Rapport från en byggplats
Stora bulldozerliknande fordon föser materia framför sig, och jättelika tankbilar lossar sina bördor i en aldrig sinande ström. Det är mörkt. Bara stjärnornas ljus lyser upp. Ingen måne syns till.
”Hallå där”, ropar någon. ”Ser ni inte att det här är en byggarbetsplats?”
En man i bygghjälm och vit skäggstubb kommer gående mot mig. Han tycks vara bas för bygget, för han ger emellanåt snabba order till förarna av maskinerna. I ena handen håller han en rulle ritningar, och med den andra föser han mig åt sidan för att jag inte ska stå i vägen för nya lass med inkommande byggmaterial.
”Ursäkta”, ropar jag genom larmet från de tunga anläggningsmaskinerna, ”men jag är journalist.”
”Jaja. Men alla måste ha hjälm. Här finns en hel del farligt material man kan få i huvudet.”
Som ett bevis på detta kommer ett stort stycke is susande över oss och slår ner på marken.
”Vad bygger ni?” frågar jag.
”En ny värld. Den ska strax vara klar för inflyttning.”
Så småningom börjar verksamheten avta. Allt färre fordon släpper av sin last, men isklumparna fortsätter att slå ner på marken runt oss. De smälter snabbt, och floder av vatten forsar fram. Här och där bildas sjöar , och längre bort skymtar jag vad som verkar bli ett helt hav.
”Sådärja”, säger den vitskäggige. ”Då ska vi se om vi inte kan få lite ljus över det hela också. ‘Fiat Lux’, som jag brukar säga.”
Knappt har han uttalat orden förrän ett klot högt över oss börjar glöda svagt. Ljusskenet ökar stadigt, och efter en stund lyser klotet som en lampa.
”Det är ju solen!” utropar jag.
”Javisst”, svarar mannen. ”Och naturligtvis är det jorden som du står på. Fast jorden som den var för sisådär fyra och en halv miljard år sedan.”
Jag sniffar i luften. Det luktar fränt av svavel och unket av andra gaser.
”Nej, här kan inget leva. Här finns ju inget syre”, säger jag. ”Bara kväve, koldioxid och vätgas.”
”Åjo. Titta ner i vattnet.”
Först ser jag ingenting, men sedan
upptäcker jag ett myller av små primitiva organismer. Varifrån kommer de?
”Jag vet inte”, svarar mannen. ”Kanske hade några fastnat på mina stövlar under ett tidigare jobb.”
De små organismerna tycks trivas. De lever på vätgas och koldioxid som de förvandlar till vatten och metan. Luften fylls av ett gulaktigt dis, det ser ut som på bilderna från Saturnusmånen Titan. Det blir varmt som i en ångbastu. Inte så konstigt. Metan är en mycket effektiv växthusgas.
Men hur högt ska temperaturen stiga? Snart är haven kokheta.
”Ingen fara”, säger mannen. ”Solens ultravioletta strålar får metanmolekylerna i atmosfären att polymerisera till partiklar av komplexa kolväten. Det blir en sorts lågoktanig smog som reflekterar solstrålarna så att temperaturen stabiliseras.”
Efter ytterligare några hundra miljoner år börjar det bildas slöjor i vattnet. Det ser ut som algblomningen i Östersjön om somrarna.
”Det är precis vad det är”, säger mannen. ”Det har utvecklats cyanobakterier, blågröna encelliga alger. De omvandlar solljus och koldioxid till syrgas och energirika sockerämnen.”
Vi får vänta i två miljarder år till innan vi äntligen känner de första tecknen på syre i luften. Så går det plötsligt fort. Det gulbruna diset försvinner 0ch temperaturen sjunker som en sten. Lager av is bildas vid polerna. Syrehalten stiger samtidigt som flercelliga organismer av olika slag börjar krypa upp ur vattnet och kolonisera torra land.
”Himlen har blivit blå!” utropar jag.
Nu spirar växter varthelst man ser, och det kryllar av djur och insekter. Stora skogar täcker snart kontinenterna och syrehalten skenar i vädret. Den vitskäggige mannen tar fram en mätapparat och betraktar den bekymrat. 35 procent O2, visar den.
”Tanken är”, säger han, ”att vi ska ha balans mellan syreproduktionen från gröna växter och andningen hos djur och nedbrytande bakterier. Men nu producerar växterna så mycket organisk massa att den inte hinner brytas ner. Resultatet blir tjocka lager av vad som med tiden kommer att ombildas till kol och olja. Och syrehalten är så hög att atmosfären nästan är explosiv. Observera att rökning inte längre är tillåten.”
Plötsligt hörs ett brak, och hela himlen flammar upp. En jättemeteorit har slagit ner, och på ett ögonblick har jordens skogar svetts av och nittio procent av alla arter utplånats.
Den vitskäggige rycker på axlarna. ”Sånt händer”, säger han, ”men det kommer nya vad det lider. Och förresten är syrebalansen återställd till mer måttliga 20 procent. Men nu drar jag, för jag har annat att göra. Vi har kontrakt på ytterligare fyra nya världar som ska vara klara innan solen går ned. ‘Gud vare med eder, för själv har jag inte längre tid’, som jag brukar säga.”
Han klättrar upp i ett fyrhjulsdrivet rymdfordon och startar motorn.
”Men…” säger jag.
”Vi hörs”, ropar han över motorljudet. ”Jag skickar ner en inspektör när ni börjar komma i ordning. En ung grabb. Snacka med honom om det är nåt ni vill klaga på. Lycka till.”
Han gör en rivstart så stjärnorna sprutar och försvinner i riktning mot Andromeda.
*q Kaianders Sempler, journalist och medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver
en krönika i Affärsvärlden varje vecka.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.