Räddare i nöden

Bashar Sahyouni är tjugofyra år gammal och kommer från staden Latakia i norra Syrien. Han står klädd i tjock dunjacka, grova vinterkängor och andedräkten ryker i den kalla novemberluften. Regnet har öst ned hela förmiddagen och himlen är så jämngrå att det är svårt att se om solen överhuvud taget gått upp. Björkarna och ekarna har tappat sina löv och de sörmländska åkrarna runtomkring ligger svarta efter höstplöjningen.

Det böljande landskapet mellan Stjärnhov och Flen, som sommartid är en pastoral idyll, har förvandlats till en grå och sömnig landsbygd. Männen som står runtomkring oss och blossar på sina cigaretter är väl påpälsade med mössor och jackor, men kurar ändå ihop sig mot kylan. Denna torsdag är den kallaste dagen de upplevt hittills under sina tre månader i Sverige. Trots den dystra omgivningen är Bashar Sahyouni uppsluppen.

– Det här är en fantastisk plats och Sverige är ett fantastiskt land fullt av vänligt sinnade människor, säger han med ett leende.

Vi befinner oss på Solbacka, drygt fem mils bilfärd från Södertälje och en del av Gnesta kommun. Namnet Solbacka är beryktat för att inte säga ökänt. En gång i tiden var detta en ansedd internatskola för den svenska överklassens söner och har genom Jan Guillous bok Ondskan fått ett närmast mytiskt skimmer över sig. I Guillous uppväxtroman utgiven 1981 framstår Solbacka som allt annat än idyllisk och välkomnande. Det är en miljö präglad av stenhård hierarki där de äldre eleverna förtrycker de yngre medan vuxenvärlden ser åt ett annat håll.

Solbacka läroverk grundades 1901 av den liberalt sinnade tidningsmannen Anders Jeurling. Hans idé var att i en lantlig miljö skola och fostra gossar till starka och dygdiga män. År 1973 lades skolan ned och fastig­heten köptes upp av Sörmlands läns landsting som omvandlade skolbyggnad, elevhem och annex till konferensanläggning med 18-håls golfbana, restaurang, idrottshall och tennisbana. Som sådan drevs Solbacka med varierande framgång ända fram till 2008 då lågkonjunkturen slog till med full kraft, landstinget sålde anläggningen till fastighetsbolaget Bro Gripen som efter en tid varslade personalen och bommade igen byggnaderna.

Nytt hopp tändes emellertid 2011 då det kinesiska byggbolaget Dalian Dayou Housing Development Company förvärvade Solbacka. De kinesiska ägarna hade storslagna planer på att göra om det gamla internatet till en klimatsmart semesteranläggning för rika asiater. Men av de högtflygande planerna och utlovade mångmiljoninvesteringarna blev intet. I stället lämnades byggnaderna öde i ytterligare tre år.

För drygt ett år sedan trädde en 35-årig företagare från Stockholm in i bilden, Carl Plogbäck. Tillsammans med sin studiekompis Pär Johansson hade han startat och drivit mångfaldskonsultbyrån Grand River och utbildningsföretaget Babygruppen. Under masterprogrammet i entreprenörskap vid Stockholms universitet skrev de bägge examensarbete om hur svenska företag och organisationer skulle kunna förbättra sin kommunikation med invandrargrupper.

– Jag brinner för integration och entreprenörskap, säger Carl Plogbäck.

Tanken på att driva ett asylboende hade egentligen aldrig formulerats men av sin far, som själv gick på Solbacka i början av sextiotalet och var medlem i alumniföreningen Solbackapojkarna, fick Carl Plogbäck tips om att konferensanläggningen stod tom. Tillsammans med Pär Johansson och Namir Zetali, affärsmanen och delägaren till köttgrossisten Qibbla Halal, uppvaktade han först fastighetsägaren Dalian Dayou Housing och sedan Migrationsverket. Gensvaret var positivt, fastighets­ägaren behövde intäkter och arrenderade gärna ut Solbacka medan myndigheten behövde platser till den allt stridare strömmen av flyktingar.

Plogbäck, Johansson och Zetali drog igång aktiebolaget Pariver. Men för att över huvud taget kunna lägga ett anbud om att få driva ett asylboende var man tvungna att anpassa fastigheterna till Migrationsverkets högt ställda krav, främst då i fråga om säkerhet och brandskydd. Dessutom behövde anläggningens avloppsreningsverk, vattenledningscentral och värmeverk totalrenoveras för att alls fungera. De tre lade sina besparingar på att göra Solbacka funktionsdugligt som asylboende. Ett risktagande som skulle visa sig ligga helt rätt i tiden.

– Vi deltog i Migrationsverkets upphandling och vann. Det tog oss tio månader av väntan på ett besked. Men sedan gick det väldigt fort, säger Carl Plogbäck.

1,5 investerade miljoner, ett drygt år och åtskilliga arbetstimmar efter att Pariver lämnade in sitt anbud till Migrationsverket kunde Solbacka slå upp dörrarna. I augusti i år anlände 174 flyktingar från Syrien, Afghanistan, Irak och Eritrea.

– I början var det lite kaotiskt, men i dag fungerar verksamheten bra. Vår ambition är att driva ett asylboende med hög kvalitet för de boende med fritidsaktiviteter, svenskundervisning och arbetspraktik, säger Carl Plogbäck.

En av dem som flyttade in i det gamla internatets elevhem är Bashar Sahyouni. Tillsammans med sin bror tog han sig först över gränsen till Libanon, därefter genom Turkiet och sedan i gummibåt över Medelhavet till den grekiska ön Lesbos där den grekiska kustbevakningen plockade upp dem och satte dem i förvar för vidare färd till Sverige. För resan från Syrien till Grekland betalade Bashar Sahyouni 40 000 kronor. Pengar som han och familjen hemma i Syrien samlat ihop till.

– Jag var färdig med mina universitetsstudier i engelsk litteratur. Hade jag stannat i Syrien hade jag tvångsrekryterats av armén, IS eller någon av de andra milisgrupperna.

I stället för att gå ut i inbördeskriget sitter han nu och väntar på att få sitt ärende prövat av Migrationsverket. Handläggningstiderna är långa och om inget oväntat inträffar kan Bashar Sahyouni räkna med att få tillbringa ytterligare ett år på asylboendet i Solbacka.

– Jag vill lära mig svenska så fort som möjligt och sedan börja jobba. Jag kan tänka mig vad som helst, bara jag får försörja mig.

Bashar Sahyouni är en av de 144 000 personer som sökt asyl i Sverige hittills i år. Det är fler än någonsin tidigare i historien. Det första halvåret i år tog Sverige emot cirka 1 200 asylsökande per vecka. I oktober passerade antalet 9 000 i veckan. Både Sverige och övriga EU står inför en gigantisk humanitär utmaning.

Det var under sommaren som en tydlig ökning i antalet asylsökande började synas och på kort tid övergick den strida strömmen av flyktingar till en flodvåg under slutet av augusti.

Ingen verkade egentligen kunna förutse den stora flyktingvåg som sköljde över Europa som en följd av dels att frontlinjerna i det syriska inbördeskriget ändrades, dels att Turkiet försvårade möjligheterna för syrier, irakier och afghaner att uppehålla sig där. Det är när Turkiet blivit ”fullt” som den stora flykten över Medelhavet och Balkan satt fart.

Omvärldsläget har utan att överdriva satt en ordentlig fart på aktiviteten på Migrationsverket. Handläggarna jobbar dag och natt för att hitta boenden medan myndighetsledningen gör sitt bästa för att överblicka utvecklingen. Situationen både i de länder där inbördeskrigen rasar och omvärldens reaktioner gör läget för Migrationsverkets experter svåranalyserat. Därför har man också gått från att arbeta med en officiell prognos till att laborera med tre olika beräkningsalternativ. Antalet asylsökande i Sverige skiljer sig dramatiskt åt mellan de olika beräkningsalternativen. I reda tal innebär det att Migrationsverket räknar med att det kan komma mellan 100 000 och 170 000 flyktingar till Sverige under nästa år. Den prognosen behöver sannolikt åter ändras efter regeringens hårda åtstramning av asylpolitiken, som presenterades förra veckan.

Bristen på asylboenden kommer kvarstå. Oavsett hur många asylsökande som anländer till Sverige nästa år står det klart att bristen på boendeplatser är enorm. Och bristen på flyktingboenden är inte tillfällig utan långvarig. Redan i dag beräknas Migrationsverket sakna 35 000–55 000 boendeplatser. Störst är behovet av boendeplatser med längre vistelsetider. I Migrationsverkets senaste prognos konstaterar generaldirektören Anders Danielsson att den nuvarande undantagstillståndsliknande situationen med all sannolikhet är här för att stanna.

– Extraordinära boendelösningar blir långvariga oavsett om de är lämpade för ändamålet eller ej, skriver Anders Danielsson i Migrationsverkets senaste prognosrapport.

Migrationsverkets ekonomiska prognos har korrigerats som en direkt följd av ökningen av antalet asylsökande. Nästa år antar Anders Danielsson och hans tjänstemän att kostnaderna kommer att dubblas från 31 till 60 miljarder kronor.

– Efterfrågan på asylboenden är så stor att konkurrensen mellan olika aktörer satts ut spel. Därför har Migrationsverket nu gått över från förhandlade priser till ett fast dygnspris per boende, säger Björn Andren, upphandlingsstrateg på Migrationsverket.

För Sverige uppstår ett prekärt läge, både praktiskt och ekonomiskt. Svenska staten har visserligen EU:s starkaste finanser, men flyktingvågen från Mellanöstern sammanfaller med en bostadsbrist som gått från att vara uppenbar till akut. Boverket, som är den statliga myndighet som planerar och verkställer regeringens bostadspolitik, räknade före den uppkomna humanitära krisen med att det under femårsperioden 2015–2020 behöver byggas 461 000 bostäder.

Bostadsbristen är av förklarliga skäl störst i och kring Sveriges växande storstadsregioner. Men synar man statistiken från Boverket finner man att bostadsbristen är långt ifrån ett isolerat storstadsproblem. Även kommuner som Åtvidaberg, Eslöv, Hallstahammar och Örnsköldsvik har en bostadsbrist som enligt alla prognoser kommer att hålla i sig över den närmaste fem åren. Faktum är att en överväldigande majoritet av Sveriges 290 kommuner dras med en mer eller mindre alarmerande bostadsbrist. Endast 7,6 procent av Sveriges kommuner uppger i Boverkets enkät att de har ett utbud av lediga bostäder som är större än efterfrågan fram till 2020.

Mitt i denna kris ska alltså ytterligare ett par hundra tusen människor få tak över huvudet.

– Staten, kommunerna och landstingen klarar inte detta själva. Vi behöver privata aktörer för att klara situationen, säger Karin Welin.

Hon är arbetande ordförande i det nystartade branschförbundet Almega Asylboendeföretagen, som samlar ett tjugotal privata aktörer som tillhandahåller tillfälliga boenden för flyktingar och hem för ensamkommande flyktingbarn. Förbundet startades i juni i år, strax innan den stora flyktingvågen från Syrien satte fart. Bildandet hade föregåtts av diskussioner där Almega hade sett ett växande behov av en arbetsgivarorganisation som kunde stötta och serva de många nystartade företag som agerade underleverantörer åt Migrationsverket och kommunerna. Karin Welin beskriver branschen som ganska spretig, med många olika typer av företagare.

Somliga bedriver verksamhet utifrån krasst ekonomiska förutsättningar. De sitter på en fast tillgång i form av en vakant fastighet som kan fyllas med boende. Andra har sin bakgrund i servicesektorn och då främst hotellbranschen, med uppenbara likheter i driftformen med asylboende. De arrenderar eller hyr en kommersiell lokal som kan användas som flyktingförläggning. Ytterligare en grupp företagare kommer från den ideella sektorn och har erfarenheter av att hjälpa människor i nöd. Karin Welin pekar dock på en gemensam nämnare som förenar samtliga medlemsföretag i Almega asylboendeföretagen: tillgången till en outnyttjad lokal.

– Våra medlemmar är engagerade och drivs av en genuin vilja att leverera en tjänst som gagnar både de asylsökande och samhället, men de kommer vanligtvis från en annan bransch än vård- och omsorgs­sektorn.

Migrationsverkets lista över de största privata underleverantörerna som tillhandahåller så kallade ABT-boenden, alltså flyktingförläggningar, är en brokig skara företag med allt från campingplatser och stugbyar till stora vårdkoncerner och fastighetsägare. Nummer tre på listan är Attendo, en av Sveriges största privata aktörer inom vård och omsorg som fick en flygande start på Stockholmsbörsen tidigare i veckan. Attendo driver inte bara äldreboenden, behandlingshem och hemtjänstsjukvård utan också asylboenden och hem för ensamkommande flyktingbarn. Fram till september i år har Attendo fakturerat Migrationsverket 58,8 miljoner kronor.

– Vi kan inte utveckla och hålla en god kvalitet utan lönsamhet. Attendo behandlar alla sina verksamheter som likvärdiga och målet för vår rörelsemarginal är 9 procent, säger Charlotte Näsström Morén, presschef på Attendo.

I den offentliga debatten utmålas de privata aktörerna som tar emot flyktingar och ensamkommande flyktingbarn som giriga lycksökare. Den återkommande mediebilden är att bolagen beviljas generösa anslag från Migrationsverket och kommunerna, tillhandahåller sedan en ytterst spartansk människoförvaring för att skära emellan med bred vinstmarginal. Men Carl Plogbäck försöker nyansera bilden. Självklart vill han tjäna tillbaka sitt investerade kapital och få betalt för sina arbetstimmar. Men han försäkrar att han inte enbart drivs av ekonomiska motiv.

– Jag vill utveckla Solbacka till ett integrationsprojekt där vi samverkar med kommunen, det lokala näringslivet, föreningslivet och lokalbefolkningen för att få in våra flyktingar i det svenska samhället. Att få göra en samhällsinsats och samtidigt tjäna pengar är ett privilegium, säger Carl Plogbäck.

Pariver, som arrenderar Solbacka och driver asylboendet på Migrationsverkets uppdrag, är alltså bara ett av de många företag som just nu gör affärer på den svenska flyktingkrisen. På den snabbt växande svenska ”asylmarknaden” finns allt från etablerade koncerner som det Wallenberg-ägda Aleris och ovan nämnda Attendo till lokala entreprenörer som Pariver och Välkommengruppen Västra Götaland. Störst på marknaden är dock Jokarjo, helägt av den tidigare skivbolagsdirektören och Ny Demokrati-politikern Bert Karlsson. Jokarjo driver i dag 32 asylboenden, från Båstad i söder till Vindeln i norr. Samtliga intäkter kommer från statliga och kommunala anslag. Av förra årets årsredovisning att döma är det en lönsam affär. Jokarjo omsatte då 171 miljoner kronor och visade ett resultat efter finansiella kostnader på 23,6 miljoner kronor. Avkastningen på sysselsatt kapital uppgick till 48 procent.

– När vi upphandlar och utvärderar asylboenden tittar vi inte på bolagens vinstnivåer. Vi kontrollerar att de håller ingångna avtal och levererar vad de lovat, säger Björn Andrén, upphandlingsstrateg på Migrationsverket.

Avslöjandena om hur Jokarjo, Attendo, Aleris och de andra stora branschaktörerna omvandlar offentliga medel till privata vins­ter har fått flera politiker att reagera.

– När resten av Sverige skramlar ihop pengar till flyktingmottagandet och tiotusentals människor jobbar frivilligt, då är det en djup kontrast till hur de här bolagen tar chansen att skära guld med täljkniv, har migrationsminister Morgan Johansson (S) sagt till SvD Näringsliv.

Den rödgröna regeringen har ett tvehågset förhållande till vinstdrivande företag i den offentliga sektorn. Men i själva verket är svenska staten helt beroende av privata aktörer som Bert Karlsson och Carl Plogbäck för att kunna driva en generös asylpolitik.

– De privata aktörerna har varit oerhört duktiga på att ett snabbt och kostnadseffektivt sätt hitta lokaler som går att ställa om till asylboenden, säger Stefan Koskinen, förbundsdirektör på Almega Tjänsteföretagen.

Han är medveten om sprängkraften i tidningsrubrikerna om privata vinster, men poängterar samtidigt att samhällskostnaderna skulle vara betydligt högre om asylboendena ägdes och drevs i offentlig regi. Själva poängen med privata underleverantörer till den offentliga sektorn är ju att de bedriver verksamheten med större effektivitet och lägre kostnader. Stefan Koskinen får också stöd för sina argument av Statskontoret, som utvärderar och mäter effektiviteten i statliga verksamheter.

– Statskontorets bedömning är att det inte är kostnadseffektivt för staten att äga och bedriva asylbostäder, står det i myndighetens pm från maj i år.

Vidare konstaterar Statskontoret att ett avkastningskrav på 15 procent bör anses fullt rimligt för en privat aktör som bedriver asylboende. Inte minst med tanke på att det ingår en inte så liten riskpremie. Om asylpolitiken förändras eller flyktingströmmen skulle avta kan de privata bolagen på kort tid stå med höga investeringar och löpande kostnader, men inga intäkter.

Att som privat aktör tjäna pengar på att bedriva boende för flyktingar är ingen vanlig affärsprocess. Kontrakten skrivs under efter en offentlig upphandling där det i första hand gäller att uppfylla Migrationsverkets krav, i andra hand att leverera till ett så lågt pris som möjligt. När det gäller asylboenden utgår man uteslutande från en dagstaxa. Migrationsverket betalar ut en summa pengar för varje flykting och dygn – sedan är det upp till underleverantören att bestämma hur hon eller han vill fördela intäkterna på lokalhyror, löner, måltider, uppvärmningskostnader, fritidsaktiviteter, räntor och amorteringar på eventuella lån. Priset per boende och dygn varierar vanligtvis mellan 300 och 350 kronor. Carl Plogbäck vill inte avslöja det exakta priset i sitt anbud, men berättar ändå att det ligger just i häradet 300–350 kronor.

Om Pariver fakturerar 325 kronor om dagen och per person för de 220 asylsökande som bor på Solbacka innebär det en daglig intäkt på 71 500 kronor. Utslaget på ett år innebär det en årlig omsättning på cirka 26 miljoner kronor. Om man sedan utgår från det avkastningskrav som Statskontoret betraktar som rimligt innebär det en vinst på mellan 3,9 miljoner och 5,2 miljoner kronor. Carl Plogbäck, Per Johansson och Namir Zetali kan med andra ord få tillbaka de 1,5 investerade miljonerna redan efter ett halvår.

Att förstatliga eller reglera den marknad som på kort tid vuxit fram kring asylmottagningen framstår i dag inte som en realistisk väg. Speciellt inte när läget är så exceptionellt som det är just nu. Däremot finns det flera sätt sänka statens kostnader, det vill säga marginalerna för de privata aktörerna.

Det finns nämligen ett tydligt samband mellan pris för boendet och avtalets tidsmässiga längd. Ju kortade avtal som den privata underleverantören tecknar med Migrationsverket, desto högre blir riskpremien och därmed priset. Vid längre avtal kan kostnaderna pressas. Problemet är nu att i den extremt pressade situation som Migrationsverket befinner sig i, där tillströmningen av nya asylsökande är stadig samtidigt som prognoserna kan förändras från månad till månad, så tvingas myndigheten göra upphandlingar med korta kontrakt.

Karin Welin på branschföreningen Almega Asylboendeföretagen mötte nyligen Riksrevisionen, som i juni i år inledde en granskning av Migrationsverkets upphandling av tillfälliga boenden. Resultatet av riksrevisorn Susanne Ackums undersökning ska redovisas först i april nästa år, men redan nu står det klart att staten föreslår längre avtalstider och större konkurrens i upphandlingsprocesserna. Detta ser också Björn Andrén på Migrationsverket som den enda långsiktigt hållbara vägen framåt.

– Vi måste ju hushålla med skattemedel. Genom att teckna längre avtal minskar vi både riskexponeringen för våra underleverantörer och sänker våra kostnader.

Under tiden som Migrationsverket hanterar den akuta situationen och Riksrevisionen granskar upphandlingarna från de privata bolagen går livet sin gilla gång på Solbacka. Bashar Sahyouni och de andra flyktingarna får tiden att gå med svenskundervisning, fysisk träning och andra aktiviteter. Nyligen byggde han en liten teaterscen inne i den gamla squashhallen och tillsammans med Imad Al Shatti deltar han i ett konstprojekt där Solbackaflyktingarna bygger en 20 gånger 32 meter stor utomhusskulptur föreställande Sveriges flagga.

– Det är vårt sätt att tacka Sverige och invånarna här i trakten för att de har välkomnat oss.

nullnull