Pirres pojkar

På en naturskön udde på Värmdölandet, någon sjömil från Strömma kanal i Stockholms skärgård ligger Breviks gård. Ägorna har anor till 1500-talet och har disponerats av stormän, kammarherrar och aristokrater. Byggnaderna har däremot en betydligt kortare historia. Gården brändes först av danskarna, byggdes upp för att brännas ned av ryssarna, byggdes upp igen, men revs av nya ägare som föredrog modernare stilar. Och så har det hållit på.

Dagens huvudbyggnad är inte ens 25 år gammal. År 1990 köpte familjen Wallenberg fastigheten av Stockholms stad för 8 miljoner kronor. Peter “Pirre” Wallenberg gjorde som företrädarna: rev och byggde nytt. För 40 miljoner kronor.

– Jag är glad över att kåkarna revs för det var oppruttet alltihop. Rena maskboet! sa Värmdö byggnadsnämnds ordförande P-O Larsson (C) till Expressen i samband med att bygget var klart.

Där, på denna uråldriga gård, i ett hem han själv låtit bygga, avled Peter Wallenberg natten till måndagen den 19 januari i år. Han var då 88 år gammal och hade formellt och informellt lett familjeimperiet sedan 13 september 1982, den dag då hans egen far Marcus “Dodde” Wallenberg gick bort. Bortsett från de tre senaste dagarna, bara.

Om det var första gången på länge eller första gången någonsin, går att diskutera. Den mycket positiva mediebild som har spridits av Peter Wallenberg efter bortgången är ovanlig och förgicks snarast av en flerårig tystnad. Innan dess kretsade rapportering vanligen kring hans generösa pensionsavtal med Investor (där han aldrig var anställd), klumpiga uttalanden om “svartingar” och hans inblandning i skandalen som gjorde att Percy Barnevik tvingades bort från ordförandeposten i Investor. Folkkär var han aldrig.

Men de absolut sista dagarna före sin död fick faktiskt Peter Wallenberg lite positiv press, något han alltså inte var bortskämd med. “Nestorn i svenskt näringsliv kliver åt sidan till symbolisk roll” löd en rubrik i Svenska Dagbladet fredagen den 16 januari. “Nu var det längesedan det blåste om Wallenbergarna, som på de flesta plan utstrålar harmoni och ordning – i slående kontrast till deras eviga rival och lillebror Handelsbanksfären”, skrev Dagens Industri på ledarplats.

Dagen före, på torsdagen, hade Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, KAW, meddelat att “Peter Wallenberg Sr” lämnade över ordförandeposten till yngsta barnet, “Peter Wallenberg Jr”.

– Det är rätt tidpunkt för mig att lämna över till Peter Jr och jag är tacksam över att femte generationen av vår familj tar vid i det arbete som våra förfäder grundlagt genom att arbeta i företagsamhetens tjänst och engagera sig i stiftelser dit betydande kapital donerats, sa Pirre Wallenberg i ett uttalande i pressreleasen.

Han var den första av Wallenbergarnas överhuvuden som inte hade dött på sin post som ordförande i KAW.

– Ta fram giljotin, nu har jag gjort mitt, ska han skämtsamt ha sagt till vänner och familj.

Enligt samstämmiga uppgifter till Affärsvärlden var Peter Wallenberg helt klar i huvudet fram till absoluta slutet. Även om det var många år sedan han rökte fem paket cigaretter om dagen, var det värre med lekamen. Med ålderns rätt började kroppen ge vika. Senaste vintern hade varit tuff, som för många äldre. Även om han mådde betydligt bättre under sommaren och hösten så stod klart för Pierre Wallenberg och dem runt omkring honom att tiden var utmätt. Under hela det sista året drogs planen upp för hur Wallenbergsfären skulle se ut efter hans frånfälle. Ett viktigt steg var överlämnandet av det symboliskt tunga ordförandeskapet i “Kå-a-dubbelve” till sonen Poker.

Det var således en svårt sjuk Peter Wallenberg som den där fredagen för en dryg månad sedan visades de positiva tidningsartiklarna om något han åstadkommit. Flera som Affärsvärlden har talat med spekulerar kring huruvida först själva överlämnandet av den sista makten och sedan det goda mottagandet gjorde att han släppte taget. “Det var som att vrida om en nyckel”, som en källa beskriver saken. Han blev snabbt sämre under lördagen och söndagen. På natten dog han.

Maktskiftet i KAW var varken det första eller sista steget i planen. Tidigare hade strukturen i stiftelserna ändrats, mer om det nedan. Och mindre än tio dagar efter patriarkens borgång annonserades att Poker Wallenberg lämnar Investors styrelse. Samtidigt lämnar Börje Ekholm vd-stolen i investmentbolaget efter tio år.

– Det hade skett på samma vis om Pierre varit död i ett halvår eller om han fortsatt leva i tio år till, som en person uttrycker saken.

***

Det finns föreställning att Wallenbergsfären består av två delar: stiftelserna och börsnoterade Investor. Det är inte helt korrekt. Familjens makt – i betydelsen inflytande över näringslivet – bygger helt och hållet på stiftelserna. Dessa äger i sin tur bland annat Investor.

I särklass störst är den snart hundraåriga Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, med en förmögenhet på omkring 60 miljarder kronor. KAW är alltså toppen i den pyramid som kontrollerar Sveriges i särklass mäktigaste näringslivsgrupp.

Överskottet går till att “främja vetenskaplig forskning och undervisnings- eller studieverksamhet av landsgagnelig innebörd”, som det står skrivet i statuterna från 1917 (en del donationer ligger dock i gränszonen, som 10 miljoner kronor till Uppenbarelsekyrkans gravkor, fast å andra sidan byggdes den av K A Wallenberg och han och hustrun Alice är begravda där). Det är stora pengar. År 2013 delades 1,4 miljarder kronor ut och betydelsen för svensk forskning kan knappast överskattas.

Om pengarna skänks bort så stannar däremot makten i familjen. KAW äger 42 procent av rösterna i Investor och knappt 20 procent av kapitalet. Investmentbolaget äger i sin tur kontrollposter i ett dussintal av Sveriges största börsbolag, plus ett antal onoterade.

Det är alltså KAW:s styrelse som indirekt har sista ordet i hur några av Sveriges viktigaste bolag ska ledas och av vilka. Och bestämmer i KAW gör familjen Wallenberg. Klantar ingen till det rejält, så lär det förbli så under oöverskådlig tid. Styrelsen utser nämligen sig själv, som det står i statuterna:

“Stiftelsen förvaltas och företräds av en styrelse, som har sitt säte i Stockholm och består av minst fyra och högst tio svenska män [sic]. En av styrelseledamöterna utses av Stiftelsens huvudmän. I övrigt äger styrelse att vid behov själv utse en ny ledamot.”

I KAW:s styrelse sitter nu Peter Wallenbergs bägge söner Jacob och Poker samt och deras kusin Marcus “Husky” Wallenberg och dennes syster Caroline Ankarcrona (det där med svenska män tolkas uppenbarligen inte så bokstavligt längre). Efter Pirres bortgång står en stol tom. Enligt uppgift till Affärsvärlden kommer posten besättas av ytterligare en Wallenbergare inom den närmsta tiden.

Med fem familjemedlemmar i styrelsen, varav en är ordförande, är familjens makt ointaglig. Styrelseordföranden har utslagsröst och det får ju vara max tio ledamöter i styrelsen. Vem denna femte familjeledamot kan bli är avancerad Wallenbergkremlologi.

En möjlighet är att någon ur Generation 6, alltså Pirres eller brodern Marcs barnbarn, får den lediga styrelseposten. Jacob Wallenbergs son, som också heter Jacob – kallad “Joppi”, född 1992 – har nämnts som ett framtidsnamn, men är bara 23 år. En annan som nämns är Marcus son Fred, född 1990. Det finns också flera döttrar som visat intresse för familjens affärer, som Jacobs dotter Lovisa, född 1988, som är rekryteringskonsult på sfärbolaget Novare. Men det finns ingen Utvald, ingen påläggskalv i Generation 6 som fostras att ta över. Generationen består i dag av knappt 30 individer. Den äldsta är kring 30 medan den yngsta, Pokers dotter, bara är tre år.

Så det troligaste är att den lediga posten i KAW fylls med ytterligare en kusin ur Generation 5, de som i dag styr familjen. Då finns bara två att välja mellan; det Marcus andra syster Mariana Risberg alternativt Jacobs och Pokers syster Andrea Gandet.

– Hon är tuff nog. Tuff som fan. Hon leder redan ett eget företag, ett litet hotell vid Rivieran, svarade Pirre Wallenberg i en intervju med Expressen år 1996 om dottern Andrea, på frågan om bara söner var tänkbara som familjeimperiets ledare.

Men inga kvinnor ur Generation 5 växte fram som sfärledare och så lär det inte bli nu heller, enligt samstämmiga uppgifter. Styrelseposter i stiftelserna är en sak. Men om det blir kvinnliga Wallenbergare på samma nyckelposter som ledningstrion besitter i dag, så blir det först i nästa generation.

***

Efter Peter Wallenbergs död uppmärksammade tidningen Fokus en till synes obetydlig förändring i förvaltningsstrukturen kring Wallenbergstiftelserna. Stiftelsernas har sedan länge ett förvaltningsbolag som heter FAM. Det omdanas till ett mer oberoende ägarbolag.

FAM ägs av de tre största Wallenbergstiftelserna och där ligger sfärens aktier i SKF och Stora Enso parkerade, liksom hälften av Höganäs, som köptes ut från börsen i fjol, plus en del annat. Tillgångarna är värda knappt 40 miljarder kronor. Det kan jämföras med Investors substansvärde på nära 300 miljarder kronor.

Det betyder i praktiken att familjestiftelserna kontrollerar två investmentbolag: det noterade Investor och det onoterade FAM (se grafik). Utöver detta äger KAW poster i förvarskoncernen Saab respektive storbanken SEB, två bolag där Investor är huvudägare. KAW är också den största ickestatliga ägaren i flygbolaget SAS.

Ett annat sätt att se på saken är att trion som efterträder “Pierres” har fått var sitt tydligt avgränsat furstendöme:

* Jacob Wallenberg är ordförande för Investor med bolag som Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Husqvarna, SEB och Sobi i portföljen, för att nämna några.

* Marcus Walllenberg är ordförande för FAM, som är röstmässigt tyngst i skogskoncernen Stora Enso och rulllagertillverkaren SKF. Han är dessutom ordförande i sfärens bank, SEB.

* Peter Wallenberg Jr är ordförande i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som är både Investors och FAM:s huvudägare. Han lämnar Investors styrelse i samband med bolagsstämman 12 maj i år.

En nyckelroll får “Stiftelsernas investeringskommitté”, ett rådgivande organ som formellt ligger under Wallenberg Foundation. Där sitter gamle Atlas Copco-chefen och trotjänaren Michael Treschow som ordförande. Förutom kusintrion är också Investors mångårige vd Claes Dahlbäck liksom tidigare advokaten Hans Wibom ledamöter. Även om de formella besluten givetvis fattas av bolagens och stiftelsernas styrelser, får kommittén en roll att jämka de tre delarna av sfären som styrs av varsin kusin.

För beslutsgången i sfären har förändrats med Peter Wallenbergs bortgång, det råder det ingen tvekan om. Pirre hade sista ordet. Ensam. Om han motsatte sig något fick han antingen övertalas, eller så blev det inget av. Med tre kardinaler, men ingen påve, är läget annorlunda.

Fast ingen talar i dag om att det skulle finnas en spricka mellan familjens två grenar. På det stora hela har det faktiskt rått borgfred, åtminstone gällande skötseln av företagsimperiet, ända sedan 1970-talet då samgåendet mellan Enskilda banken och Skandinaviska banken klöv klanen. Det hindrar inte att det har funnits olika åsikter, tidvis starka sådana, i enskilda frågor. Pirre Wallenberg ska exempelvis ha motsatt sig försäljningen av Scanias till Volkswagen i det längsta. En annan var den uppdelning av Investor i två noterade bolag som planerades för några år sedan, men stoppades i sista stund.

Finns det någon form av spricka i dag så är det snarare mellan storebror Jacob och lillebror Poker. En källa som känner familjen väl beskriver dem “som hund och katt” och uppger att de ofta råkar i luven på varandra om stort och smått. En annan person som står kusinerna säger dock att de visserligen träter emellanåt, men tonar ner betydelsen av konflikterna för sfärens del.

– De träffas ju ständigt och bjuder varandra på större fester och har inga problem med att umgås. De tycker om varandra i grunden, det är jag säker på. Att de bråkar ibland är vanlig rivalitet två bröder emellan, det påverkar inte hur de sköter sina jobb, säger källan och pekar på att Jacob har arbetat hårt och representerat familjen i decennier, medan Poker har glidit in litet från sidan de senaste åren, efter att ha rattat sportbilar och Grand Hôtel i Stockholm, en småbusiness i sammanhanget.

När bröderna inte kommer överens eller börjar kivas, får kusinen Marcus, som båda uppges ha stort förtroende för, rycka in och medla. Ett annat tecken på att syskonkäbblet inte är värre än att det går att hantera är att alla tre delar rum i sfärens högkvarter på Arsenalsgatan i Stockholm. Det hade de inte behövt göra om stämningen var spänd.

Men självfallet kan det finnas högst realistiska framtidscenarier på sikt, exempelvis vid en djup lågkonjunktur där flera delar av sfären behöver kapitaltillskott samtidigt, där hårda prioriteringar behöver göras. Om då inte kusinerna kan komma överens, ska det lösas inom kommittén.

I Pirres plan finns en tydlig idé om en maktbalans mellan trion. Hur länge han bar den tanken i huvudet är det förstås ingen som vet. När Poker lyftes in i Investors styrelse år 2006 var han redan vice ordförande i KAW. Men även om Pokers position har stärkts under åren betraktades han länge som något av en joker i leken.

– Ingen har förrän på slutet trott riktigt på att de faktiskt är tre, som en källa uttrycker saken.

Minstingen i gänget är alltså sedan en dryg månad i en mening chef över storebrorsan och kusinen. Ordförandeklubban i KAW ger inte bara extra formell makt i form av utslagsröst i styrelsen. Det är också en symboltung post som hittills i historien alltid innehafts av familjens överhuvud. Före pappa Pierre var det farfar Marcus “Dodde” Wallenberg som höll i klubban och innan dess dennes pappa “Häradshövdningen” – som för säkerhets skull också hette Marcus – ända bak till Knut Agathon Wallenberg himself. Man ska alltid skilja på formellt, symboliskt och verkligt inflytande och var Poker befinner sig på den skalan i dag är oklart. Men med tanke på familjens vurm för sina traditioner är det en tung roll Poker har fått. Kanske den tyngsta.

***

Nio dagar efter att Pirre avlidit, den 28 januari, presenterade Investor sin bokslutskommuniké. Denna onsdagsmorgon skickades två pressmeddelanden ut. Vid sidan av de sedvanliga siffrorna över substansvärde, skuldsättningsgrad och förslag till utdelning fanns där två nyheter.

Det ena var att Börje Ekholm lämnar vd-posten efter nästan tio år. Strax före jul hade Ekholm flaggat för Investors styrelse att han ville kliva av. Styrelsen hade diskuterat saken och börjat förbereda för vd-skiftet. Efterträdaren heter Johan Forssell och hade groomats för uppdraget i flera år. Han har länge mer eller mindre öppet presenterats för omvärlden som en framtidsman, värd att hålla ögonen på. Trots sin måttliga ålder, 43 år, har han hunnit arbeta i huset i nästan två decennier och varit ansvarig för kärninvesteringarna under många år. Nu senast hade han “roteras” en vända i Investors vårdkoncern Aleris, för att få lite operativ verklighet i sig. En runda han återvände ifrån så sent som 1 januari.

– Det fanns absolut inga andra kandidater, säger en person med god insyn.

Få höjde alltså på ögonbrynen över namnet på efterträdaren. Däremot höjdes en hel del ögonbryn över att vd:n Börje Ekholm stannar kvar inom Investor. Men i stället för att kliva upp ett steg till rollen som ordförande, klev han ner ett snäpp och blir ett slags autonom divisionschef för onoterade investeringar.

I nya Patricia Industries ska lejonparten av Investors tillgångar vid sidan av börsportföljen ligga, däribland storföretaget Mölnlycke Health Care, men även Aleris, rullstolstillverkaren Permobil, betalningsbolaget Lindorff, mobiloperatören 3, Grand Hôtel samt det som är kvar av riskkapitalbolaget IGC. Bland annat. Det är alltså ingen liten del av Investor som hamnar under Börje Ekholm. Upplägget påminner om Ekholms avbrutna uppdelning av investmentbolaget i början av 2011, den som Pirre lär ha motsatt sig.

Huvudspåret var då att skapa ett bolag för noterade innehav med aktier värda runt 140 miljarder kronor. Det skulle skötas med en liten, billig organisation stil med Industrivärden, som då ansågs renodlat och framgångsrikt på börsen (vilket i detta sammanhang primärt betyder att substansrabatten var lägre än i Investor). Det andra investmentbolaget skulle innehålla tillgångar i onoterade dotterbolag och intressebolag, riskkapitalverksamheten IGC och andelarna i private equity-bolaget EQT. Då med ett sammantaget ett värde på nära 50 miljarder kronor. Bolaget skulle ha högre förvaltningskostnader och större risk, men också ge möjlighet till hög avkastning. Det skulle påminna om Ratos, som också var inne i en gyllene period vid den tiden.

Upplägget med Patricia är alltså nära nog identiskt, med två undantag. 1) Andelarna i EQT stannar i Stor-Investor. 2) Patricia blir inte ett börsbolag, utan ett helägt dotterbolag.

I dag är varken Industrivärden eller Ratos längre några förebilder. Snarare lyfts hybridens fördelar fram, där de två affärsmodellerna balanserar varandra och där de onoterade, helägda innehaven ger Investor välbehövligt kassaflöde. Fast det är oklart varför det som nästan genomfördes år 2011 i dag är otänkbart.

Strax innan pressmeddelandet kablades ut på onsdagsmorgonen kom någon på att bolaget skulle heta just Patricia, fram till dess fanns ett annat arbetsnamn.

– Namnet är hyllning och blinkning till Pirre, säger en person.

Det första Patricia skapades år 1984 av Peter Wallenberg för att köpa ut Volvo ur Atlas Copco och Stora Kopparberg. Det var kvarlevorna av fadern Doddes uppgörelse med den då närmast omnipotente Pehr Gyllenhammar. Patricia belånades hårt för syftet, men det hela lyckades och blev en symbol för hur Pirre tog tillbaka makten till familjen. Kanske en subliminal uppmaning till Ekholm att vara modig och offensiv. Oavsett så får han sex miljarder kronor med sig att göra affärer med.

Något ont blod fanns inte mellan Pehr Gyllenhammar och Pirre, och den gamle Volvochefen var en av de speciellt inbjudna gästerna på begravningen.

***

Onsdagen den 4 februari klockan 12 bars Peter Wallenbergs kista ut ur Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm. En del har undrat varför det blev Katarina i Stockholms gamla arbetarstadsdel och inte någon av de flotta kyrkorna på Östermalm, eller varför inte Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden öster om staden, finansierad av K A Wallenberg (och alltså upprustad med pengar från stiftelsen för inte så länge sedan). Det var så klart ingen slump, det är sällan något i Wallenbergsfären. På Kocksgatan, alldeles i närheten av kyrkan, bodde dynastigrundaren A O Wallenberg med sin familj på 1850-talet. Sedan dess har Katarina används då och då inom familjen, bland annat för gudstjänster i samband med släktträffar som genom åren har hållits vid jul- och nyårshelgerna.

Peter Wallenberg fördes till sista vilan i en Saab, en ombyggd 9-3. Sveriges enda begravnings-Saab hade identifierats och körts in från Vänersborg, några mil från bilfabriken i Trollhättan. Pirre älskade sitt Saab, men var inte mer sentimental än att han sålde den sista andelen av billtillverkaren till amerikanska GM år 2000.

Fast även om Pirre gjorde många stora och uppmärksammade affärer under sina 33 år som familjeöverhuvud – och ofta fick kritik för att sälja ut Sveriges kronjuveler till utlandet – så var kanske den största bedriften att han lämnade över ett så stort och mäktigt rike till den femte generationen. Nu återstår att se om Pirres noga uttänkta plan håller så att triumviratet kan föra vidare stafettpinnen intakt till Generation 6 när det blir dags.

nullnull