PRISENA OCH FÖRETAGEN: Inköpschefen tar makten

Låt oss säga att du är nyutexaminerad civilekonom och granskarplatsannonserna. Var vill du helst jobba? Med marknadsföring,affärsutveckling, redovisning, produktion eller inköp? Framtills nyligen hade nog svaret varit rätt givet. Marknad ochförsäljning var de områden som erbjöd den snabbaste vägen tilltoppen. Och de var dessutom, och är fortfarande, mestglamourbetonade.

Marknadssidans särställning är motiverad i en inflationsekonomi.Det är förklarligt. Åtminstone i teorin brukar företag somopererar i en miljö med högt pristryck finna att de får högreavkastning om de lägger ned extrainsatser på försäljningen än ommotsvarande resurser satsas på kostnaderna.

Varför då? Jo, när priserna hela tiden stiger, innebär tillexempel en alltför stor prishöjning normalt inte något störreproblem för det säljande företaget. Kunden håller sig inte bortasärskilt länge. Allt som krävs är att leverantören väntar litetför att den allmänna prisnivån skall komma ifatt. Om inte hellerdetta går, får marknads- och reklamavdelningarna lägga ned litetmer energi, vilket i de flesta fall leder till att varorna blirsålda. I en inflationsekonomi är ju konsumenterna sällan såpriskänsliga.

Med stabila priser blir däremot uppgiften en helt annan. Denförknippas för många med ett namn som man inte glömmer i förstataget: doktor José Ignacio Lopez de Arriortua, i början av 1990–talet legendarisk inköpsdirektör vid General Motors. Han revupp pågående inköpsavtal, hetsade komponenttillverkare motvarandra och genomdrev hänsynslösa prissänkningar. Metodernauppfattades på sin tid som överdrivna och kortsiktiga (ävenunderleverantörer måste ju leva). I efterhand har dock allt flerstorföretag tagit efter hans filosofi, om än med vissajusteringar. L pez bana slutade snöpligt med en utdragenrättsprocess, sedan han köpts över till Volkswagen och dåsannolikt smusslat med sig konfidentiella GM-dokument. Men dåhade L pez redan satt sin prägel på både GM, Detroit och en stordel av den internationella tillverkningsindustrin. Under 1990–talet har bolag runtom i världen målmedvetet ägnat sig åt attminska det kapital som binds i produktionen genom att göraflödena så effektiva som möjligt. Resultatet har blivit markantökad produktivitet (i svensk industri har volymerna blivitstörre medan personalstyrkan minskat med 20 procent).

Till stor del beror detta just på ändrade inköpsstrategier, sominnebär att man använder färre och ofta också utländskaleverantörer. Dessa bolag kvalitetscertifieras, integreras iverksamheten och inspektioner av inkommande gods avskaffas. Ärdå detta en modefluga? Nej, knappast. Inköpsavdelningarna får enallt viktigare roll, vilket bland annat märks i att derassvenska intresseförening, Organisationen för Inköp och Logistik,idag har 3.000 personer som medlemmar, en ökning med 50 procentsedan 1993. Det märks också i uppmärksamheten kring det nyainköpschefsindex, ICI, som Sparbanken lanserade 1995. Det finnsingenting som tyder på att inköpsenheterna skulle förlora denmaktställning de har i dag. Visserligen går vi in i en starkarekonjunkturfas, ett läge som förr i tiden brukade innebära attbolagen släppte litet på greppet om kostnaderna. Men den härgången väntar ingen höginflationsekonomi om hörnet. Även omtiderna blir bättre förblir kostnadskontroll en absolut centralfunktion i de flesta företag.

BILDTEXT: José Ignacia Lopez har med sin hårdföra stil bildatskola för inköpschefer.