Politiken är livsfarlig

Financial Times är en förträfflig tidning. Vill man veta vad som verkligen hänt är den ensam bland femton rikstäckande brittiska blad om att vara pålitlig. Folk som jobbar med pengar har inte råd att bli underhållna på nyhetsplats.

Men även solen har fläckar. I en lång, grundlig serie om kapitalismens kris har tunga skribenter i FT gett tvetydiga svar på fel fråga.

Kapitalismen har ju inga problem. Den har aldrig lovat annat än vilda humörsvängningar, kreativ förstörelse av näringslivet, ackumulering av flyktiga rikedomar och – över tid – ekonomisk tillväxt. Kriserna gäller politiken.

Demokratin är i kris på riskabelt många plan samtidigt. Nästan överallt, från Grekland till Frankrike till USA, verkar den frambringa allt mera ansvarslösa lagstiftare och ledare – ända tills den ställs under marknadens förmyndarskap.

Politiken liknar marknadsföringen, så som den beskrevs i författaren Sven Lindqvists vänsterklassiker Reklamen är livsfarlig från 1957:

”Före världskriget kunde man ännu få folk att köpa genom att ge sakskäl; nu går det bara med lockorden förbluffande, ny, snabb, lätt, billig. Varför? Jo, folk slutade upp att reagera förnuftigt… Reklamens oförnuft skulle alltså inte bero på reklamens syfte utan på publikens oförnuft. Det är en monumental förolämpning med tanke på hur mycket tarvlig dumhet reklamen innehåller.”

Byt ut ordet ”reklamen” i detta stycke mot ”politiken”, och man får den medie­drivna demokratin i ett nötskal. Metoderna att tillfredsställa väljarnas önskemål förfinas oavbrutet, konkurrensen hårdnar, men precis som på den brittiska tidningsmarknaden leder det till fördumning i stället för kvalitet.

Sven Lindqvist ställde den upplysta politiken mot den irrationella marknadsföringen. Ett halvt sekel senare kan man konstatera att det blev tvärtom. Marknadsekonomin har – finanskriser till trots – gjort ett segertåg över världen samtidigt som demokratin fått drag av voodoo och regndans.

Skuldkrisen beror på en keynesianism till hälften. Politikerna stimulerar gärna i lågkonjunktur, men utan motsvarande överskott i högkonjunktur. Det är vådan av ”obegränsat majoritetsvälde” som finansgurun Björn Wahlroos konstaterar i sin nya bok.

Trots att folkvalda spenderar pengar som druckna sjömän har de inte lyckats motverka kunskapsekonomins växande klyftor. Rikedomarna samlas på allt färre händer, vilket undergräver både kapitalismens och demokratins legitimitet.

Lösningen är till synes motsägelsefull. Å ena sidan behövs mer expertstyre – som de blocköverskridande reformerna under Sveriges 1990-talskris eller i Mario Montis Italien – å andra sidan behövs bättre förankring.

Folk måste känna att de påverkar färdriktningen. Vi vill ju gärna tro att Sverige är ett föredöme i världen, och i det här avseendet stämmer det verkligen.

Vid två tillfällen, på 1930-talet och 1990-talet, har svenska politiker tagit sig i kragen, samarbetat och levererat krislösningar som gett oss tryggare, rikare liv.

Dagens krisländer är i desperat behov av en sådan reformsinnad, social demokrati. Den nyliberala utopin om att marknaden sköter sig själv är lika död som den socialistiska utopin om att marknaden kan förbjudas.

Det demokratiska kruxet är förstås att sydeuropéerna inte vill vara svenskar eller tyskar. De vill vara sig själva.

Här finns den enkla förklaringen till att EMU kommer att spricka. Till det ber jag att få återkomma.