Pengar på banken

Även om jag naturligtvis befinner mig i mina bästa år, är jag ändå tillräckligt gammal för att ha upplevt en mer lågteknologisk era i bankvärlden. I min barndom hände det sig allt som oftast att man efter en tids sparande – inte sällan efter högtider då äldre släktingar med bristande fantasi eller intresse för vilken typ av presenter som kunde tänkas intressera ett barn skänkt nystrukna sedlar i kuvert – hade en summa pengar som skulle sättas in på banken.

Man fick bege sig till ett bankkontor, fylla i en avi med både bokstäver och siffror, och sedan lägga fram slantarna hos en tillmötesgående bankkassör. Det insatta beloppet och saldot på kontot noterades därefter i en bankbok. För yngre läsare, som endast utfört monetära transaktioner via sin internetbank eller Swish, kanske detta ter sig exotiskt. Ett forntida fenomen i samma kategori som handmjölkade kor, läskbackar och telefonkiosker.

Hursomhelst, upplevelsen av att deponera fysiska pengar i en bank bidrog säkert till en vanföreställning hos mig som barn. Som liten trodde jag faktiskt att de insatta medlen rent fysiskt placerades i bankens valv för att sedan hämtas fram den dag jag ville ta ut mina pengar.

Denna vanföreställning förstärktes i mitt fall av att den ekonomiska litteratur jag läste som barn främst avhandlade Joakim von Ankas förmögenhet och finansiella strider. von Anka förvarade i likhet med sina främsta rivaler, Guld-Ivar Flinthjärta och Pontus von Pluring, sin förmögenhet i en stor pengabassäng. Där kunde han njuta av sin rikedom genom att simma i pengar, samtidigt som han plågades av oro över att den stora fysiska koncentrationen av kontanter hotades av kriminella element som Björnligan.

Så småningom fick jag klart för mig att denna naiva bild av pengar och banker inte alls stämmer. Och det har jag förstått tills nu.

Riksbanken sänkte nyligen styrräntan till 0,0 procent och har dessutom talat om att det inte är uteslutet med ytterligare sänkningar till en negativ nivå. I ekonomisk teori talar man ofta om nollränterestriktionen. Det innebär att man faktiskt inte kan ha en ränta särskilt långt under noll, eftersom kontanter ger nollränta och noll trots allt är mer än ett negativt tal. Om bankerna börjar erbjuda negativ ränta, att alltså ta betalt av kunder som har pengar på ett konto, finns risken att folk hellre tar ut sina pengar och lägger dem under madrassen. Detta vill man dock för allt i världen undvika, då en sådan så kallad bankrusning skulle kunna destabilisera banksystemet och därmed hela ekonomin.

Men även för bankerna gäller att om Riksbanken endast erbjuder negativ in­låningsränta när bankerna finjusterar sin likviditet så blir det en förlustaffär för bankerna att lägga sin överskottslikviditet på ett Riksbankskonto, jämfört med att hålla dem i kontanter.

Det finns alltså utsikter till att vi hamnar i en situation där pengar på banken – åtminstone i teorin – är just det, alltså pengar på banken. Att bygga pengabingar i likhet med Joakim von Anka och hans rivaler kan alltså bli framtiden.

Tanken med att tvinga fram en negativ ränta som alternativ för bankerna och den sparande allmänheten är förstås att ge dem incitament att agera annorlunda. För bankernas del att istället för att sitta på slantarna låna ut dem till någon som betalar positiv ränta, och för allmänheten att spara mindre och låna mer.

Men vad händer ifall den negativa straffräntan inte är ett tillräckligt stark incitament för banker och allmänhet att ändra sitt beteende?

Troligen inte mycket mer än att ekonomin går i stå. Men kanske, bara kanske, finns det utsikter till en boom i byggbranschen för pengabingar?

Sturebadet står i så fall inför en svår konkurrent i kampen om landets krösusar.

Europas sjukling.

EMU-krisen kommer till­baka på allvar nästa år, misstänker jag. De politiska kriserna har hela tiden tilltagit, och den ekonomiska utvecklingen är fast i stagnation. Jag är särskilt oroad för Italien. Landet uppvisar inga tecken på strukturella förbättringar. Ta landets stolthet, bilindustrin. På Fiats fabrik i Mirafiori producerade de 5 500 anställda 4 bilar per person under 2013. Nissans fabrik i Middlesbrough i Storbritannien har något färre anställda, men de producerade fler än 100 bilar per anställd.