om kopparprisets utveckling. Konflikten i den chilenska koppargruvan La Escondida, som står för 6-8 procent av världsutbudet, fick därför stor uppmärksamhet. Gruvledningen löste konflikten temporärt, men händelsen kommer att upprepas. Inom hela gruvindustrin är de fackliga avtalen på väg att gå ut och ska förhandlas om.

Trots allt tillhör Johan Wimmergren dem som tror på fallande metallpriser det närmaste året:

– Det här är inte en långsiktig nivå som speglar det fundamentala läget med tanke på att konjunkturen antagligen är på väg ned något.