Politisk teater

När den här texten skrivs vet jag inte hur nästa svenska regeringskonstellation kommer att se ut. Valet är visserligen överståndet, och Fredrik Reinfeldt har avgått som statsminister, men det råder fortfarande stor osäkerhet om hur en regering ska få ett ­stabilt parlamentariskt underlag.

Under valkvällen och de efterföljande två dagarna fick jag många gånger frågor från journalister om hur valets utgång kommer att påverka marknaden. Mina svar var genomgående en stor besvikelse. Ja, mitt svar var alltså inte att själva valresultatet var en besvikelse, utan det var journalisternas illa dolda omdöme om mitt svar som uppenbarligen var en stor skuffelse.

Det är nämligen så här. Modern journalistik präglas i hög grad av en konfliktberoende dramaturgi. Det är särskilt fallet när det gäller politik, som ju till sin natur fångar allt som har med rävspel, svek, löften, intressekonflikter, personkemi och maktutövande att göra. Där kan det finnas dramaturgi och konflikter så det räcker och blir över.

Jag tror att det var denna förväntan om att kunna skriva ännu en rafflande akt i det politiska dramat, där även ”marknaden” träder in i en roll som skurk eller hjälte, som låg bakom besvikelsen hos frågeställarna. När en bankekonom som jag torrt svarar att marknaden faktiskt inte reagerar särskilt mycket på valresultatet, så bidrar man inte mycket till att göra manuset mer intressant. Men det råkar vara sant, och det är faktiskt ett gott betyg till Sverige som land.

Jag skulle vilja hävda att politikens naturliga egenskaper som nyhetsdramaturgiskt attraktiv har fått en något vilseledande effekt på såväl journalister som allmänhet. Jag anser nämligen att det som regel inte är så mycket politikernas fel när ekonomin försämras, och inte heller så mycket politikernas förtjänst när ekonomin förbättras, som såväl politiker själva som den tredje statsmakten ofta gör gällande. Politikens betydelse i sammanhanget är helt enkelt tämligen överdriven. Åtminstone i ett institutionellt stabilt land med en öppen exportberoende ekonomi som Sverige.

I ett sådant land är inte ekonomisk utveckling något som politiker styr. Snarare är ekonomisk utveckling något som politiker har att hantera. Däri ligger en mycket stor skillnad, och de senaste åtta åren innehåller många exempel på det.

Ta till exempel arbetsmarknadens utveckling. Antalet sysselsatta ökade mellan augusti 2006 och augusti 2014 med ungefär 350 000, men samtidigt ökade den arbetsföra befolkningen med cirka 205 000 personer. Det var alltså en ganska bra utveckling, men inte fullt så bra som sysselsättningsuppgången antydde. Arbetslösheten har dock ökat de senaste åtta åren då den ligger drygt 1 procentenhet högre än vid regeringsskiftet 2006.

Men frågan är vad politikerna kunde ha gjort annorlunda för att minska arbetslösheten? Faktum är nämligen att hela nettouppgången i antalet arbetslösa kan hänföras till den svenska industrisektorn. Det som ligger bakom den ökade arbetslösheten är alltså det kraftiga fallet i utlandets efter­frågan på svenska export­produkter, och det är förstås något som en svensk politiker oavsett partifärg inte kan göra mycket åt. Dessutom ligger ansvaret för stabiliseringspolitik i Sverige huvud­sakligen på den politiskt oberoende Riksbanken.

För dem som ser svensk partipolitik som en möjlighet att styra landets ekonomi och lägga verkligheten till rätta är detta en ganska nedslående bild. Utopiska föreställningar om politikens möjligheter, sitt eget partis förträffliga förmåga och motståndarnas illvilliga vanskötsel får nog läggas åt sidan. I stället ska vi vara glada för den förhandlings- och lösningsinriktade inställning som ofta präglar svensk politik när det krisar, och troligen får tas fram igen. Det är en stor styrka. Faktiskt är det den svenska egenskapen som till stor del neutraliserat förekomsten av marknadsreaktioner och som gjort Sverige till ett tryggt land att investera i.

Det är, med andra ord, mer långtidsutredning än Shakespeare över svensk politik. Och det är bra så.

Mer socialt accepterat

Debatten kring hur SD kunde få 13 procent av rösterna har börjat. En ofta upprepad synpunkt är att valresultatet inte ska tolkas som att en stor del av svenska folket plötsligt blivit avogt inställd till invandring. Jag tror att det påståendet kan stämma, men jag är mer osäker på dess korrekta tolkning. Betyder det att 13 procent av svenska folket inte plötsligt blivit invandrarfientliga, eller betyder det att 13 procent av folket inte plötsligt blivit invandrarfientliga? Det är möjligt att rösterna på SD var en slags missnöjesyttring mot politik i största allmänhet. Det är tyvärr också möjligt att folk är ungefär lika invandrarfientliga som alltid, men att en röst på SD blivit mer socialt accepterad. Bara en tanke.