Private equity: Att ordna nya börsbolag

iskkapitalbolagen utvecklades ur en rörelse som tidigare kal-lades MBO (management buy out) eller LBO (leveraged buy out)  där finansiärer hjälpte företagsledare eller dotterbolagschefer att ta över sina företag i egen regi. Motiveringen var det som kallades ”frihetsfaktorn”, det vill säga att företagsledaren skulle anstränga sig hårdare när han själv hade chansen att lösa ut sitt företag med de vinster en rationalisering skapade. I Sverige är verkstadsföretaget Gunnebos utköp år 1988 ett sådant exempel.

Private equity blev en vidareutveckling av detta och de gamla bortglömda emissionsbolagen. Målet med varje utköp var en framtida börsintroduktion, och en hel rad delägare inklusive ledningen var via en fond med och delade. 

Både säljare och nya investerare kunde vara med i relativt småskaliga projekt utan att behöva styra dem. Riskkapitalisten tog över ägaransvaret på entreprenad och delade det med en företagsledning  som tecknade ordentliga optionsprogram. Alla drevs av samma intresse, att åstadkomma ett så stort introduktionsvärde som möjligt. 

Riskapitalisten var delvis inne på konsultarvode och riskerade därmed inte att bli helt lottlös om ett stort projekt havererade. De stora fonderna stod ofta för den största  finansiella risken. Standardmodellen, utvecklad i USA, brukade  stipulera att riskkapitalisten fick en femtedel av den realisationsvinst som översteg en förväntad ”normalavkastning”.

Det fanns många olika faktorer i Sverige som innebar att riskkapitalbolagen fick ett starkt genombrott, en tidig renodling där företagsledare som Sören Gyll och Mikael Lilius gick hårt fram i gamla strukturer. Gyll skickade ut ett stort antal företag ur den gamla Statsföretagsgruppen (Procordia) och började sedan  renodla Volvo. Lilius skiftade  på samma sätt ut KF:s gamla industriella arv från Albin Johanssons dagar och fortsatte med realisationen av bolagen  i gamle Marcus Wallenbergs utvecklingsbolag Incentive.

Snart sagt vartenda projekt kunde börsintroduceras eller säljas vidare med stora realisationsvinster i det börsklimat som uppstod. 

Säljarna blev nog litet snopna men ändå inte missnöjda eftersom de oftast var kvar som minoritetsägare. Fritidsresegruppen inbringade en stor realisationsvinst när den såldes till brittiska Thompson år 1997 för 3,3 miljarder kronor och KF satt kvar med 38 procent.

Rikast av privata riskkapitalister blev i första fasen Industri Kapitals Björn Savén och hans båda kompanjoner Harald Mix och Kim Wahl. De tjänade många miljarder i realisationsvinster åt säljare och åt de företag och fonder som investerade cirka 10 miljarder kronor i deras fonder. 

Gruppen i Nordic Capital kring Robert Andreen hade fonder som var ungefär hälften så stora  och lika spektakulärt framgångsrika. Från början var de tjänstemän i en fond som ägdes av Skandia och när de successivt kom in i riskkapitalmarknaden blev det på knappare villkor.

Wallenbergsfären drog tillsammans med amerikanska AEA redan år 1994 i gång  EQT under ledning av tidigare Investormedarbetaren Conni Jonsson. Ratosfamiljen Söderberg lät sin nye vd från 1997, Arne Karlsson, ge sig in i den nygamla branschen med spektakulärt resultat, i den första fasen. 

Företagsledare som anställdes som vd:ar  i riskkapitalägda bolag eller blev med i deras styrelsenätverk lärde sig att de inte bara slapp kvartalsrapporter utan också att de hade chansen att bli riktigt rika. Därför tvingades andra företag att höja sina ersättningar kraftigt. 

Modellen omstrukturerade stora delar av svenskt näringsliv och firmorna drog sedan vidare till Tyskland och andra marknader som behövde städa upp.

De nya fondägarna avskydde konglomerat och gillade vad de såg. Riskspridning var ju deras egen affärsidé, den de sålde till sina sparkunder. Dei blandade renodlade verksamheter i sina aktieportföljer efter matematiska modeller som gjorde att riskerna tog ut varandra, så var idén. Och riskkapitalfonder var ett intressant komplement till aktieplaceringar för att komma åt slumrande värden utanför börseerna.