Plasttofflan vår främsta resurs

Ni vet hur det är när man kliver in i en svensk folktandvårdslokal. Det luktar ­kliniskt rent och den höga hygienambitionen stirrar en i ansiktet när man sänker blicken mot korgen som står i tamburen. Den är fylld med små blå påsar med resår som ska träs över dina sannolikt oacceptabelt solkiga skor.

De där små resårpåsarna kanske kan te sig löjliga för många, men de representerar för mig något av det bästa med Sverige. Sådana påsar kan bara finnas i en kultur där pragmatiska lösningar har en upphöjd status. Det är opraktiskt med leriga golv, och det är praktiskt att alla har på sig något som ser ut som stora mystofflor i plast, när de tassar runt i offentliga institutioner. Så det gör vi utan knot, inte minst för att slippa sticka ut och skapa onödiga konflikter med de som faktiskt hjälper till att hålla rent. Där har vi en tyst men effektiv konsensusmentalitet i praktiken.

Häromdagen publicerade en av landets största tidningar en nyhet om en sjukfrånvaroskandal i den svenska regeringen. Nyheten fick stort genomslag, och ganska snart var såväl radio som tv-­kanaler fyllda med rapporter om upptäckten.

Skandalen bestod i att landets ministrar, enligt tidningen, inte gjort korrekta anmälningar av sjukfrånvaro, och att det gett upphov till stor orättvisa. Den väljarboskap som lyft ministrarna till deras upphöjda samhällsposition kommer ju minsann inte ostraffat undan en sjukdag från jobbet.

Inledningsvis reagerade jag på samma sätt som jag tror att många andra gjorde med arbeten där man snarare mäter resultat än tid på jobbet. Vad är det för trams? Är man minister – statsminister rentav – gäller väl rimligtvis andra regler än för människor med nio till fem-jobb och kollektivavtal. Statsminister är man dygnet runt, veckan runt, året runt. Det är inget man får övertidsersättning, OB-tillägg eller resetraktamenten för.

Men efter lite eftertanke började jag faktiskt känna viss nationell stolthet över att det överhuvudtaget blev en stor nyhet. För det säger något viktigt om folkets syn på vikten av en oförvitlig statsförvaltning. Politisk korruption, även om sådan naturligtvis finns, möts inte med luttrade ryckta axlar. I stället blir det ­nationella sensationer varje gång det uppdagas att en kommunalpolitiker druckit en öl för mycket på skattebetalarnas bekostnad.

Detta, kära läsare, ska vi vara mycket stolta över. Det råder nämligen ganska stor enighet bland ekonomer och statsvetare att den absolut viktigaste förutsättningen för ett framgångsrikt samhälle är stabila, välfungerande offentliga institutioner.

Ofta hör man att det är konstigt att u-länder med stora naturresurser är så fattiga. Det är ju ett rikt land, hävdas det. Men sanningen är den att den viktigaste resursen för att göra ett land rikt inte består av materiella råvaror. Den består i att medborgare har tillit till de offentliga institutionerna, och att de offentliga institutionerna gör sig förtjänta av den tilliten. Det är först då som den mänskliga kreativiteten och strävsamheten kan få fullt utlopp och bygga ett land rikt.

Svenskars lösningsorienterade inställning, vår strävan efter konsensus snarare än konflikter, en effektiv byråkrati och låg tolerans för korruption är de största tillgångarna vi har.

Skog och järn är bra, men de blå påsarna med resår är en ännu större resurs. Tänk på det nästa gång ni smyger runt med ­mystofflorna i mjukplast.