Professorn: Om inte H2GS kommer nära malmen är projektet dödfött

Närheten till järnmalm beskrevs som en förutsättning när Harald Mix riskkapitalbolag Altor aviserade att H2 Green Steel, H2GS, planerade för etablering i Boden.

Sedan dag ett har det dock funnits frågetecken kring om LKAB kan leverera järnmalm till H2GS kommande stålverk. I sin miljötillståndsansökan skriver H2GS att järnmalmspelletsen ska anlända med tåg till Boden från Malmberget.

Det har väckt stor ilska inom LKAB, enligt källor till Di. Något avtal finns inte och LKAB ska ha påpekat för H2GS vid flera tillfällen att bolaget inte kommer kunna leverera järnmalm. H2GS säger nu att man ska göra en korrigering till domstolen, och ersätta ”Malmberget” med ”Malmfälten” i ansökan, men är fortfarande fåordiga kring järnmalmsfrågan.

Den har dock avgörande betydelse, menar Magnus Henrekson, som är professor i nationalekonomi och senior forskare vid IFN.

”Om H2GS, trots etablering i Boden, inte kommer nära malmen så verkar det dödfött hela projektet”, säger han till Affärsvärlden.

Malmkroppens livslängd

En flaskhals är den hårt belastade Malmbanan, men där de flesta investeringarna enligt Trafikverkets förslag till långsiktig plan beräknas göras först 2026–2029. Det är flera år efter 2024, då H2GS tänker att verksamheten ska vara igång. Magnus Henrekson ser dock fler frågetecken redan innan malmtågen lastas.

”Ytterligare en fråga är malmkroppen i Kiruna: hur länge räcker den? Kommer den ens räcka hela den ekonomiska livslängden för de här två projekten? Det är också en osäkerhetsfaktor som jag tycker ledningarna borde pressas på. Det är väldigt lång tid in i framtiden som till exempel Hybrit-investeringen ska vara fullt utbyggd.”

Svårt att nå lönsamhet

En lösning skulle vara att skeppa järnmalm via Narvik till hamnen i Luleå. Enligt Di:s källor är det dock inte något realistiskt alternativ vare sig ekonomiskt eller miljömässigt. Magnus Henrekson har också svårt att se det som ett alternativ.

”Om järnmalmen bryts i Brasilien eller Australien, hade det då inte varit mer rationellt att sätta upp produktionen där? Om det ändå ska produceras med vindkraft så blåser det antagligen rätt bra även i Brasilien.”

Henrekson menar att elförsörjningen också återstår som ett stort frågetecken. Elbehovet för båda projekten är uppe i 80 terawattimmar vilket är mer än hälften av Sveriges elförbrukning, och elpriset får stor betydelse för lönsamheten.

”Om det ska vara osubventionerad vindkraftsel som ska göras om till vätgas kan det bli svårt att få ihop kalkylen. För havsbaserad vindkraft, som de tänker sig i rätt stor omfattning, vet vi av erfarenhet att det kan bli ett rätt högt pris på den elen. Kanske en krona per kilowattimme, visar brittiska erfarenheter. Med ett sådant elpris tror jag det blir svårt att nå lönsamhet.”

Magnus Henrekson är styrelseledamot i Stiftelsen Affärsvärlden.