Perssons dubbla bojor

Den socialdemokratiska ledningens uppmärksammade angrepp mot vänsterpartiet förra veckan – där vänsterpartiet anklagades för populism och hyckleri – är tecken på en starkt tilltagande oro bland socialdemokraterna.

Till de problem som vållas av konkurrensen om väljarna med vänsterpartiet och Gudrun Schyman kommer nu att samförståndet med LO hotas av att alltfler av den fackliga organisationens medlemmar börjat rösta på andra partier än socialdemokraterna, främst vänsterpartiet. Risk finns att LO på sikt måste bli mer partipolitiskt neutralt eller dela sitt ekonomiska och politiska stöd mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet.

Inget rosornas krig

Resultatet blir att socialdemokraterna, för att inte förlora LO-stödet, tvingas ta ännu mer hänsyn till vänsteropinionen. Att på nytt få ett “rosornas krig” med LO skulle kunna bli förödande. Senaste blossade detta upp i samband med LO:s kongress 1996, då LO-ordföranden Bertil Jonsson uttalade den bekanta frasen: “Vi står i vägen”. LO anklagade då den socialdemokratiska regeringen för att driva en marknadsliberal högerpolitik.

I årets LO-kongress, som inleds på lördag, kommer ledningen att hålla tillbaka sådan kritik. Men om denna attityd ska bestå förutsätter det säkert att regeringen å sin sida inte företar sig någonting som utmanar LO:s strävan efter ökad utjämning eller ändrar arbetsmarknadspolitiken på det sätt som många ekonomer hävdar är nödvändigt, men som LO ogillar.

Partiledningens debattartikel i Dagens Nyheter följde på en intern rapport inom LO vars slutsats, enligt DN, var att LO kanske i framtiden inte kan samverka med det socialdemokratiska partiet om detta tappar ännu fler av sina fackliga väljare. Det är numera bara en knapp majoritet av LO-medlemmarna som uppger att de röstar på socialdemokraterna, 53 procent i senaste valet, mot 70 procent i slutet av 1970-talet och 80 procent i slutet av 1960-talet.

Det kan bli problematiskt för LO att fortsätta det nära sambandet med socialdemokraterna och lämna allt sitt stöd till dem när en växande del av medlemmarna röstar på andra partier. LO och förbunden ger inte bara ekonomiskt stöd till s utan svarar genom sina funktionärer och förtroendemän för en stor del av arbetet i valrörelserna. LO:s avgående avtalssekreterare Hans Karlsson varnade för en tid sedan för vad som kan hända när fler och fler vänsterpartister får fackliga förtroendeuppdrag.

Vänstern ligger närmare

Enligt LO-rapporten ligger vänsterpartiet “i sina dagspolitiska krav ofta närmare LO:s och LO-förbundens uppfattningar än vad regeringen gör” och “skriver riksdagsmotioner utifrån LO-förbundens förslag”. Det blir förstås allt svårare för regeringen att gå emot LO:s åsikter när ett annat parti anstränger sig för att göra dem till sina. Samtidigt som LO:s makt har försvagats högst avsevärt när det gäller avtalsrörelserna verkar den nu öka i den politiska sfären.

Ett resultat av socialdemokraternas påtvingade vänsterorientering blir att regeringen under överskådlig tid får ännu svårare att genomföra åtgärder som ekonomer rekommenderar för att vi ska få varaktig tillväxt utan inflation, men som är impopulära i vänsteropinionen och hos LO-medlemmarna.

Många ekonomer förordar ökad flexibilitet i lönebildningen, bättre belöning för utbildning och kvalificerade arbetsinsatser genom ökade löneskillnader och sänkta marginalskatter, allt i syfte att öka utbudet av arbetskraft och därmed motverka överhettning och inflation. Men en regeringspolitik med denna inriktning kan man nu inte räkna med. Inte heller lär det inom någon snar framtid bli någon sänkning av kapitalbeskattningen eller några rejäla grepp på förmögenhetsskatten – annat än en viss höjning av gränsen för skattefrihet för förmögenhet för att minska missnöjet bland villaägare i storstäderna, som ju också kan vara LO-medlemmar.

Svårt att föra “riktig” politik

Problemet för regeringen är att den inte kommer att kunna föra den politik som den anser vara riktig. Ännu på 1980-talet var det möjligt för socialdemokraterna att ta strid med LO och kortsiktigt gå emot en bred opinion för att besluta om åtgärder som var impopulära för stunden, men som betraktades som nödvändiga eller gynnsamma på längre sikt. I dag ter sig detta omöjligt.

Med ökade jämlikhetssträvanden och skattesänkningar som mest inriktar sig mot låg- och medelinkomsttagare ökar samtidigt risken för överhettning inom några år. Det blir därefter svårt för regeringen att besluta om impopulära åtgärder för att strama åt efterfrågan.

Får vi överhettning i ekonomin och ökade lönekrav eller, mera troligt, löneglidning vid sidan av avtalen, tvingas regeringen lita till att riksbanken stramar åt genom räntehöjningar. Men det är ovisst vilken effekt detta får, i brist på finanspolitiska åtgärder. Risken finns att Sverige om några år går in i en ny kris, vilket i så fall allvarligt skulle skada förtroendet för socialdemokraternas regeringsförmåga och bädda för borgerligt maktövertagande.

Förlorar mittfältet

En risk för socialdemokraterna vid ökad vänstervridning av politiken är också att partiet kan förlora väljare i mittfältet och bland tjänstemän. Framgångarna för brittiska labour och andra socialdemokratiska partier i Europa är huvudsakligen en följd av att dessa partier gått åt höger och därmed erövrat mittenväljare. Om de svenska socialdemokraterna i stället går åt vänster löper de risk att tappa i mittfältet, så att de borgerliga kan komma till makten.

En annan nackdel med den påtvingade vänsterglidningen är att politiken kommer allt mer ur fas med vad ekonomer och internationella organisationer (och även inhemska myndigheter) förordar. Socialdemokraterna riskerar att förlora sitt kvarvarande stöd från nationalekonomerna. Dessa säger sig i regel vilja främja varaktigt god tillväxt och attityderna till vänsterpolitiken verkar ganska entydigt avvisande. Det är ju markant hur avgångna finansministrar som Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink och andra tidigare medarbetare i finansdepartementet har fjärmat sig från regeringens nuvarande politik.

Den avgående LO-mannen Hans Karlsson varnar för att socialdemokraterna i längden inte kan göra sig beroende av vänsterpartiet, eftersom de är så starka konkurrenter om samma väljare. I stället skulle socialdemokraterna tvingas hålla öppet för samarbete med mittenpartierna “och därmed bli anhängare av en mer marknadsliberal syn på arbetsmarknad och välfärd med ökande skillnader som följd”.

Hans Karlsson befarar rentav att socialdemokraterna kan överta de nuvarande mittenpartiernas roll om folkpartiet fortsätter att minska eller försvinner och vänsterpartiet fortsätter att öka. Därför varnar han för att vänsterpartiets uppgång kan motverka strävandena efter jämlikhet. Men det är svårt att tro att den nuvarande socialdemokratiska ledningen är beredd att genomföra ett sådant strategibyte.

Kan förlora ytterligare

Visserligen skulle partiet i en mittenposition bättre kunna hålla tillbaka de borgerliga och därmed kunna sitta kvar i regeringsställning, något som blir omöjligt om socialdemokraterna förlorar mittenväljare så att de borgerliga får majoritet i ett kommande val.

Men socialdemokraterna riskerar i så fall att förlora ännu mer till vänsterpartiet, och i förlängningen kanske även att mista LO:s stöd. Att bli ett krympande mittenparti utan samverkan med facket lockar knappast.

Kanske är det också så att Göran Persson och andra i partiledningen mer känner sig tvingade att försöka få revansch än att nöja sig med att socialdemokraterna har blivit ett 30-procentsparti. Samtidigt verkar det väl allt mindre troligt, även för trogna partianhängare, att konjunkturuppgången automatiskt medför att socialdemokraterna får betalt för tidigare uppoffringar i form av fler röster.