Perssons balansakt

Plötsligt hettar det till i politiken igen, efter en period avnärmast passivitet, regeringen har börjat förhandla med vänsternoch miljöpartiet om innehållet i vårpropositionen. Deninnehåller riktlinjer för den ekonomiska politiken och bestämmerutgiftstaken till och med val-året 2002. Några större reformerkan man inte räkna med, att döma av det som läckt ut frånöverläggningarna om den så kallade våpen, som presenteras imitten av april.

Valperioden en transportsträcka

Regeringen har sedan våren 1996 talat om att man tänker sänkainkomstskatten när budgeten tillåter. Häromdagen nämnde GöranPersson åter att det finns omkring 40 miljarder kronor attdisponera under några år framåt från 2002.Socialdemokraterna verkar dock vilja göra den här valperiodentill en transportsträcka, med så litet som möjligt som kanutmana väljarna. Det gäller för partiet att försöka lockatillbaka de vänsterväljare som blev besvikna på budgetsaneringoch åtstramning. Detta måste i så fall ske snabbt, innanpartibytet permanentas.Vänsterpartiet försöker dessutom kila in sig hos LO:s medlemmar,och uttalar ofta samma ståndpunkter som LO-ledningen. Man bördärför inte vänta sig särskilt kännbara ändringar ilagstiftningen för arbetsmarknaden som en följd av att parternamisslyckats med att komma överens om en ny förhandlingsordning.

Hot från höger

Samtidigt vill socialdemokraterna förstås undgå att tappaväljare till de borgerliga. Socialdemokraterna vill både varaett stort parti och kunna bilda regering.För det senare måste de också behålla väljarna i mittfältet. Detgäller att inte stöta bort tjänstemannagrupper, som kan lockasav de borgerligas förslag till skattesänkningar. Partiledningenbör ha blivit extra nervös efter söndagens Sifo-mätning, somtyder på att gapet mellan de båda blocken minskat från 7,6procentenheter i valet till nu bara 1,6.De borgerliga kan få ett överläge i debatten genom att kritiseraregeringen för att den inte gör tillräckligt för att ökatillväxten. För socialdemokraterna har det i regel varit enstyrka i valen att partiet framstått som mer regeringsdugligt änen borgerlig koalition, men den favören håller nu på att gåförlorad. Pressen på de borgerliga att visa enighet harsamtidigt minskat. Huvudalternativet för regeringen är nog att fortsättasamarbetet med v och mp ännu ett tag, men kanske bryta det när valetnärmar sig. Nyval måste man nu ännu mer än tidigare försöka undvika.Samtidigt har regeringen redan ingått överenskommelser medcentern. Statsminister Göran Persson har också antytt att det inte ärnödvändigt med en överenskommelse med v och mp om skatterna.Eftersom vänstern och de borgerliga knappast lägger fram ettgemensamt motbud blir det regeringens förslag som går igenom.I slutvoteringen i riksdagen ställs i praktiken alltidregeringens proposition mot ett av oppositionens förslag. Ommotförslaget skulle vara borgerligt tvingas vänstern att röstapå regeringens förslag, menar Persson. Att inte ha fastasamarbetspartner kan ändå ställa till problem, till exempelgenom att oheliga allianser i utskotten ändrar i regeringensförslag.

Tyskland och Storbritannien

Det kan vara lockande att jämföra med socialdemokraternas läge iTyskland och Storbritannien. I Tyskland hade den nu avgångnefinansministern Oskar Lafontaine samma åsikter som i dagframförs av det svenska väns-terpartiet, bl. a. högre skatt påföretag och omfördelning av inkomstskatten från låg- tillhöginkomsttagare. Efter Lafontaines avgång antas opinionslägetför de tyska socialdemokraterna ha förbättrats.Skillnaden är att socialdemokraterna i Tyskland inte kännernågot nämnvärt hot från vänster. De kan därför inrikta sig påatt försöka erövra väljare i mittfältet, vilket är enförutsättning för att de ska kunna skapa en regeringsmajoritet.Partiet kallar sig också den nya mitten, just för att markeraatt det inte ligger på vänsterkanten.För brittiska Labour gäller i ännu högre grad att partiethuvudsakligen försöker erövra väljarna i mittfältet. Det är endachansen att bli större än de konservativa. Fastän de brittiskaskatterna är bland de lägsta inom EU, omkring 40 procent av BNP,har Labour inte några tankar på att höja dem.I Sverige är motsvarande andel 60 procent. Om manser till skattetrycket och de offentliga utgifternasomfattning ligger Tony Blair hästlängder till höger om Carl Bildt.