Räntelarmet går

Under hela förra året var räntesänkningar ett riktigt hett samtalsämne, och det handlade faktiskt mest om i vilken takt räntorna skulle skruvas ner. Och summa summarum blev räntesänkningarna betydligt större än ens den störste ränteoptimist hade räknat med.

Nu börjar det tvärtom spekuleras kring att räntorna behöver höjas för att hålla den framtida inflationsbrasan i schack.

Svagt intresse för räntan

Frågan är om inte den svenska riksbanken i dagsläget står först i tur att höja räntan.

När riksbanken i förra veckan meddelade att reporäntan skulle lämnas oförändrad var reaktionerna minst sagt ljumma. Inte minst mot bakgrund av det stora intresse som allt riksbanken företog sig rönte under förra året. Men nu är det nya tider, och är det ingen dramatisk förändring av räntan som sker, tycks intresset vara minimalt.

För riksbanksdirektionen är läget dessvärre desto intressantare. Den kämpar mot höga inflationstal, bittra fackföreningar och en svag valuta. Möjligen är valutan minsta besväret, i alla fall har banken inte behövt fundera speciellt mycket kring den under de senaste åren.

I förra veckans pressmeddelande framhöll direktionen framför allt tre faktorer för inriktningen på den framtida räntepolitiken; att inflationen varit högre än väntat men att det i hög grad rörde sig om tillfälliga faktorer, konjunkturens utveckling i Sverige och omvärlden samt risken för en högre inflationsbenägenhet i svensk ekonomi än vad riksbanken tidigare trott. Banken gjorde också ett tillägg: “Det finns skäl att mer än vanligt lyfta fram betydelsen av den information som inkommer de närmaste månaderna, både om konjunkturen och inflationen.”

Låt oss då bryta ner riksbankens argument:

Att inflationen varit betydligt högre än väntat är allom bekant. Det rör sig nu inte bara om någon tiondels procent utan faktiskt om hela procentenheter när man jämför tidigare riksbanksprognoser med utfallet. Tillfälliga faktorer har varit riksbankens mantra när den kommenterat inflationsutvecklingen, som med råge överträffat prognoserna. För att förklara detta har riksbankens ekonomer hänvisat till “galna kor”, energipriser och nu på slutet dessutom något slags missväxt på gurkfronten i Spanien. Utan att riktigt kunna penetrera riksbankens inflationsmodell kan det väl dessvärre konstateras att modellen slagit fel under större delen av de cirka 10 år som den styrt penningpolitiken. Att banken oftast överskattat inflationen gör dessvärre inte modellen bättre.

Affärsvärldens genomgång av företagens planer på prishöjningar visar också att näringslivet planerar höjningar i en större utsträckning än tidigare (se diagram). Det här talar för att prisökningarna börjar slå igenom i ekonomin i högre grad än tidigare, framför allt sett mot den svaga konjunktur som de flesta tycks se. Det underliggande inflationstrycket är därmed troligen betydligt högre än vad riksbanken numera räknar med, och definitivt mycket högre än banken räknade med i sin senaste inflationsrapport. Att höja räntan vore därmed att statuera exempel och skulle kunna vara på sin plats.

Ytterligare ett dilemma för riksbanken är hur den globala ekonomiska nedgången ska slå mot svenska företag, och därmed på företagens vilja och förmåga att höja priserna. Konjunkturutvecklingen har dessbättre visat sig vara betydligt bättre än den annalkande kris som centralbankerna runt om i världen befarade när räntesänkningsvågen svepte över den industrialiserade världen efter terrorattacken den 11 september. Ur ett konjunkturperspektiv är det verkligen en räntehöjning som ligger närmast till hands. Kanske framför allt utifrån det faktum att det snarast borde ses som en normalisering av ränteläget att återvända till den styrränta på 4,25 procentenheter som rådde före den 11 september.

Att svensk arbetslöshet i utgångsläget för en konjunkturuppgång ligger kring låga 4 procent borde också sätta ytterligare press på riksbanken, eftersom den låga arbetslösheten kan leda till höga lönekrav när löneförhandlingarna tar fart.

Det inflationsutfall som publiceras den 21 februari kommer dock troligen att vara det som sätter riksbanksdirektionens framtida agenda. Enligt riksbankens egen prognos ska inflationen landa på 3,1 procent, men ett mer troligt utfall är dryga 3,5 procent. Och även om det är vad bankens ekonomer i dagsläget räknar med kommer återigen ledningen att tvingas förklara hur den gång efter annan missar inflationsmålet på maximalt 3 procents inflation.

Trycket från fackförbund och allmänhet kommer successivt att öka, liksom svårigheten att presentera en trovärdig inflationsprognos på 2 procents inflation under åren framöver.

Håll normen

Det enda som egentligen talar mot en räntehöjning är det faktum att riksbanksräntorna i både EMU och USA ligger under den svenska. Men med dagens svaga krona borde ändå den externa konkurrenshänsynen vara ett mindre problem. Bättre då att se till den långsiktiga utvecklingen och säkra den med möda etablerade tvåprocentiga inflationsnormen.

Att räntan kommer att höjas är därmed ett säkert tips, men när det ska ske är mer osäkert. Enligt Affärsvärlden borde kanske en räntehöjning ske redan vid mötet i mars – inte för att vi i allmänhet förordar räntehöjningar utan helt enkelt för att det är betydligt bättre med ordnad reträtt än full räntepanik framåt hösten 2002. Något som definitivt ligger i korten sett till dagens höga inflation och den dramatiska konjunkturuppgång som enligt allt fler bedömare ska ske under det här året.