Räkna inte ut räntesparande

Småspararna på den svenska aktiemarknaden har åkt på snyting efter snyting under det senaste året. Många har fått lära sig den hårda vägen att riskspridning kan vara bra. Enligt Fondbolagens förening har det aldrig varit så stora nettoinflöden till räntefonderna som under december och januari (undantaget engångseffekten av att Allemansspar lades ned 1998). 42 procent av nysparandet i januari, eller tre miljarder kronor, gick in i korta räntefonder.

Precis som i många andra länder har dock statens upplåningsbehov varit mindre än på länge, vilket är en starkt bidragande orsak till att obligationsmarknaden ändrat karaktär. Istället har handeln med företagsobligationer ökat. Marknaden för statsobligationer har i hög grad drivits av de institutionella placerarnas interna placeringsbestämmelser som föreskriver att en betydande del av portföljen ska bestå av statspapper.

Allmänhetens intresse för räntepapper har varit rekordlågt de senaste åren på grund av börsboom och låga, sakta stigande räntor. Men nu har alltså privatplacerarnas intresse vaknat.

I september lanserades en ny produkt, Riksgäldsspar, utan tidsgräns. Sedan tidigare har detta statliga obligationssparande funnits med löptider på ett, två, fem eller åtta år, med årsinsättningar på minst 5.000 kronor respektive månadssparande med minst 200 kronor i månaden.

Dragplåster

Riskgäldsspar utan tidsgräns har visat sig vara ett riktigt dragplåster. Den enkla anledningen är att räntan är bättre än på ett bankkonto, samtidigt som det är ett risk- och avgiftsfritt sparande med en rörlig ränta på 3,75 procent som kan avbrytas när som helst. Produkten ger med andra ord en bra möjlighet att ta time-out från börsturbulensen.

“Vi har sett ett inflöde i våra andra produkter också, men främst är det sparandet utan tidsgräns som lockat. Det kan liknas vid sparande på bankkonto, men med bättre ränta”, säger Ann-Sofi Dalmo, enhetschef på Riksgäldskontoret.

Mest privatpersoner

Netto har det flutit in 600 miljoner kronor i Riksgäldsspar under december och januari månad. Det genomsnittliga sparbeloppet är cirka 80.000 kronor.”Framför allt är det privatpersoner som sparar i Riksgäldsspar, men även mindre företag och föreningar”, säger Ann-Sofi Dalmo, som påpekar att spararna inte verkar bekymra sig om att det tar sex dagar att få ut pengarna.

Förvaltarval

I väntan på bättre tider på börsen, eller om sparhorisonten är kort, till exempel om man är äldre, är räntefonder ett givet alternativ. “Över tiden får du högre avkastning i en räntefond än på ett konto hos Riksgälden. En kort räntefond kan ge 4 procents avkastning, medan en lång räntefond kan komma upp i 7,5 procent”, säger Niklas Kull, förvaltare av räntefonder hos Robur.

Eftersom förvaltare av räntefonder inte kan ägna sig åt något som närmelsevis liknar de aktiva aktiefondernas stock-picking, spelar valet av förvaltare inte lika stor roll. Däremot kan det löna sig att jämföra avgifterna som skiljer sig omotiverat mycket.

Affärsvärlden sätter samma betyg, två till tre stjärnor, på i stort sett alla räntefonder och skillnaden i avkastning är liten. De låga betygen beror på att många ränteförvaltare haft svårt att slå sina jämförelseindex över tiden. En orsak är att många trodde att de långa marknadsräntorna skulle börja stiga tidigare än de gjorde hösten 1999, varför portföljernas löptider kortades för tidigt.

Räntefonder må vara tråkiga, men erbjuder ett bra sätt att övervintra tills aktiemarknaden fått fastare mark under fötterna. Den som tror på stigande inflation och stigande räntor ska välja korta räntefonder, medan de långa fonderna är att föredra om man tror på ett motsatt scenario. Nu när riksbanken har lagt räntehöjningarna på is och intar en mer neutral position talar det för långa räntefonder.