Pumpar bubblan båda två

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven avgav ett vallöfte i sitt tal den 1 maj. Om oppositionen vinner regeringsmakten i höst, vilket mycket talar för, vill han tillföra den statliga banken SBAB 3 miljarder kronor i nytt kapital. Syftet är att höja bolåneinstitutets utlåningskapacitet och därigenom öka bostadsbyggandet med omkring 20 000 hyreslägenheter under en femårsperiod. På så vis klämmer man åt två valflugor i samma smäll, lyder resonemanget; bostadsbristen minskar samtidigt som konjunkturen och arbetsmarknaden stimuleras.

Löfvens förslag drog omedel­bart på sig hård eld från Alliansen. Kritikerna påpekar att Socialdemokraterna vill sätta marknadskrafterna ur spel och att det leder till ännu större obalanser på bostadsmarknaden, att det låga bostadsbyggandet har andra orsaker än brist på billiga krediter, samt att de extra miljarderna sannolikt skulle leda till högre löner i byggsektorn och större vinster för byggbolagen snarare än till fler bostäder. Allt detta är riktigt i och för sig, ändå avstod regeringstrupperna från att avlossa den viktigare och mer principiella invändningen, nämligen att Löfven vill ösa skattebetalarnas miljarder över ett problem för att visa handlingskraft och värva röster, men utan att bry sig om den förda politikens effekter.

Hela SBAB-idén bär alltså den politiska spinnproduktens främsta kännemärke och skälet till att allianspolitikerna finkänsligt avstår från att påpeka just det kan möjligen vara att de är lika goda kålsupare. Hela den svenska bostads- och fastighetspolitiken utmärks nämligen av en osedvanligt utbredd populism med två tydliga konsekvenser och en möjlig framtida följd: Det byggs för få bostäder givet efterfrågan och bostadspriserna skenar, vilket kan resultera i en bobubbla som spricker.

Men en politiker – eller ett parti – som på allvar ville åtgärda bostadsbristen skulle ta till helt andra verktyg än stimulanser, nämligen:

• Återinför fastighetsskatten och sänk i stället reavinstskatten kraftigt vid försäljning av bostäder. Det skulle öka rörligheten på bostadsmarknaden och ge incitament exempelvis åt par med utflugna barn att byta till mindre i stället för att bo kvar. Därmed skulle bostadsbeståndet utnyttjas mer effektivt och behovet av nybyggen minska. En och annan pensionerad fiskare på Marstrand skulle kanske tvingas att flytta, å andra sidan skulle detta fåtal disponera fler miljoner på bankkontot än de kunnat drömma om.

• En fastighetsskatt som erläggs årligen i stället för en som skjuts fram till en eventuell försäljning innebär också att den årliga boendekostnaden ökar. Det har en återhållande effekt på bostadspriserna och kan bidra till att stävja en bubbla.

• Gör den nya fastighetsskatten kommunal i stället för statlig. Då fick kommunerna incitament att göra sig mer attraktiva för nybyggnation. Det vore också en fördel för kommuner längs kusterna och i fjällen med en stor andel fritidshus som de i dag inte får intäkter från.

• Avskaffa hyresregleringen. Det skulle medföra ökade skillnader i boendekostnad mellan storstadsområdenas mest attraktiva områden och de mindre attraktiva. Det skulle också innebära höjda hyror i områden där trycket är som störst, vilket i sin tur skulle leda till minskad efterfrågan på bostäder där. Till exempel skull ensamma Östermalmsdamer i stora våningar få ett incitament att flytta till något mindre. Svenskarna ligger i världstoppen när det gäller boyta per invånare och en viss förtätning behöver inte bli så smärtsam.

• Marknadshyror skulle även göra det kostnadsneutralt att bo i hyresrätt jämfört med bostadsrätt (men med hänsyn till att hyresgästen måste betala en premie för att värden står ränte- och prisrisken). Detta skulle sannolikt också ha en återhållande effekt på bostadsrättspriserna och därmed bidra till att stävja bostadspriserna.

• En bonuseffekt av en slopad hyresreglering vore att det blir mindre förmånligt att omvandla hyresrätter till bostadsrätter. Det innebär i sin tur slutet för den enorma förmögenhetsöverföring som nu sker från skattebetalarna till utvalda hyresgäster i allmännyttan varje gång en fastighet ombildas.

Här finns alltså ett par politiska grepp som snabbt skulle effektivisera bostadsmarknaden och minska bubbelrisken. Självklart finns också starka särintressen som motsätter sig båda. Men det vore befriande om en rikspolitiker av Stefan Löfvens eller Anders Borgs kaliber någon gång kunde visa prov på gammaldags politiskt ledarskap i stället för att ängsligt begrava huvudet i stimulans- och skattehöjarlådan.