Pensionsfonder behövs inte

De nya pensionsfonderna blir gigantiska ägare på börsen och får en viktig samhällsekonomisk roll. Hur stora fonderna blir i framtiden vet ingen. Om några årtionden kan det bli fråga om flera tusen miljarder kronor i dagens penningvärde.

Men egentligen behövs det inte några pensionsfonder. Åtminstone inte för pensionernas skull. Detta sägs också mer eller mindre klart ut i propositioner och andra officiella skrifter.

Två sidor av staten

Från de gamla AP-fonderna dras nu pengar in till staten. Kvar blir något som beskrivs som kassamässiga buffertfonder. De ska bidra till att det finns pengar att betala pensionerna med, om till exempel avgifterna under en period skulle gå ned så att de inte täcker utbetalningarna. AP-fonderna ska också få låna om pengarna, mot förmodan, tillfälligt skulle ta slut.

Eftersom fonderna är statliga blir det samma sak som om staten lånar. Pensionsfonderna och statens budget är som kommunicerande kärl. Om fonderna visar överskott och budgeten underskott, eller tvärtom, spelar ingen roll. Det är också på detta sätt EU definierar budgetsaldot i konvergenskraven.

Ovanpå AP-fonderna kommer premiepensionsfonderna, som nu ska byggas upp med nya avgifter.

All offentlig finansiering, även av pensionerna, bygger på att den arbetande generationen avstår en del av sina inkomster. Eftersom man inte kan spara samhällsekonomiskt utrymme så måste den vård eller undervisning som behövs finansieras i det ögonblick som den äger rum. Detta sker genom att andra avstår från sina anspråk på samhällets produktionsresurser. Även mat och kläder till pensionärer måste finansieras genom att andra samtidigt avstår från någonting.

Tar resurser

Skatterna ska inte ses som att de tillför staten inkomster, utan snarare som ett sätt för staten att ta ifrån medborgarna en del av deras resurser.

Vi producerar varor och tjänster för omkring 2.000 miljarder kronor per år i Sverige. Om staten (och kommunerna) vill lägga beslag på drygt hälften av resurserna för antingen offentlig konsumtion eller för omfördelning måste den se till att andra krav eller behov makar på sig. Därför måste staten ta ifrån hushållen så mycket pengar att resurserna räcker även till de offentliga behoven.

Om till exempel pensionsutbetalningarna från buffertfonderna skulle öka så att de blir högre än avgifterna kommer också efterfrågan i ekonomin att öka. Det uppstår då risk för att resurserna inte räcker till. I så fall måste regering och riksdag försöka minska efterfrågan på andra områden, till exempel genom att höja skatterna. Alternativet är att riksbanken höjer räntan eller att inflationen stiger. I de båda senare fallen kan politikerna inte själva styra vilka som ska trängas undan från köttgrytorna.

Aktiva betalar

Oavsett fonderna blir det därför alltid den aktiva generationen som får betala pensionerna. Fonderna, som av många sägs garantera stabiliteten i pensionssystemet, får i själva verket en destabiliserande effekt på samhällsekonomin.

Frågan återstår varför vi ska ha de stora pensionsfonderna. De gamla AP-fonderna byggdes upp därför att man trodde att det privata sparandet skulle minska kraftigt när nästan alla fick garanterade och hyggliga pensioner. Om det privata sparandet minskade när man införde ATP skulle resultatet bli ökad konsumtion och risk för överhettning. ATP-avgiften var därför till en början en ren skatt, som syftade till att dra in köpkraft. Man hade lika gärna kunnat höja momsen. Men det blev förstås mindre impopulärt att införa en “pensionsavgift”, som dessutom arbetsgivarna skulle betala.

Genom att ta ut en avgift som under många år var högre än de utbetalade pensionerna skapade man ett statligt sparande – samtidigt som det privata sparandet minskade. Detta överensstämde med de socialdemokratiska idéer som utarbetades av Ernst Wigforss under 1930- och 1940-talen: sparandet borde ske i kollektiva former.

“Privata”fonder

Kanske är det liknande tankar som ligger bakom uppbyggandet av de nya pensionsfonderna. De borgerliga har å sin sida velat förhindra statlig kontroll över kapitalet genom att kräva att en del av fonduppbyggnaden sker i en form som efterliknar privata premiepensionsfonder, där enskilda individer styr placeringsinriktningen. De så kallade buffertfonderna har därtill försetts med rigorösa regler som ska förhindra nästan varje form av maktutövning.

Den typ av fondkapitalism som nu utvecklas har också nackdelar. Företagsägandet blir mer anonymt, vilket samtidigt kan betyda att de som verkligen styr företagen kan göra detta med mindre ägarandelar. Inflytandet över företagen kan komma att koncentreras ännu mer. I brist på privat riskvilligt kapital kanske också inflytandet ökar för utländska aktiva ägare.

För privatpersoner vore det en fördel om sparandet skedde i privata former, som var och en själv förfogar över. Det finns ju andra tillfällen i livet då man kan ha större nytta av ett sparkapital än just vid pensioneringen. Ökat privat sparande skapar frihet och oberoende.

Nyare ekonomisk teori stöder inte den gamla socialdemokratiska föreställningen att det nästan bara är rika som sparar. Detta är i hög grad en statistisk villa som beror på att engångsinkomster, till exempel enstaka reavinster, i hög grad sparas, medan sparkvoten för permanenta inkomster inte varierar så mycket mellan olika inkomstskikt.

Två procent sparas

Ett syfte med tvångssparandet i pensionsfonder var tidigare att statsmakterna ville öka den inhemska tillgången på kapital. Men i dag är kapitalet internationellt och det finns ingen risk att lönsamma investeringar hindras av brist på pengar.

Det naturliga sättet att få fram tillräckligt högt sparande i en marknadsekonomi är att skapa sådana förutsättningar att privatpersoner lockas att spara för framtiden i stället för att konsumera så gott som hela sin inkomst (i dag sparas omkring två procent av inkomsten, inklusive avtalspensioner). För att hushållen ska spara mera krävs helt enkelt ökad belöning i form av avkastning efter skatt. Men detta är en kontroversiell politisk fråga och kanske den viktigaste återstående skiljelinjen mellan socialdemokraterna och de borgerliga.