Rädda analytikerna!

Det talas om kommande nedskärningar, stålbad och sammanslagningar i finansbranschen. Affärsvolymerna har gått ned och marginalerna är pressade. Enligt Valörs egna beräkningar räcker omsättningen på Stockholmsbörsen bara till för att försörja var tredje firma med nuvarande personalstyrka. Häromveckan var Hagströmer & Qvibergs vd Patrik Enblad ute i pressen och spekulerade över tänkbara nya strategier för sin väldigt mellanstora fondkommissionärsfirma. Hans tankar var ovanligt drastiska till och med för att härstamma från finansmarknaden: Analysavdelningen ska läggas ned. Analytikerna ska flyttas till corporate finance och priset på handlartjänster sänkas.

Valör förfäras av utspelet. Man kan rakt inte avveckla analytikerrollen. Det går bara inte. Finansanalytikerna är en del av västvärldens kulturarv och fyller flera viktiga funktioner.

* För det första. Om finansanalytikerna inte fanns, vilka skulle vi då skylla på när allting går åt helvete? Föreställ dig en värld där man inte kan säga: “Trots att de välbetalda analytikerna var eniga om att bolaget var köpvärt, gick det i konkurs.” Den placerande delen av allmänheten vill välta över ansvaret för sina dåliga placeringar på någon annan. Det råder inget tvivel om att analytiker uppbär en del av sin lön för att vara syndabockar.

* För det andra. Analytiker är oerhört duktiga på att snabbt förmedla ett företags budskap ut till dess ägarkrets. Utanför analytikerkårens samlade kontaktnät finns inga personer som påverkar börskurserna i någon nämnvärd utsträckning. Analytikerna accepterar saklöst bolagens information i form av så kallad guidance och förmedlar den utan större eget förädlingsarbete vidare till sin kundkrets. Att sparka på analytikerna på grund av detta är lika dumt som att kritisera elektricitet för att den följer minsta motståndets lag.

* För det tredje. Analytiker är skickligare än många journalister och copywriters på att hetsa placerarna att placera i bolag som är på väg till börsen. Och de är mycket enklare för uppdragsgivaren att hantera. Journalister har ibland någon sorts journalistisk integritet som försvårar budskapsöverföringen från bolag till placerare. Copywriters är i regel ekonomiskt okunniga personer med stor förkärlek för sina egna “darlings” i formuleringsväg. Med analytiker är allting mycket mer okomplicerat, om än dyrare. Säg åt dem vad de ska skriva, och vilken kurs de ska komma fram till, så gör de det. Visst skulle de kunna göra sådant även utifrån en plats på corporate finance-avdelningen. Men försäljningsarbetet blir naturligtvis inte lika effektivt, eftersom de därifrån inte har samma möjligheter till tät kontakt med förvaltarna. Att överföra analytikerna till corporate finance-avdelningen skulle alltså paradoxalt nog försämra små bolags möjligheter att finansiera sig.

* För det fjärde. Vad skulle analytikerna ta sig till om de inte fick fylla sin funktion? Se dig omkring bland dem. De är inte vackra. De saknar ofta social talang. Men de är ofta väldigt, väldigt smarta. De är, kort sagt, nördarna du glömt att du hade som klasskamrater på gymnasiet. Om de inte satt inlåsta åttio timmar i veckan hos fondkommissionärerna skulle de bli sektledare, massmördare och haverister av allehanda slag. De egenskaper som utmärker en god analytiker lär nämligen också förekomma i rikt mått hos dem som är intagna på våra psykvårdsinrättningar. Valör har hört talas om undersökningar som kommit fram till just detta samband. Det är, kort sagt, värt några miljoner per skalle att ha analytikerna bakom gyllene galler.

Nästa gång du träffar din analytiker, ge honom eller henne en stor, varm kram. (Rynka inte på näsan åt lukten av svettig yllekostym/dräkt och flygplatsgate, den är när allt kommer omkring naturlig.) Förklara hur mycket du tycker om din analytiker och hur gärna du vill att han eller hon ska fortsätta i sitt gebit.

Ty alternativen är värre.