Rädda institutioner tänker kortsiktigt

Ja, voffor gör di på dette viset, kan man fråga sig medanspelning på rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter.Det är svårt att förklara varför fondbolagen och de andrainstitutionella ägarna i Astra är på väg att säga ja till enfusion med Zeneca. Det brittiska företaget är ju produkt- ochlönsamhetsmässigt betydligt svagare än Astra.En intressant parallell till det hela är fallet Volvo-Renaultför fem år sedan. Då vågade ägarna, anförda av Fjärde AP-fonden,tillsätta en nomineringskommitté. Initiativet startade denägarrevolt som ledde till att Pehr Gyllenhammar avgick och attden föga genomtänkta affären med Renault gick om intet idecember 1993. Under senare delen av 1990-talet harägarfrågorna, det vill säga att ägarna blandar sig i företagensskötsel om avkastningen är svag, blivit högsta mode. Den ledningsom inte presterar resultat får gå. Bara härom veckan tvingadestill exempel Trelleborgs VD Kjell Nilsson lämna sin post eftermissnöje bland ägarna.

Ingen entusiasm

Men när det gäller Astra-Zeneca har SEB:s fonder, Robur ochMerita Nordbanken sagt ja och de övriga institutionerna verkarluta åt samma håll. Entusiasmen saknas dock helt ochställningstagandena görs baserat på nu tillgänglig information.Resonemanget bland ägarna verkar gå ut på att dennastrukturaffär är den minst dåliga för Astras del. Men allt tyderpå att Astra skulle klara sig bättre på egen hand (seinledningsartikeln i förra numret av Affärsvärlden).Så agerar ägarna mot bättre vetande? Frågan är mer kompliceradän så. Om man jämför institutionernas beteende nu och 1993framträder flera viktiga skillnader. För det första ärägarförhållandena i bolagen annorlunda. I Volvofallet vägde desvenska ägarna mycket tyngre än de gör i Astra i dag, vilketgjorde att de hade större möjligheter att påverka förloppet.Andelen utländska ägare – sådana intar i regel en passiv attitydi ägarstyrningsfrågor – är mycket större i Astra nu än i Volvodå. Enligt Affärsvärldens aktiemarknadsbevakning kontrolleradeutländska placerare 18 procent av rösterna i Volvo 1993.Motsvarande tal för Astra i december 1998 var 38 procent.

Orkar inte

För det andra förvaltas aktieportföljerna mer kortsiktigt i dagän i början av 1990-talet. Konkurrensen mellan förvaltarna harskärpts väsentligt. Det gäller att slå index år från år ochibland också från kvartal till kvartal. Effekten blir dels attförvaltarna springer i flock eftersom de inte vågar avvika frånvarandra; dels att förvaltarna inte orkar engagera sig i enstrid där utgången är osäker. För en professionell förvaltare år1999 ligger det nära till hands att muttra ägarstrider tråkar utmig precis som Gordon Gekko gjorde i 1980-talsfilmen WallStreet.För det tredje – och detta är sannolikt den viktigaste faktorn -hade Gyllenhammar och Renault mycket få vänner i det finansiellaetablissemanget i Stockholm. När institutionerna insåg hur dåligaffären var för Volvos del och började handla därefter var detfå som höll emot. Någon stark och egensinnig ägare fanns inte iVolvo.I Astra-Zenecafallet är läget förstås helt annorlunda. Detresursstarka Investor är förvaltaren framför alla andra iSverige. Hur många förvaltare vågar stå raka i ryggen införInvestorledningen, med Peter Wallenberg, Claes Dahlbäck ochPercy Barnevik?

Inbördeskrig

Inte så många, antagligen. Det beror nog bara i liten mån på dentraditionella svenska avogheten mot konflikter. Viktigare är denalla-känner-alla-mentalitet som är naturlig i en liten nationsaffärsetablissemang. Att ta strid med Investor uppfattas påmånga håll som att starta ett inbördeskrig.Men en del strider är faktiskt värda att tas.

BILDTEXT: Alla springer åt samma håll. Få vågar gå emot strömmen.