Räntepapper i ropet

Sedan bottennoteringarna i våras har de långa räntorna stigit kraftigt. Kraftigare och snabbare än någon prognosmakare förutspått. Detta utan att vare sig inflationen eller inflationsförväntningarna tagit fart.

Affärsvärlden tror därför att de långa räntorna kan ha toppat för denna högkonjunktur. De långa räntorna har till och med backat något. Helt säker kan givetvis ingen vara, men tror man att räntorna har nått toppen och rentav kan komma att sjunka ytterligare är det rationellt att låsa in den avkastning som banker och finansföretag erbjuder i dag, eftersom den kommer att vara lägre i morgon.

Ett par andra argument för att komplettera portföljen med privatobligationer är att de ger lägre risk än aktiemarknaden och högre avkastning än ett sparkonto.

Viss inlåsning

En femårig privatobligation hos Nordbanken ger idag 5,92 procent. Hos bästa nischbank – HSB Bank – är räntan 2,7 procent, vilket betyder att privatobligationerna ger minst dubbelt så hög ränta. Det är emellertid inte helt rättvist att jämföra dessa två produkter rakt av, eftersom privatobligationen binder pengarna under några år (även om det finns en andrahandsmarknad) medan sparkontot är helt rörligt. Den som väljer bankkonto betalar alltså för friheten i form av lägre ränta.

Den som köper en privat-obligation bör försöka behålla obligationen löptiden ut och undvika att sälja på andrahandsmarknaden. För om spararen säljer privatobligationen i förtid tvingas denne betala både extra säljavgift och skillnaden (spreaden) mellan köp- och säljräntan.

Jämför räntorna

Det finns anledning att jämföra räntorna hos olika emittenter, eftersom det ofta skiljer flera tiotals räntepunkter på ungefär samma löptid. Se diagrammen (i den tryckta tidningen, nummer 45/1999 sidan 70), där den effektiva räntan (säljräntan i SOX-tabellerna) liksom löptiderna för olika privatobligationer har plottats in.

En uppdelning har gjorts mellan kupongobligationer och nollkupongare. Som synes är skillnaderna större mellan nollkupongarna.

Bäst ränta ger företagsobligationerna från Electrolux och Vattenfall på respektive löptid. Företagsobligationer är inte så vanliga i Sverige som i exempelvis USA, men brukar normalt ge något högre ränta eftersom kredit-risken är högre.

Annars ger Landshypotek, som i första hand är lantbrukarnas kreditgivare, ett tiotal punkter mer än konkurrenterna när det gäller såväl nollkupongare som kupongobligationer. Ett par punkter hit eller dit kan kanske tyckas oväsentligt, men tänk på att sparandet sträcker sig över många år.

Storbankerna turas om att ge sämst ränta på de olika löptiderna. Möjligen tenderar Spintab, som ingår i Föreningssparbankskoncernen, att erbjuda lägst räntor. Handelsbanken har efter uppköpet av Stadshypotek den största marknadsandelen på 28 procent per halvårsskiftet enligt Finansforums statistik. Därefter kommer svenska staten i form av Riksgäldskontoret med en andel på 21 procent.

Den totala stocken uppgår till 86,3 miljarder kronor, vilket är en rejäl minskning från glansdagarna i början av 1990-talet.

Den viktigaste räntan

Det väsentliga för spararen är dock inte den nominella räntan utan den reala. Det vill säga räntan som förbättrar köpkraften eller det som återstår när räntan som bara motsvarar prisstegringar (inflationen) är fråndragen.

Idag har vi ingen inflation alls i Sverige. Det betyder att den femåriga obligationen från Nordbanken även ger 5,92 procent i real avkastning eller 4,14 procent efter skatt. Nu är det emellertid inte dagens inflation utan den förväntade inflationen framöver som är avgörande när man ska fatta sitt investeringsbeslut.

Med inflationsförväntningar i nivå med riksbankens inflationsmål på två procent betyder det en real avkastning på närmare fyra procent. Det är en hygglig nivå även i ett historisk perspektiv.

Är inflationen ett orosmoment finns alltid Riksgäldskontorets realränteobligationer, som vid en löptid på knappt fem år ger en ränta på 3,80 procent.

Till underkurs

Realränte- och privatobligationer går att köpa antingen som kupongobligation eller nollkupongare. Det som skiljer är hur räntan betalas ut. För kupongobligationer betalas räntan vanligtvis ut kontant en gång om året. Den nominella räntan sätts normalt i nivå med marknadsräntorna för likvärdiga obligationer vid emissionstillfället.

Nollkupongare saknar kupongränta. Istället säljs obligationen till kraftig underkurs i förhållande till det nominella värdet, det vill säga det belopp som utbetalas på förfallodagen. Avkastningen består i värdestegringen.

Den senare är att föredra i skattehänseende, eftersom en skattekredit ges under löptiden. Krediten ger ju också avkastning. Numera finns det också väsentligt fler obligationer utan än med kupong att välja mellan.

Privatobligationer lämpar sig emellertid inte för alla. De som har bostadslån att amortera ska absolut inte köpa privatobligationer. Det vore att smörja bankerna i onödan, eftersom bankerna då kan ta ut dubbla avgifter för ett och samma instrument. Bankerna matchar nämligen delvis sin utlåning med emittering av privatobligationer. Då räntan på bostadslånen är högre än marknadsräntan samtidigt som räntan på obligationen är lägre än marknadsräntan, ger det dolda avgifter i båda ändar.

Annorlunda uttryckt skulle man kunna säga att den som har bostadslån och köper obligationer lånar ut till sig själv. Då är det mycket bättre att amortera istället för att köpa obligationer. I jämförelse med ett annat sparalternativ blir avkastningen vid amortering densamma som räntan man slipper att betala.

Av samma anledning vore det än mer olämpligt att köpa andelar i en obligationsfond. Olämpligare till och med, eftersom en förvaltningsavgift tillkommer utöver ovanstående dolda avgifter.

Jämförelse fullt ut

Obligationer är annorlunda än andra investeringsformer eftersom avkastningen (åtminstone den nominella) precis som avgifterna är kända. Därför är det möjligt att jämföra de olika alternativen fullt ut. Beräkningen är något svårare för kupongobligationer än nollkupongare för då måste man göra ett antagande att den årliga kupongräntan kan återinvesteras till samma nominella ränta.

Avgifterna består i regel av courtage med en minimigräns i fasta kronor. Eventuellt en depåavgift för förvaring av obligationerna, men det går lika bra med ett VPC-konto som inte kostar någonting. Depåkunder betalar ofta något lägre courtage. SBAB är billigast och tar en fast köp- och säljavgift på 100 kronor oavsett investerat belopp. Även Statshypotek har en fast avgift, men den höjdes i början av förra året till 200 kronor.

Fastpriser och minimicourtage gör att investerat belopp inte bör vara alltför lågt, även om flera institut numera til-låter investeringar på 1.000 kronor.